Srebrenica igen – Att använda krig som en förevändning för mer krig

Nedanstående artikeln publicerades ursprungligen på engelska på www.counterpunch.com den 12 oktober 1995.

Att använda krig som en förevändning för mer krig

Srebrenica igen

Förra sommaren (2004), deltog nästan hela det poliska fältet i väst i en kör av självgisslande på tioårsdagen av massakern i Srebrenica. Det dominerande temat var att ”vi” tillät att det skedde, ”vi” ville inte veta om det och ”vi” får inte låta det hända igen.

Kära läsare, vem är “vi” i detta fall? Hur i hela världen kan ”vi” (du och jag) ha känt till eller gjort något åt detta då? Och faktiskt, hur mycket vet ”vi” i själva verket om det nu? Vi vet vad vi läser i tidningar och ser på TV. Men hur precis och riktig är den informationen? Hur vet vi nu att vi är mycket bättre informerade än vi var före händelsen?

Sådana frågor är i praktiken tabu. Srebrenica har blivit en helig symbol för en kollektiv skuld. Om man tar upp den minsta fråga, blir man omedelbart fördömd som försvarare av hemska brott eller som en ”förintelseförnekare”.

En person som har någon förmåga till kritiskt tänkande borde se med skepsis på detta översvällande slående på bröstet over “Srebrenica” (citattecknet avser symbolen och inte den faktiska händelsen). När mediakommentatorerna och politikerna blir så oerhört rörda över ”Srebrenica”, beror det på att det har blivit en besvärjelse för att rättfärdiga varje framtida krig som den amerikanska regeringen och media bestämmer sig för att sälja under märket ”humanitär intervention”.

Hur en massaker används
Bortsett från den framtida användningen av “Srebrenica”, finns det ett sätt som det redan har använts på. Ja, det användes kanske redan innan det hade hänt.

Av en rapport 1999 från FN:s generalsekretare framgår att idén om en ”Srebrenicamassaker” redan fanns i luften vid ett möte i september 1993 i Sarajevo mellan den bosnisk-muslimske presidenten Alija Izetbegovic och medlemmar i hans bosniska parti i Srebrenica. På dagordningen fanns ett serbiskt förslag att byta Srebrenica och Zeta mot några områden runt Sarajevo som en del i en fredsöverenskommelse.

“Delegationen motsatte sig idén och frågan diskuterades inte vidare. En del överlevande medlemmar i delegationen från Srebrenica har förklarat att president Izetbegovic också sade till dem att han hade fått veta att en NATO-intervention i Bosnien och Hercegovina var möjlig men att den kunde endast inledas om serberna gick in i Srebrenica och dödade minst 5.000 av befolkningen.”(1)

Izetbegovic förnekade senare detta, men det finns många vittnen som motsäger honom. Det står klart att Izetbegovics genomgående strategi var att framställa den muslimska sidan i ett blodigt inbördeskrig bara som hjälplösa offer för att på detta sätt få den amerikanska militären på sin sida. På sin dödsbädd erkände han det utan omsvep för sin ihärdige beundrare Bernard Kouchner, i närvaro av den amerikanske diplomaten Richard Holbrooke. Kouchner påminde Izetbegovic om ett samtal han hade haft med den franske presidenten Mitterand där han ”talade om förekomsten av förintelseläger i Bosnien”.

”Ni återupprepade detta för journalister. Det utlöste mycket känslor över världen. /…/ Det var hemska platser men människor blev inte systematiskt förintade. Visste ni det?”

”Ja. Jag trodde att mina avslöjanden skulle skynda på bombningarna. Jag såg reaktionerna hos fransmännen och de andra – jag hade fel. /…/ Ja, jag försökte, men påståendet var falskt. Det fanns inga förintelseläger hur hemska de där ställen än var.” (2)

Liksom de bosniska serberna samlade muslimerna också sin motståndare i “hemska” läger i början av inbördeskriget, som ett led i utvisningarna. Till skillnad från de bosniska serberna fick de bosniska muslimerna bistånd från starka amerikanska PR-experter på Ruder Finnbyrån i Washington som visste hur man gav ”spin” på den bosniska konflikten genom att jämställa serberna med nazisterna – det snabbaste och enklaste sättet att vinna över den allmänna opinionen till den muslimska sidan. Media och politiker översvämmades med pressmeddelanden och annat material som överdrev serbiska illdåd medan muslimska illdåd (som dokumenterade halshuggningar av serbiska fångar) hölls hemliga. För allmänheten rörde det sig om en ensidig konflikt mellan en serbisk ”fascistisk angripare” och oskyldiga offer, alla obeväpnade civila. 

