Fascismen och nazismen är den mest reaktionära delen av den borgerliga politiken

I en debattartikel den 31 augusti i Sydsvenskan, påstår Stefan Lindhe (M), oppositionsråd, tillsammans med kommunfullmäktigeledamöterna Torbjörn Tegnhammar (M) och Noria Manouchi (M) att nazism och rasism är att likställa med den s k ”vänsterextremismen” (enligt oss skiftar man till kommunism). Kapitalets politiker använder alla samma retorik för att försvara den borgerliga politiken oavsett vilket parti dem tillhör. Sydsvenskan har valt att inte publicera svaret nedan.

För oss kommunister är staten den mekanism som med alla medel försvarar den härskande klassen. I den kapitalistiska stat som Sverige är, har polisen som uppgift att försvara borgarklassen och dess intressen. Att påstå att polisen, armén osv skyddar det svenska folket är en lögn. Detta avslöjas vid strejker som polisen försöker att stoppa, trots att lagen säger att den inte kan göra det. Man kan också se detta när beväpnade styrkor skickas till Libyen, Afghanistan, Mali osv för att försvara kapitalismens intresse. Dessa krigsäventyr ligger inte i det svenska folkets intresse. Även i fallet i Malmö agerar polisen utifrån borgarklassens intressen. För några år sedan, slog staten med full kraft mot rasistiska och nazistiska organisationer och lyckades då att marginalisera dem. I dag behöver den borgerliga staten de rasistiska och nazistiska organisationerna för att arbetarklassen och folket inte ska vända sig till vänstern och kommunisterna. Att den i ord fördömer dessa organisationer är ett spel för gallerierna, då den tillämpar en politik som förstärker dem.

Klassamhället skapades av de som förtycker oss, kapitalisterna med hjälp av sina politiska representanter i ”högerblocket” eller ”vänsterblocket”. Där finns de ansvariga. Det räcker inte med några reformer som forskargruppen antyder. Det krävs att folket organiserar sig och förkastar själva systemet – den kapitalism som skapat problemen och de högerextrema eller nazister som har sin grogrund i att föra en ännu mer reaktionär politik. De flesta problem med främlingsfientlighet, flyktingmottagande och invandring skapas av kapitalet och deras politiska partier genom denna politik som dem i grunden är överens om. Att gå arbetslös, utan möjlighet till ett självständigt och värdigt liv, vara utan bostad, utan lön, att behöva betala för vård, skola och omsorg, som är några av de grundläggande mänskliga rättigheterna är enligt oss våld.
För att föra en framgångsrik kamp, måste denna politik helt försvinna och övertas av en politik som gynnar arbetarklassen och majoritet av folket. Det betyder att arbetarklassen ska ta över de produktionsmedel som i dag ägs av en liten klick monopolkapitalister under vilka den absoluta majoriteten av folket är slavar.

Fascism/nazism och rasism har enligt oss sin grund i kapitalismen. Även i Nazityskland gynnades de stora företagen av nazismen, såsom Krupp och Hugo Boss, IG Farben, ITT, Ford, General Motors, Standard Oil of New Jersey, Thyssen osv.
När Einstein kritiserar kapitalismen och varför det behövs socialism, säger han, ”produktionen bedrivs i vinstsyfte, inte med tanke på hur dess resultat används. Det är inte så ordnat att alla som kan och vill arbeta alltid har möjlighet att finna sysselsättning; det kommer alltid att finnas en ”armé av arbetslösa”. Arbetaren är ständigt rädd för att förlora sitt jobb. Eftersom arbetslösa och dåligt betalda arbetare inte bildar någon lönsam marknad begränsas produktionen av konsumtionsvaror; resultatet blir svåra umbäranden. Teknikens framsteg leder ofta till större arbetslöshet och inte till att arbetsbördan lättar för alla. Vinstmotivet bär tillsammans med konkurrensen mellan kapitalisterna ansvaret för en instabilitet i ackumulationen och utnyttjandet av kapitalet som skapar allt svårare depressioner.” Han fortsätter, ” Jag är övertygad om att det finns bara ett enda sätt att eliminera dessa allvarliga missförhållanden, nämligen genom införandet av en socialistisk ekonomi i förening med ett utbildningssystem inriktat på sociala mål. I en sådan ekonomi ägs produktionsmedlen av samhället självt och utnyttjas på ett planerat sätt. En planerad ekonomi, som anpassar produktionen till samhällets behov, skulle fördela det nödvändiga arbetet bland dem som kunde arbeta och garantera livsuppehället för varje man, kvinna och barn…”

Om vi ser på nazismens historia, ser vi att nazisternas och fascisternas värsta fiende var kommunister för att de är varandras motsatser. Nazismen och fascismen hävdar att den individuella människan kommer att klara sig och de svaga förlora pga att naturen säger så. Kommunismen hävdar att alla har plats i ett solidariskt samhälle alla arbetar för en och en för alla.
Att enligt debattörerna ha mångkulturella arbetsplatser eller att en arbetsköpare agerar mot diskrimineringen, ändrar inte att arbetare, oavsett bakgrund utnyttjas med låga löner, dåliga arbetsförhållanden, att arbetarklassen skapar alla rikedomar och kapitalet stjäl dem.
Utöver detta ska man inte blanda ihop kampen mot sionism, dvs den inställning som staten Israel har idag, som anser att det finns ett utvalt folk som andra folk ska lyda under (t.ex.  det palestinska folket), med antisemitism som nazisterna och rasisterna använder för att utsätta en religiös grupp, judarna, för alla synder i världen. Glöm inte att Nazityskland använde orden judiska bolsjevikerna för kommunisterna, för att bli av med båda grupper. De flesta människor som dödades av nazisterna under andra världskriget var både kommunister och judar.

Kamp mot fascism, rasism och nazism existerar inte utan klasskamp.

Håkan Jönsson, byggnadsarbetare och kandidat för Sveriges Kommunistiska Parti i Malmös kommun.

Jannis Konstantis, tunneltågförare, samarbetar och kandiderar till riksdagen för Sveriges Kommunistiska Parti.

Sveriges Kommunistiska Parti – VALPLATTFORM 2014

Rikedomarna i världen är ojämnt fördelade. En procent av de rikaste familjerna äger omkring halva jordens förmögenhet. Samtidigt äger de 85 rikaste personerna mer än den fattigaste halvan av jordens befolkning.

Och ojämlikheten blir allt större.

Sverige är inget undantag. Här har vi en procent av de rikaste som äger drygt 40 % av de samlade rikedomarna. Går man djupare in i statistikens djungel visar det sig att 15 familjer i Sverige tillsammans äger bolag värda närmare 4 000 miljarder kronor. Det är mer än hela Sveriges samlade bruttonationalprodukt, alla varor och tjänster som produceras i Sverige på ett helt år. Rikedomarna i vårt land är naturligtvis inget som skapats av denna rika elit.

Rikedomarna har sedan århundraden tillbaka byggts upp av kunniga och internationellt sett välutbildade arbetare. Även de offentliga satsningarna på en väl fungerande infrastruktur som vägar, järnvägar, telefonnät, post m.m. har haft en avgörande betydelse för rikedomens skapande. Sverige har också genom att hålla sig utanför två världskrig som ödelagt stora delar av världen kunnat berika sig.

Problemet för Sverige är bara att rikedomen inte fördelas utifrån prestation utan ifrån ägande av produktionsmedel. Ett fåtal kapitalister har roffat åt sig äganderätten till Sveriges rikedomar, och berövat de verkliga producenterna till Sveriges rikedom, arbetarklassen, all makt och allt inflytande över de nationella tillgångarna. När Wallenbergfamiljen inte nöjer sig med en profit på över 400 000 kronor per arbetande och år inom Scania och säljer företaget till tyska MAN så bör var och en inse att profitbegäret hos de svenska kapitalisterna aldrig kan tillfredsställas genom eftergifter åt deras maktanspråk. I det statliga LKAB, där styrelseordföranden hämtats från Wallenbergsfären producerar varje gruvarbetare ett värde som överstiger tre miljoner per år, och ändå talar man om att förkortning av arbetstiden eller löneförhöjningar är omöjliga på grund av den internationella konkurrensen.