Allmänheten visste inte att Srebrenica, som beskrevs som ett “säkert område”, i själva verket inte bara var en fristad för flyktingar utan också en muslimsk militärbas. Allmänheten kände inte till det som Lord Owen visste och berättade om i sin viktiga bok från 1995, Balkan Odyssey (s. 143), nämligen att den serbiske presidenten Slobodan Milosevic i april 1993 var väldigt angelägen om att hindra de bosnisk-serbiska trupperna från att gå in i Srebrenica. ”Jag talade den 16 april i telefon med president Milosevic om min oro för att, trots försäkringar från doktor Karadzic att han inte hade någon avsikt att ta Srebrenica, den bosnisk-serbiska armén nu var på väg att göra just detta. Enklaven hade minskat avsevärt i storlek. Jag har sällan hört Milosevic så förtvivlad men också så orolig. Han var rädd för att om de bosnisk-serbiska trupperna gick in i Srebrenica så skulle det bli ett blodbad på grund av de enormt bittra motsättningar som fanns mellan de två arméerna. De bosniska serberna ansåg att den unge muslimske kommendanten för Srebrenica, Naser Oric, var ansvarig för en massaker nära Bratunac i december 1992 där många serbiska civila hade dödats. Milosevic menade att det skulle vara ett stort misstag för de bosniska serberna att ta Srebrenica och lovade att säga detta till Karadzic.”   

Många månader före “massakern i Srebrenica” i juli 1995 kände alltså både Izetbegovic och Milosevic till vad som kunde hända och den troliga effekten – en fördel för muslimerna och en katastrof för serberna.

Man bör inte bortse från ett par andra oomtvistade fakta:

Strax före de bosniska serbernas angrepp på Srebrenica hade de muslimska trupper som var stationerade i enklaven utsatt närliggande serbiska byar för blodiga attacker. Attackerna skulle säkert framkalla en serbisk vedergällning mot militärförläggningen i Srebrenica.

Samtidigt gav den muslimske överbefälhavaren i Sarajevo order till kommendanten för Srebrenica, Oric och hans officerare, att dra sig ur Srebrenica och lämna tusentals av sina soldater utan några befäl, utan några order och i fullständig förvirring om när det förutsedda serbiska angreppet skulle ske. Överlevande muslimska tjänstemän från Srebrenica har bittert anklagat regeringen Izetbegovic för att avsiktligen ha offrat dem i statens intresse. 

Enligt den mest grundliga undersökningen av händelserna i Srebrenica, av Cees Wiebes för Nederländernas institut för krigsdokumentation, började de bosnisk-serbiska trupperna i juli 1995 begränsa de områden som hölls av de bosnisk-muslimska styrkorna omkring Srebrenica och beslutade sig för att inta själva staden först när de upptäckte att den oförväntat stod utan försvar.

“Framryckningarna för VRS (Republika Srpskas armé) gick så bra att kvällen den 9 juli sågs som en viktig vändpunkt /…/ De bosniska serberna bestämde sig för att de inte längre skulle begränsa sig till den södra delen av enklaven utan utöka operationerna och ta staden Srebrenica. Karadzic informerades om att de uppnådda resultaten gjorde att Drinastyrkorna nu kunde ta staden. Han uttryckte tillfredsställelse över detta och accepterade att fortsätta operationen för att avväpna de ’muslimska terroristgrupperna’ och uppnå en fullständig demilitarisering av enklaven. I denna order, som utfärdades av generalmajor Zdravko Tolimir, angavs också att Karadzic hade bestämt att säkerheten för soldaterna från UNPROFOR och befolkningen skulle tryggas. Order om detta gavs också till alla deltagande enheter. /…/ I orderna sades inget om tvångsförflyttning av befolkningen. /…/ En sista instruktion som också var av betydelse var att befolkningen och alla krigsfångar skulle behandlas i enlighet med Genèvekonventionerna. Den 11 juli föll hela Srebrenica i de bosniska serbernas händer.”  

I sitt vittnesmål inför den franska parlamentariska kommission som utredde Srebrenica förklarade general Philippe Morillon, den officer i UNPROFOR som först uppmärksammade världen på enklaven Srebrenica, att hans bedömning var att de bosnisk-serbiska trupperna hade hamnat i en ”fälla” när de beslutade att inta Srebrenica. 