Vi behöver ett nytt politiskt system som ger det arbetande folket makt över de rikedomar de skapar. Det skulle innebära att inga barn i Sverige skulle behöva leva i fattigdom. Att alla barn skulle få möjligheten att åka med på klassresan. En omfördelning av rikedomarna skulle också betyda att underbemanningen inom äldreomsorgen omedelbart skulle ta slut. Att vårdpersonalen inte längre skulle behövt känna sig otillräcklig. Det skulle innebära att vi skulle kunna bygga bostäder till alla och att ungdomen skulle kunna erbjudas en meningsfull fritid. En omfördelning av resurserna skulle också innebära att vi kan ta det naturliga steget att sänka arbetstiden med bibehållen lön och på sätt skapa arbete åt alla.

Det är därför vi säger att vi kan bättre och röst på SKP är en röst för denna politik och för ett samhälle i denna riktning.

Läs hela valplattformen!

vi kan bättre

Statsminister Fredrik Reinfeldt och hela borgarklassen – Vilka humanister!

Moderaterna har genom statsminister Fredrik Reinfeldt uttalat sig i flyktingfrågan. Han sa i lördags den 16 augusti att vi måste öppna våra hjärtan och välkomna de människor som kommer från närområden som flyktingar och söker skydd, bl a i Sverige.

Vi ropar samfällt: En sådan barmhärtig människa han är, herr statsministern och hela den borgerliga regeringen!

Han kunde ha fortsatt enligt följande:
Efter att vi, den borgerliga staten har hjälpt till att bomba sönder Libyen och Afghanistan samt hjälpt EU och USA att stödja jihadisterna i Irak och Syrien genom att beväpna dem. Efter att vi har hjälpt till att göra statskupp i Ukraina och understött den fascistiska och reaktionära regeringen där att kriga mot sin egen befolkning eller efter våra militära insatser i Afrika; då anser vi den borgerliga staten att vi måste visa att vi inte är omänskliga.

Därför ropar vi i den borgerliga staten ut att vi vill underlätta för kapitalet att utnyttja råvaror såsom olja, gas varhelst de står att finna och säkra transportvägarna för dessa. Att några tiotusentals människor faller offer för detta helgade ändamål måste accepteras. Vi räddar ju några stycken i efterhand och de måste ju vara tacksamma över att få komma till kapitalismens paradis.

Genom denna räddningsinsats kan vi moderater och Alliansregeringen skära ner olika insatser som behövs i skolan, vården, omsorgen osv och skylla detta på de flyktingar som kommer hit eller har kommit hit.

På detta sätt slår vi två flugor i en smäll.

Sådan är kapitalismen.

Men: för socialismen gäller att de arbetande människorna som inte vill ha det så här måste agera nu. Kämpa varje dag mot detta ruttna system: Därför, organisera er i Sveriges Kommunistiska Parti- SKP.

Sist men inte minst, rösta på SKP i valet i september 

Jannis Konstantis
Tunneltågförare och ordförande för SEKO Tunnelbanan
Samarbetar och kandiderar till riksdagen och Stockholms läns landsting för Sveriges Kommunistiska Parti SKP

 

Finns det kapitalism utan vinst?

I Aftonbladet (15/8) stod att läsa om Attendo, ett av de många så kallade välfärdsbolagen. Nyheten var att detta bolag som så många andra inte betalar någon skatt, trots att de tjänar miljoner på skattebetalarnas (läs de arbetandes) bekostnad, närmare bestämt 200 miljoner de senaste tre åren och detta helt lagligt.

Det som Aftonbladet beskrev är mer en regel än ett undantag. Nyheten kunde ha varit att avslöja att alla parlamentariska partier från ”vänster” till höger, stödjer den politik och de lagar som tillåter privata företag inom vården, skolan, kollektivtrafiken och andra verksamheter. För ändamålet har lagar konstruerats genom vilka dessa kan stjäla från arbetarklassen ännu en gång.

Det finns inte bra eller skumma företag inom kapitalismen. Alla företag verkar inom det kapitalistiska systemet och måste för att överleva ha vinster som hela tiden ska växa. Detta är en av systemets lagbundenheter och medför att när det privata företagandet är tillåtet, finns också medvetenheten om att alla metoder kommer att användas, olagliga såväl som lagliga.

De partier som accepterar detta är sossarna, miljöpartiet, vänsterpartiet och naturligtvis alla de borgerliga partierna, liksom de högerextrema. Trots olika närmanden i frågan,har de i grunden accepterat att parasiterna- kapitalister, ska få finnas och verka och att vi inom arbetarklassen ska stå för deras vinster. I nämnda fall ska arbetarklassens pengar, som redan beskattats några gånger om beskattas en gång till. Så dras enorma summor pengar bort från den offentliga verksamheten, till skatteparadisen och rakt ned i privatkapitalets fickor. Detta medför att samhällsservicen försämras, arbetslösheten stiger, liksom arbetsstressen (allt för effektiviseringen och vinstmaximeringen på de arbetandes bekostnad).

Därför går det inte att som S och V påstår, vilja begränsa vinsterna och uppfordra till en ‘högre moral’ bland företagarna eller att förbjuda vinstuttagen.
Så länge det privata företagandet är tillåtet går vinsterna att trolla bort genom ‘smart bokföring’, med hjälp av dotterbolag och annat. Därför säger SKP säger nej till all privatisering av den offentliga sektorn.

Alla systemets partier stödjer den stöld som resulterar i att vi blir fattigare och de rika ännu rikare. Kapitalets administratörer säljer ut offentlig verksamhet till vrakpriser som sedan köps upp av kapitalister, för att sedan utföra offentlig service inom “privat regi” enligt de metoder som beskrivits ovan.

Allt detta är ännu en anledning till att rösta, stödja och kämpa tillsammans med Sveriges Kommunistiska Parti, ett parti som vill omkullkasta systemet och förespråkar att all egendom ska tillhöra arbetarklassen och folket. Att arbetarklassen ska bestämma över sitt liv och inte några företag och personer som heter kapitalister och som berikar sig i övermåtta utan att själva tillföra samhället något.

Rösta på Sveriges Kommunistiska Parti den 14 september 2014.

Jannis Konstantis
Tunneltågförare och ordförande för SEKO Tunnelbanan
Samarbetar och kandiderar till riksdagen och Stockholms läns landsting för Sveriges Kommunistiska Parti SKP

En intressant video från Ukraina

Här nedan kan man se en intressant video som visar hur Ukrainas National Guard och armén samarbetar med nazisterna. I många fall är nazisterna en del av dem. Märk väl att EU, USA och andra imperialistiska länder stödjer de grupperna.

Borgerliga media samtidigt vägrar prata om vad som händer.

Uttalande från KKE angående gårdagens möte med EU:s utrikesministrar

Greklands kommunistiska parti-KKE anser att dagens möte mellan EU:s utrikesministrar än en gång visar att EU är folkens fiende. Ministrarnas beslut kommer att få allvarliga konsekvenser.

EU-kapitalets administratörer använder åter sina provokativa förevändningar i det de pratar om ”humanitär hjälp” och att ”skydda befolkningen” i Irak medan de välkomnar nya bombningar från USA-imperialismen. Mötet beslutade också att vapen ska skickas till området via de nationella staterna, för att bemöta islamisterna från ISIS, som fram till helt nyligen systematiskt beväpnades av USA, EU och deras allierade.

Israels fortsatta våldsdåd mot det palestinska folket, USA/EU/NATO:s imperialistiska intervention i Ukraina, i rivalitet med Ryssland, USA:s nya bombningar i Irak, den målmedvetna splittringen av Libyen med hjälp av grupper som understöds av USA och EU- imperialisternas interventioner i länder i Afrika har sin gemensamma nämnare: att via blodsutgjutelse ändra gränserna så att monopolföretagens kapitalister får igenom sina intressen och kan utöka sina vinster.
Detta beskriver tydligt de motsättningar som finns mellan de företag som vill utnyttja
energiresurserna och handelsvägarna.