Senare den 12 februari 2004 när general Morillon vittnade inför Internationella brottstribunalen i Haag underströk han att den muslimske kommendanten i Srebrenica, Naser Oric, ”utförde attacker under ortodoxa högtider och ödelade byar, massakrerade alla invånare – detta skapade ett hat av osedvanlig omfattning för området och föranledde särskilt området Bratunac, dvs. hela den serbiska befolkningen, att göra uppror mot själva idén om att man genom humanitär hjälp kunde hjälpa befolkningen där”.

När general Morillon tillfrågades av tribunalens åklagare hur Oric behandlade serbiska fångar svarade han, som kände Oric väl: “Naser Oric var en krigsherre som härskade genom terror över sitt område och över sin befolkning. Jag tror han insåg att så var reglerna i detta hemska krig, att han inte kunde tillåta sig att ta fångar. Såvitt jag minns letade han inte ens efter en ursäkt. Det var bara ett uttalande: Man kan inte bekymra sig om fångar”.

Morillon berättade hur “serberna förde mig till en by för att visa när man plockade fram kropparna från de invånare som hade slängts ner i hålet, en by nära Bratunac. Och detta fick mig att förstå i vilken grad dessa infernaliska förhållanden med blod och hämnd ledde till en situation där jag själv oroade mig för att det värsta kunde hända om serberna lyckades ta sig in i enklaven och Srebrenica.”

“Jag fruktade att serberna, de lokala serberna, serberna i Bratunac, deras milismän, skulle vilja ta hämnd på allt som de trodde att Naser Oric låg bakom. Det var inte bara Naser Oric som de ville ta ut hämnd på, de ville hämnas för alla deras döda, de som hade dött under den ortodoxa julen.”

En muslimsk armébas
Srebrenica, vars serbiska befolkningen hade fördrivits av de muslimska trupperna i början av inbördeskriget 1992, var alltså både ett samlingsställe för civila muslimska flyktingar och en muslimsk armébas. Enklaven levde på internationell humanitär hjälp. Den muslimska militären tillät inte att några civila lämnade staden, eftersom deras närvaro säkerställde leverans av det humanitära bistånd som militären kontrollerade.

När de bosnisk-serbiska trupperna tog staden den 11 juli flockades civilbefolkningen för att lämna enklaven, av förståliga skäl eftersom det i stort sett inte fanns något fungerande ekonomi där. Man har talat mycket om att de serbiska styrkorna delade upp befolkningen, tillhandahöll bussar till kvinnor, barn och gamla och sjuka som skulle föras till Tuzla medan man höll kvar männen. I ljuset av det som hänt tidigare var motivet till denna uppdelning uppenbart: serberna letade efter dem som gjort sig skyldiga till räderna mot serbiska byar för att hämnas.

Men vid detta tillfälle hölls bara ett ganska litet antal muslimska män kvar och en del av dem har överlevt och så småningom släppts vid utväxlingar mot serbiska fångar. När de serbiska styrkorna gick in i staden från söder flydde tusentals muslimska soldater, i oordning eftersom det inte fanns några officerare kvar där, genom de djupa skogarna mot Tuzla. Det flydde just för att de var rädda för vad alla som kände till situationen insåg: att serbiska soldaterna skulle hämnas på de män som de ansåg vara skyldiga till mord på serbiska civila och fångar.

Tusentals av dem nådde faktiskt Tuzla och skickades i all tysthet tillbaka i tjänst, något som har bekräftats av internationella observatörer. Muslimska myndigheter har dock aldrig gett någon information om dessa män utan föredragit att låta dem inräknas bland de saknade, alltså bland dem som skulle ha fallit offer för en massaker. Ett annat stort men obestämt antal av männen blev överfallna och dödades medan de flydde i panik. Detta var alltså en ”massaker”, en som inträffar i krig när flyende trupper överraskas av starkare styrkor.

Att räkna offren
Så kommer vi då till frågan om hur många. Frågan är svår, både på grund av den osäkerhet som råder kring den och eftersom bara det att man framhåller osäkerheten omedelbart leder till beskyllningar om ”revisionism” och brist på respekt för offren. Anklagelsen är inte logisk. Offer är offer, vare sig de är få eller många, och respekt kan inte stå i proportion till antalet.
Frågan om antalet är komplex och har behandlats i detalj av andra, nyligen av en fristående internationell forskargrupp om Srebrenica som snart kommer att publicera sina resultat i bokform. (3)

Det räcker att här notera följande.