Som medbrottsling i detta står också den grekiska regeringen som spelar en viktig roll genom att betjäna delar av den grekiska borgarklassens intressen, som ju också är en del av det tidigare nämnda; EU/NATO/USA.

KKE betonar att det föreligger en stor fara i att folken ska behöva betala priset för ett storkrig för att monopolföretagen ska kunna ”lösa” sina interna problem.

Folken bör av situationen kunna utläsa att EU bara medför katastrofer genom de beslut som EU fattar, från kohandel och överenskommelser mellan kapitalisterna till deras kollisioner med varandra.

Det är i folkets intresse i varje land att kämpa mot kapitalets planer, att kämpa för utträde ut ur EU och varje imperialistisk sammanslutning och att folket måste bli ägare av de rikedomar de själva producerar.

Svar från Sveriges Kommunistiska Parti till Alice Teodorescu

I en ledarartikel till Opinion på SvD den 7 augusti 2014 attackerar Alice Teodorescu kommunismen och jämför den med nazismen. SvD har valt att inte publicera svaret nedan från SKP.

Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) anser att detta är en skymf mot alla antifascister och kommunister som kämpade under andra världskriget mot fascismen och nazismen. Sovjetunionen hade minst 25 miljoner döda i denna kamp och miljontals kommunister kämpade med vapen i hand i många andra ockuperade länder.

Skribenten anser att kommunismen har misslyckats i många länder och att den förtryckte folket. I alla stater i de f d socialistiska länderna anser en majoritet av folken att situationen var bättte för dem under socialismen (enligt opinionsundersökningar), trots de fel och brister som fanns i det socialistiska systemet.

Men skribenten anser förmodligen att många länder där de s k västmakterna hade kontroll, såsom i hela Latinamerika, Portugal, Spanien, Grekland, Vietnam, Laos samt många länder i Afrika där militärdiktaturer hade makten med hjälp av USA:s och andra västländers understöd var/är frihet. Att en miljon kommunister mördades i Indonesien av Suharto-regimen som fick makten med USA:s hjälp, pratar ingen s k frihetskämpe om.

Journalisten John Pilger avslöjar hur USA och Storbritannien gav stöd till Pol Pot under många år och till hans ‘Khmer Rouge’- Röda Khmerer i form av pengar, vapen, militärträning och mat. Pol Pots regim var erkänd i FN av bl a USA, Storbritannien och Sverige – även efter att Röda Khmererna hade drivits ut ur Kambodja. Pol Pots regim hade ingenting med kommunism att göra. Av alla dåvarande kommunistiska länder var det bara Kina som i allians med USA hjälpte Röda Khmererna.

Skribenten vill precis som regimen i Ukraina, som stöds av Höger Sektorn och fascisterna att förbjuda Ukrainas Kommunistiska Parti, d v s göra samma sak i Sverige för kommunisterna visar hennes dubbelmoral. Därför förespråkar hon att våra radiosändningar ska stoppas, helt oacceptabelt!

Hon pratar om frihet men hon vill förbjuda kommunisterna, de enda verkliga motståndare till fascismen och nazismen. Hon pratar om förtryck men hon vill inte låta kommunisterna få argumentera och agitera mot kapitalismen, det ruttna systemet som bygger på att några parasiter, dvs kapitalister ska leva på bekostnad av arbetarklassen.

Vi kommer att kämpa vidare, oavsett om skribenten och borgarklassen är rädda för oss- för att socialismen ska segra. Kommunisternas mål är det klasslösa samhället, vars huvudprincip sammanfattas i sentensen ”Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov”.

I det klasslösa samhället är alla människors frihet en förutsättning för den enskildes frihet, liksom den enskildes frihet är förutsättning för allas frihet. I ett sådant samhälle finns inga fattiga och rika, egendomslösa eller kapitalägare. Ett sådant samhälle måste helt genomsyras av den socialistiska demokratins, rättvisans och solidaritetens principer.

Ett klasslöst samhälle kan inte förverkligas inom ramen för det kapitalistiska produktionssättet. Kommunisternas mål är att avskaffa kapitalismen och ersätta den med socialismen som öppnar vägen till vårt långsiktiga mål, det klasslösa kommunistiska samhället.

Håkan Jönsson
Partisekreterare
Sveriges Kommunistiska Parti

Därför upprepas historien

På 80-talet gjorde det internationella borgerskapet gemensam sak med låtsasvänstern när man på alla sätt understödde Talibanernas kamp i Afghanistan mot landets regering. USA och Pakistan beväpnade Talibanerna med världens mest moderna och avancerade vapen. Här hemma gjorde cafévänstern gemensam sak med de borgerliga partierna och socialdemokraterna när man hetsade mot Sovjetunionen och oss svenska kommunister. Låtsasvänstern myntade sin slogan om kamp mot socialimperialismen. När Talibanerna vände vapnen mot sina forna uppdragsgivare måste USA och Nato i demokratins namn avväpna Talibanerna. Ett krig som Sverige deltar i med det förbehållet att Sverige inte krigar utan ”bygger flickskolor”.

Därefter skulle Irak befrias och demokrati införas. USA förklarade Irak krig med en krigsförklaring som helt byggde på lögner om kemiska vapen och hjälp till Al-Qaida. Befrielsen av Irak slutade i folkmord och terror.

 

När så den s.k. arabiska våren 2011 innebar folkliga resningar mot koruppta och vidskepliga regeringar och diktatorer kunde de imperialistiska krafterna med USA och EU i spetsen konstatera att mycket av den s.k. arabiska vårens revoltörer saknade en långsiktig och ideologisk kunskap om ett framtida samhälle och hur det skulle formas. Därför utvecklade USA, EU och Mellanösterns mest reaktionära länder som Saudiarabien och Qatar en strategi i hur det folkliga upproret skulle organiseras så att det inte på sikt innebar ett hot mot USA:s och EU:s intressen i området. I Egypten organiserades en militärkupp, i Libyen lyckades islamisterna med stor hjälp av USA, EU och Nato att avsätta och avrätta Muammar Khadaffi. En insats där även Sveriges krigsmakt deltog med Jas-plan för spaning åt Natos krigsledning. Hela insatsen som av väst var en insats för fred och demokrati banade väg för rebellgrupper som Al-Qaida anknutna Libyan Islamic Fighting Group LIFG med bas i Cyrenaica, Libyens östra provins. Någon befrielse var det dock inte frågan om, eftersom det till övervägande del var Al-Qaida krigare och andra extremister som kom till makten. Efter Khadaffis avrättning har Libyen inte helt oväntat fallit ner i anarki och våld. De vapenlager som fanns i Libyen hamnade i jihadisternas händer och används nu för att stödja inte bara Al-Qaida i Libyen utan även terrorgrupper i alla väderstreck. Som islamistrebellerna AQIM i Mali, Boko Haram i Nigeria, al-Shabaab i Kenya och Al-Qaida i Afghanistan och Pakistan. Den ojämförligt största mottagaren av vapen och stridstränade jihadister från Libyen är dock Islamiska staten i Syrien och Levanten (ISIL), idag känt som enbart IS (Islamistiska Staten)

Att nu dessa terrorister håller på att ta makten i Irak är inget som borde förvåna någon. USA och EU har med hjälp av bl. a. Sverige och Saudiarabien själva grundat för extremisternas framfart genom att bomba bort de regimer som tidigare bekämpat den religiösa terrorismen.

Genom en massiv svensk borgerlig och socialdemokratisk propaganda som drivits i stort sett i alla svenska medier har man lyckats med att organisera den svenska fördumningsfabriken och därigenom framställt imperialisternas politik i mellanöstern och Nordafrika som en kamp mot förtryckare och avskydda diktatorer. Därigenom har man lyckats med att neutralisera och ta bort det folkliga motståndet mot imperialisternas interventioner. Nu gråter svenska medier tillsammans med president Obama när det gäller de kristna och andra religiösa minoriteter som utsätts för massmord och fördrivning av religiösa extremister när det i själva verket är USA, EU och övriga imperialistiska stater som beväpnat dem och därmed är ansvarig för vad som sker.