1. Förhelgandet av antalet offer. I många om inte alla katastrofer brukar de ursprungliga uppskattningarna av antalet dödade vara överdrivna av olika skäl, t.ex. flera rapporter om samma saknade person, och brukar följaktligen rättas nedåt. Så var fallet när det gällde katastrofen i World Trade Center, där de första uppskattningarna på 10.000 offer slutligen nedjusterades till färre än 3.000, och det finns många andra exempel. När det gäller Srebrenica kommer siffran 8.000 från ett uttalande i september 1995 av Internationella Röda kors-kommittén, där kommittén efterlyste information om omkring 3.000 män som hade rapporterats fängslade liksom om omkring 5.000 som skulle ha flytt till centrala Bosnien. Varken bosnien-serberna eller muslimerna var öppna med den information de kan ha haft och siffran ”8.000” har därefter brukat upprepas som ett bekräftat antal ”muslimska män och pojkar som avrättats av serbiska styrkor”. Det kan noteras att detta alltid varit en uppskattning, summan av två olika grupper, den mindre avseende fångar (vars avrättning skulle ha varit en klar krigsförbrytelse) och den större avseende retirerande trupper (vars ”massaker” skulle ha varit en tragisk följd av ett bittert inbördeskrig). Den som vet hur journalism fungerar vet att det finns en professionell lättja som gör att journalister upprepar vilken siffra som helst de kan hitta i tidigare rapporter, utan bekräftelse, och med tydlig förkärlek för höga siffror. Lättjan är desto större när inga verkligt officiella siffror någonsin kommer fram. 

Antalet uppgrävda kroppar.

Trots alla försök under de senaste tio åren att hitta kroppar i området kring Srebrenica har färre än 3.000 grävts fram, och däri ingår soldater och andra – såväl serber som muslimer – som dödades i de grymma striderna som ägde rum under det treåriga kriget. Bara en bråkdel har identifierats.

2. Det politiska önskemålet om största antal offer. Bortsett från journalisternas lättja är upprätthållandet av ett obevisat högt antal offer från en massaker i fallet Srerenica ett tydligt resultat av politisk vilja hos två regeringar: Alija Izetbegovics bosnisk-muslimska regering och, mera viktigt, USA:s regering. Från det ögonblick då Madeleine Albright visade fram satellitfoton på det som hon påstod vara bevis på en serbisk massaker i Srebrenica (bevis som var både hemliga, eftersom fotografierna visade inför stängda dörrar i Säkerhetsrådet, och indicier, eftersom de bara visade förändringar i terrängen som kunde tyda på massakrer, inte de påstådda massakrerna i sig) har USA använt ”Srebrenica” i två tydliga syften:

för att dra uppmärksamheten från den USA-stödda kroatiska offensiv som drev ut den serbiska befolkningen från Krajina som, i lika hög grad som Srebrenica, egentligen skulle skyddas av FN,

för att få de bosnisk-serbiska ledarna delaktiga i “folkmord” så att de var diskvalificerade från förhandlingar om Bosnien-Herzegovinas framtida ställning. (USA föredrog att byta ut dem i Dayton mot Milosevic, vars iver att få slut på kriget kunde utnyttjas så att man kunde få fram medgivanden som de bosniska serberna skulle vägra ställa sig bakom).

En förevändning för aggressionskrig

Utnyttjandet av “Srebrenica” bidrog sedan till iscensättandet av Kosovokriget 1999:

genom att anklaga FN (vars misslyckande att skydda Srebrenica i själva verket var ett ofrånkomligt resultat av USA:s ovilja att ge fullt stöd åt FN:s marktrupper) framstod NATO som det enda organ som kunde utföra en effektiv ”humanitär intervention”,

genom att felaktigt identifiera Milosevic med det bosnisk-serbiska ledarskapet, och utnyttja idén om att dödandet i Srebrenica var en del i en omfattande serbisk ”folkmordsplan” som utfördes mot icke-serber av bara rasistiska skäl, kunde Madeleine Albright plädera för att NATO:s krig mot Jugoslavien var nödvändigt för att förhindra ett ”ytterligare Srebrenica” i Kosovo, där situationen var helt annorlunda.

För att utnyttja “Srebrenica” som ett effektivt redskap för att omvandla Jugoslavien i grunden, framför allt genom att byta ut motsträviga serbiska politiker mot mera medgörliga politiker, var det nödvändigt att brottet var så stort som möjligt: inte bara en krigsförbrytelse (som dem som USA regelmässigt utför, från Vietnam till Panama och till Irak) utan ett ”folkmord”: ”det värsta illdådet i Europa sedan Förintelsen”. Det väcker Hitlerbilden, något som alltid är bra för USA:s image – räddaren från andra sidan havet. Och det förutsätter en planering som är bestämd på högsta nivå och inte bara brutala handlingar utförda av enskilda ursinniga soldater som är utom kontroll (eller de troligen skyldiga milismännen).

Men i vilken folkmordsplan ingår at erbjuda skyddad passage åt kvinnor och barn? Och om detta verkligen var en del i en serbisk komplott för att eliminera muslimer, vad skall man då säga om de muslimer som levde fredligt i själva Serbien, bland dem tusentals flyktingar från Bosnien? Eller muslimerna i den närliggande enklaven Zepa, som inte kom till någon skada när serberna tog den staden bara några dagar efter det att Srebrenica hade intagits? För att komma runt dessa hinder av sunt förnuft har åklagarna vid Haagtribunalen dragit fram en sociolog som kan lämna ”expertsynpunkter”: muslimerna i Srebrenica levde nämligen i ett patriarkalt samhälle och det var därför tillräckligt att döda männen för att säkerställa att det inte längre skulle finnas några muslimer i Srebrenica. Detta är att förminska ”folkmord” till att passa omständigheterna.

Det var på grund av denna definition som tribunalen i augusti 2001 förklarade den bosnisk-serbiske generalen Radislav Krstiv skyldig till “medverkan till folkmord”. Trots att han varken beordrade, deltog i eller ens var medveten om några avrättningar så fanns domarna att han hade deltagit i vad tribunalen kallar ”joint criminal entreprise” bara genom att inta Srebrenica, eftersom han måste ha varit medveten om att folkmord var ”en naturlig och förutsägbar konsekvens”. Det är denna dom som har etablerat ”folkmord” som den officiella beteckningen på händelserna i Srebrenica.

Varför en sådan ihärdig vilja att framställa Srebrenica som ett ”folkmord”? En rapport från Associated Press den 27 december 2003 ger en förklaring av den amerikanske juristen Michael Scharf, en av dem som har planerat tribunalen och som också har utbildat domarna i rättegången mot Saddam Hussein: Om tribunalen finner att Srebrenica inte passar in på den legala definitionen på folkmord, skulle det av praktiska skäl vara mycket svårt att få fast Milocevic, sade Michael Sharf, professor vid Case Western Reserve University School of Law.

”Och det är synnerligen viktigt att han blir dömd för folkmord”, sade Scharf. Om Milosevic inte kan dömas, ”vem kan man då döma för folkmord i modern tid?, frågade han.

Den legala definitionen på folkmord kunde också utnyttjas i en irakisk krigsförbrytartribunal, som har lovat att följa internationella rättsliga prejudikat.

Redan från den allra första början har USA och Haagtribunalen – som USA huvudsakligen finansierar, tillsätter tjänstemän i och kontrollerar – tydligt ansträngt sig att etablera vad man kallar ”befälsansvar” för serbiska brott i stället för ett individuellt ansvar för dem som i verkligheten utförde handlingarna. Syftet är inte att identifiera och straffa dem som bröt mot Genèvekonventionerna genom att avrätta fångar utan snarare att lägga det högsta brottet på det allra översta serbiska ledarskapet.

Tribunalens åklagare har bestämt sig för att i hög grad lita på en enda deltagare i massakern i Srebrenica som erkänt. Denna person är en viss Drazen Erdemovic, en småförbrytare av kroatisk nationalitet som låg på sjukhus i Serbien i mars 1996 efter ett krogslagsmål i Novi Sad med nästan dödlig utgång. Troligen för att undkomma ytterligare hot från sina personliga fiender erkände Erdemovic för västlig nyhetsmedia att han hade deltagit i massmord i Bosnien. Serbiska myndigheter arresterade honom och, på hans begäran, överlämnades han till Haagtribunalen.

Därefter har åklagaren gång på gång använt Erdemovic som ett stjärnvittne, utnyttjat den amerikanska processen med ”plea-bargaining” där en brottsling som erkänner får ett mildare straff om han pekar ut någon annan som åklagaren vill ha fälld. Han berättade sin egen historia för domarna under den korta rättegången mot honom, där han slapp motförhör eftersom han hade erkänt sig skyldig, liksom under en förhandling med anklagelser mot Karadziz och Mladic (utan några försvare) och under olika rättegångar där ”Srebrenica” kommit upp.