Det som händer bevisar än en gång hur rutten och farlig den imperialistiska politiken är. Den använder allt och alla för att uppnå sitt syfte för att ta kontroll över naturrikedomar och geopolitiska områden. Vad som än händer måste de internationella bankerna och företagen garanteras sina profiter och kontrollera produktionen. För att detta skall lyckas måste imperialisterna ha en fördumningsfabrik där TV, Radio och tidningar med journalister som utan eftertanke delger husbondens röst. Arbetarklassen måste splittras, allt motstånd måste bort, även regimer som står i vägen måste bort, inklusive nationella stater.

Mot denna livsföraktande och farliga politik måste de progressiva krafterna ta sig samman och enas. Arbetarklassen måste på det internationella planet förenas i kampen mot den gemensamma fienden, kapitalet och de stater och överstatliga organ som förslavar oss alla.

Vill man delta i denna kamp och har en önskan om en annan och bättre värld finns det inga genvägar att gå. Utan ett starkt och slagkraftigt kommunistiskt parti går det inte. Därför måste Sveriges Kommunistiska Parti stärkas. Partiet är i egenskap av ett kommunistiskt parti oersättligt för den som vill ha ett rättvist och tryggt land att leva i.

 

Sveriges Kommunistiska Parti

SKP:s valtidning 2014

Här kan du ladda ner SKP:s valtidning.

valtidning 2014 SKP

Uttalande från Initiativet om Europeiska Vänsterpartiets farliga roll

Den ekonomiska krisen har slagit hårt mot kapitalismen och dess institutioner. Det i en tid då folken i Europa tydligt kan se hur EU, den Europeiska Unionen medför elände och lidande, arbetslöshet, nedmonteringen av samhällsservice och förtryck.
De kommunistiska- och arbetarpartierna måste avancera för att kunna stå upp mot och förkasta denna mellanimperialistiska allians med alla sina organisationer som som försvarar och befrämjar den, för att stärka den ideologiska kampen mot opportunismen på vilket Europeiska Vänsterpartiet (ELP) är det framträdande exemplet i Europa.

ELP grundades 2004 och höll sin första kongress i Aten år 2005. Från dess start deltog krafter i ELP som  öppet intog en pro-imperialistisk hållning. Genom deras plattformar och erfarenheter har ELP:s ledande krafter visat att de vare sig kan eller vill bryta med EU. I stället kräver de att EU ska få spela en större roll på den globala marknadsarenan framöver.

ELP saluför det förvirrade påståendet om att EU kan utvecklas till ett progressivt politiskt område. Det talar vagt om ”behovet att transformera de nuvarande verktygen till verktyg för samarbete i folkets tjänst” och för en ”transformering av euro-zonen genom en radikal arkitektonisk förändring av euron och det Europeiska samarbetet. Nyligen strök ”Die Linke” en passage från sitt manifest som i sitt original beskrev EU som en “neoliberal, militaristisk och stor odemokratisk makt”. Konsekvensenligt framställer ELP:s ledande krafter EU som en potentiell ”kraft för fred och stabilitet i stället för den mellanstatliga kapitalistiska union den i verkligheten är.

ELP har antagit EU:s institutionella ramverk och försvarar det meningslösa kravet om ”Rättigheter i Europa”. ELP har trätt in på en väg av kompromisser som starkt avslår behovet av en brytning med kapitalets EU. De har misslyckats med att förnimma den rad av höga och komplexa institutionella arrangemang som tjänar EU- monopolets intressen och är omöjliga att reformera. ELP har även nominerat en kandidat som ordförande för kommissionen, en i grunden antifolklig apparat. ELP döljer denna realitet och försöker förhindra en nödvändig analys om EU:s karaktär.

ELP har också underlättat och sysselsatt sig med att förvränga historiebeskrivningen av den kommunistiska rörelsen och de socialistiska länderna. De positioner som adopterats av det Europeiska Vänsterpartiet, ELP presenterar för arbetarna att det finns en medelväg mellan kapitalism och socialism. ELP förvränger kapitalismens sanna natur och den kapitalistiska krisen.