Hans historia går så här: Sedan han en kort tid tjänstgjort i den bosnisk-muslimska armén gick han in i en internationell grupp med legosoldater som verkar ha använts av den bosnisk-serbiska befälhavaren för sabotageoperationer på fientlig mark. Den 16 juli 1995 avrättade hans enhet på åtta man mellan 1.000 och 1.200 muslimska män nära byn Pilice omkring 40 kilometer norr om Srebrenica. Mellan ungefär kl. 10.30 på morgonen till kl. 3 på eftermiddagen tömde dessa åtta legosoldater busslast efter busslast med fångar och ställde upp dem och sköt dem i grupper om tio.

Det förefaller faktiskt som att ett allvarligt brott begicks i Pilice. Rättsmedicinska utredare har grävt upp 153 kroppar. Avrättning av 153 krigsfångar är ett allvarligt brott och det finns bevis på att brottet begicks. Men 1.200? Med det sätt för avrättning som Erdemovic har beskrivit skulle det ha tagit 20 timmar att mörda så många offer. Men domarna har aldrig ifrågasatt denna grundläggande matematiska motsägelse och Haagtribunalen har konsekvent godtagit Erdemovic ord som den gudomliga sanningen. (4)

Varför detta insisterande på ett osannolikt högre antal än vad som kan stödjas av bevisningen? Det är uppenbart att tribunalen vill hålla siffrorna så höga som möjligt för att kunna upprätthålla anklagelsen om ”folkmord”. Anklagelser om ”folkmord” är det som tydligt skiljer åtalen mot serber från åtalen mot kroater och muslimer för liknande brott under krigen när Jugoslavien raserades.

I augusti 2000 efter att ha suttit knappt fyra och ett halvt år i fängelse frigavs Erdemovic som erkänt att hade utfört massmord. Han gavs en ny identitet, bostad i ett okänt västligt land och ett ”arbete”, om man kan kalla det ett arbete, som ett tidvis betalat och ”skyddat” vittne åt tribunalen.

General Kristic däremot dömdes till 35 år i fängelse och kommer att friges villkorligt om 20 år.

Det är tydligt att anklagelserna om ”folkmord” inte är att bestraffa dem som utfört brott utan att binda den bosnisk-serbiska, och den jugoslaviska, befälsordningen hela vägen upp till toppen vid brottet.

Srebrenica som en myt
Omvandlingen av Srebrenica till en myt illustrerades förra juli genom en artikel i den italienska vänstertidningen Liberazione(5)(nära partiet Rifondazione Communista) som rapporterade om en semidokumentär film med titeln ”Srebrenica, luci dall’ obglio” (”Srebrenica, ljus från glömskan”). Titeln ger intrycket att filmproducenterna har räddat en tragiskt förbisedd händelse från glömskan, när det i själva verket finns få massakrer i krigets historia som har fått så mycket uppmärksamhet.

Här finns det vanliga självgisslandet: ”det som hände i Srebrenica: massakern på 9.000 civila i fullständig tystnad från de världsinstitutioner som är ansvariga för freden …”. Författaren godtar utan något ifrågasättande begreppet ”folkmord” och för siffran på offer till nya höjder. ”Omkring 9.000 män i åldern 14-70 år transporterades med lastbilar till närbelägna center där de massakrerades och begravdes i massgravar”. Detta var ”det största massfolkmordet sedan nazismen”. Vad är syftet med denna överdrift, denna dramatisering? Varför är Srebrenica så mycket värre än det krig som härjade Vietnam, med oräkneliga massakrer och ödeläggelse av landsbygden med dödliga kemikalier, eller den kallblodiga massakern på kapitulerande irakier i slutet av det första Gulfkriget 1991? Men detta är en verkligen glömd massaker – inte bara glömd utan inte ens erkänd över huvud taget och det ”internationella samfundet” har inte skickat grupper med rättsmedicinska experter för att hitta och identifiera dem som föll offer för USA:s vapen.

Filmproducenter, uppåtsträvande konstnärer och ”folkmordsexperter” menar sannolikt att ”Srebrenica” är passande material för att beröra publikens känslor och tror att de tjänar freden och mänskligheten. Men jag vill påstå det rakt motsatta. Den falska framställningen av ”Bosnien” som en plats för avsiktligt ”folkmord” mot muslimer snarare än ett inbördeskrig med illdåd på alla sidor medverkar till att skapa ett ”civilisationernas krig”. Det har hjälpt till att rekrytera frivilliga till islamiska terroristgrupper.

Det politiska utnyttjandet av Srebrenica har förvandlat det bosniska kriget till en moralisk pantomim mellan fullständigt gott och fullständigt ont, en version av händelserna som serberna aldrig riktigt kan acceptera och som muslimerna inte har någon önskan om att ge upp. Det hindrar en objektiv undersökning och en seriös historisk analys. Försoning är i själva verket uteslutet genom det moralistiska insisterande på att en absolut skillnad måste göras mellan ”angripare” och ”offer”. Denna absoluta skillnad finns mellan NATO och Jugoslavien eller mellan USA och Irak, där en överväldigande och överlägsen militärmakt avsiktligen inledde ett angreppskrig mot ett suveränt land som varken attackerat eller hotat den.

Men kriget i Bosnien-Herzegovina var inte av detta slag. Kriget var resultatet av en extraordinärt invecklad rättslig situation (en obestämd liten förbundsrepublik som konstitutionellt bestod av tre ”nationaliteter”: serber, muslimer och kroater, själv del i en sönderfallande större förbundsrepublik), en situation som förvärrades genom en myriad lokala maktspel och motstridig intervention från stormakterna. Dessutom inträffade detta i ett område där det fortfarande fanns mycket levande minnen om ett ytterst blodigt inbördeskrig under det andra världskriget. I stor utsträckning var striderna som bröt ut 1992 ett återupptagande av den grymma rad massakrer och hämnd som ödelade Bosnien-Herzegovina 1941-1944 när den nazistiska ockupationen bröt sönder Jugoslavien och kopplade Bosnien-Herzegovina till Storkroatien, som inledde eliminering av serber.

Det är idag ett icke-ifrågasatt dogm att man måste erinras illdåd som en ”minnesskyldighet” åt offren, något som måste repeteras i oändlighet så att vi inte glömmer. Men är det verkligen så tydligt? Detta insisterande om gamla illdåd kan enkelt förbereda nästa våg, vilket är det som redan har hänt på Balkan och mer än en gång. För egentligen har de döda offren inget att vinna på sådana minnen. Men ”offergörandet” är ett moraliskt och politiskt kapital av stort värde för offrens arvingar och särskilt för deras självutsedda förkämpar. Och när det gäller Bosnien lovar det väsentlig finansiell vinst. Om Milosevic som f.d. president i Serbien kan dömas för folkmord, hoppas de bosniska muslimerna att vinna miljarder dollar i skadestånd, något som kommer att tvinga Serbien på knäna under överskådlig tid.

Långtgående negativa effekter
Den tvångsmässiga hänvisningen till ”Srebrenica” har negativa effekter långt utanför Balkan.

“Massakern i Srebrenica” utgör en del i en dominerande kulturell diskurs som går så här: Vi människor i de avancerade demokratierna har nått en ny moralisk nivå, varifrån vi både kan och är skyldiga att såväl döma andra som påtvinga dem våra ”värderingar” när detta är nödvändigt. De andra, på en lägre moralisk nivå, måste övervakas noggrant, eftersom de till skillnad från oss kan begå ”folkmord”. Det är märkvärdigt hur ”folkmord” har blivit på modet, med fler och fler ”folkmordsexperter” på universiteten, som om studerandet av folkmord skulle kunna vara en egen akademisk lära. Vad skulle alla dess människor göra utan folkmord? Jag undrar vad det finns bakom den nuvarande fascinationen med folkmord och seriemördare – och jag tvivlar på att det är ett uttryck för en hälsosam social psykologi.

I dagens värld är det få människor, inbegripet bosniska muslimer, som är hotade av “folkmord” i betydelsen av ett avsiktligt projekt att utrota en befolkning, såsom Hitlers plan – vilket är hur de flesta uppfattar begreppet. Men miljontals människor hotas inte av folkmordiska galningar utan av folkmordsliknande levnadsförhållanden: fattigdom, sjukdom, vattenbrist, miljöförändringar. Sorgekulten kring Srebrenica ger inget positivt när det gäller dessa folkmordsaktiga förhållanden. Vad värre är, kulten blir ett öppet verktyg för att rättfärdiga det värsta av alla folkmord: krig.  

Det upphöjda budskapet i det officiella talet om Srebrenica är att, eftersom “vi” lät det hända” så får ”vi” inte låta ”det” hända igen – ergo: USA måste i förebyggande syfte bomba möjliga förövare av ”folkmord”. Oavsett vad det var som hände i Srebrenica kunde det bäst ha förhindrats inte genom NATO-bomber utan genom att till att börja med förhindra ett inbördeskrig från att bryta ut i Bosnien-Herzegovina. Detta hade varit möjligt om det ”internationella samfundet”, dvs. NATO-makterna, Europa och USA, bestämt hade hållit fast vid att den jugoslaviska krisen 1990 skulle lösas genom förhandlingar.

Men den som först motsatte sig detta var Tyskland, som mobbade EU till att omedelbart erkänna Slovenien och Kroatien när dessa bröt sig ut ur Jugoslavien utan förhandlingar. Alla som var insatta i förhållandena förstod att detta hotade Bosnien-Herzegovinas existens. EU föreslog en kantonisering av Bosnien-Herzegovina, som inte skiljer sig så mycket från nuvarande arrangemang, och detta godtogs av ledarna för de muslimska, serbiska och kroatiska samhällena. Men kort därefter bröt den muslimske presidenten Alija Izetbegovic överenskommelsen, sedan den amerikanske ambassadören hade uppmuntrat honom att kräva mer. Under hela den tid av strider som följde satte USA upp hinder för varje europeisk fredsplan. (6) Dessa år med obstruktioner gjorde det möjligt för USA att ta kontroll över den fredsuppgörelse som till slut kom i Dayton i november 1995.    

Detta avfärdande av kompromiss, som kastade Bosnien-Herzegovina in i ett krig mellan bröder, stöddes då av en kör av humanitärer – inte minst politiker som satt säkert förskansade i Europaparlamentet och röstade om ”urgent resolutions” som rörde situationer som de var totalt okunniga om – som krävde att Bosnien måste vara en centraliserad stat för ”multikulturalismens” skull. Det var samma humanitärer som applåderade sönderbrytande av det mångkulturella Jugoslavien – något som i själva verket skapade krisen i Bosnien.

Det står klart att den som avrättar obeväpnade fångar begår ett mycket allvarligt brott vare sig det sker i Bosnien eller någon annanstans. Men i grund och botten är det en illusion att tro att man genom att döma förövare av en massaker i Bosnien kan säkerställa att nästa inbördeskrig på något annat håll i världen kommer att utkämpas på ett mer ridderligt sätt. Krig är en fråga om liv eller död och leder ofrånkomligt till att människor begår handlingar som de aldrig skulle göra i fredstid.

Idén om att krig skulle kunna göra “rent”, spelas enligt reglerna, borde inte vara huvudsaken för internationell rätt och för fredsrörelserna. Krig måste först och främst förhindras, inte övervakas.

Den falska tolkningen av “Srebrenica” som en del i ett pågående serbiskt projekt med ”folkmord” utnyttjades för att kunna sätta igång NATO:s krig mot Jugoslavien, ett krig som ödelade ett land och lämnade efter sig en kittel med hat och etnisk rensning i Kosovo. USA bedriver för närvarande ett ännu mera mordiskt och destruktivt krig i Irak. I detta sammanhang är de västliga klagomålen som blåser upp massakern i Srebrenica till ”det största massfolkmordet sedan nazisterna” ett sätt att avleda uppmärksamheten från det folkmord som verkligen existerar – ett folkmord som inte är någon galen rasists handling utan det orättvisa sociala och ekonomiska system som för närvarande påtvingas världen, den nya världsordning som med en förskönande omskrivning kallas ”globalisering”.
Oktober 2005
Diana Johnstone

1. Rapport av Secretary-General Pursuant to General Assembly Resolution 53/35 (1998), Section IV, paragraf C.115.

2. Bernard Kouchner, ”Les Guerriers de la Paix”, Grasset, Paris, 2004.

3. ”Srebrenica: The Politics of War Crimes”, av George Bogdanich, Tim Fenton, Philip Hammond, Edward S. Herman, Michael Mandel, Jonathan Rooper och George Szamuely. Se http://www.srebrenica-report.com/politics.htm.

4. Germinal Civikov, ”Kalaschnikow und Einzelfeuer: Der Fall Drazen Erdemovic”, Freitag, 16 september 2005.

5. Davide Turrini ”Il genocidio jugoslavo rivive sullo schermo”, Liberazione, 12 juli 2005.

6. Se David Owen, Balkan Odyssey, Victor Gollancz, London, 1995. Lord Owen, som i egenskap av vice-ordförande i styrelsen för International Conference on the Former Yugoslavia, under augusti 1992 till juni 1995 försökte förhandla fram en fredsuppgörelse i Bosnien-Hercegovina, drar slutsatsen (Indigo paperback, s.400): ”Från våren 1993 till sommaren 1995 var enligt min bedömning effekten av den amerikanska politiken att, trots att den kallades ”containment”, att förlänga bosnien-serbernas krig i Bosnien-Hercegovina.”