EU tjänar monopolens intressen; förstärker bankirernas och andra kapitalistiska sektioners makt över arbetarna. Det samarbetar med USA och NATO mot folken genom interventioner och krig i jakten efter monopolens intressen.
Partier som ELP är integrerade i denna strategi och när illusioner om systemets skötsel. Social-demokratin och opportunismen motarbetar klasskampen och den socialistiska revolutionen.

Kärnan av ELP:s partier stöder de s.k. ”vänster-regeringar” som administrerar det kapitalistiska systemet, kapitalets intressen och förhindrar en radikalisering av arbetarklassen.

Under dessa förhållanden måste de kommunistiska partier förstärkas som beslutsamt kämpar mot den imperialistiska unionen, för socialism och avskaffandet av exploatering.

Uttalandet på engelska finns här.

Vi har tagit detta från SKP:s hemsida i Stockholm

International Communist Review – Analyser på olika språk utifrån en marxistisk-leninistisk perspektiv

International Communist Review.

Tidskriften som analyserar situationen i hela världen utifrån en marxistisk-leninistisk perspektiv.

Läs senaste nummer på engelska, franska, spanska, ryska eller grekiska

På engelska

På ryska

På spanska

På franska

 

De tidskrifter som samarbetar är följande:

Etudes Marxistes» (Workers’ Party of Belgium)

«Communistiki epitheorisi» (Communist Party of Greece)

«Szabadsag» (Hungarian Communist Workers’ Party)

«Socialist. Latvia» (Socialist Party of Latvia)

«Zeitung vum Letzebuerger Vollek» (Communist Party of Luxembourg)

«El Comunista» (Party of the Communists, Mexico)

«Propuesta Comunista» (Communist Party of the Peoples of Spain)

«Sovetskii Soyuz» (Russian Communist Workers’ Party)

«Gelenek» (Communist Party of Turkey)

«Debate Abierto» (Communist Party of Venezuela)

 

 

The Communist Party and the Venezuelan working class in the dilemma of the Bolivarian Revolution

by Pedro Eusse
Workers’ Classist Current “Cruz Villegas”

The current systemic crisis of capitalism coincides with the development of progressive and revolutionary processes, fundamentally anti-imperialist and anti-oligarchic ones, particularly in Latin America, whose many inherent contradictions generate expectations in different directions.

One of the common features of such political processes, in addition to their questioning of the U.S. imperialist domination in the region, the demand for national sovereignty and a better distribution of wealth, attributes which themselves make them worthy of support from consequently revolutionary forces, is that their social vanguard has been assumed by radicalized sectors of the petty bourgeoisie and middle class professionals, including an important role of the so-called emerging national bourgeoisie, not monopolistic, interested in taking the reins of economic dynamics in opposition to the strategy of global hegemonic control of the transnational monopolies.

This inter-bourgeois confrontation has a particular definition in Venezuela, with an oil rentier economy, where virtually all the economic and social dynamics revolve around the resources generated by oil exports, activity under state monopoly, so that the various bourgeois factions try to take control directly or indirectly of the state apparatus and the management of oil revenues.

In this context emerged the diversionist approach of the ”socialism of the 21^st century”, more forcefully raised by the leadership of the Bolivarian Revolution in Venezuela, followed by the progressive governments of Ecuador, Bolivia and Nicaragua, and also assumed by opportunist political currents from other countries in Latin America and the Caribbean.

This historical fact has been the cradle of the revival of several old ”theories” and concepts, presented with original and native appearance, labeled as endogenous, but which ultimately involve the denial of class struggle and the revolutionary role of the working class, the rejection of the scientific theory of the proletariat and the need for its organic instrument, the political party founded on the principles of Marxism-Leninism.

Thus, from the leadership of the Venezuelan process, some sectors spread theoretical concepts introduced by social-reformist theoreticians, ”postmoderns” and reviewers of Marxism, bringing the ”crowds” (Antonio Negri and Paolo Virnoto), “the People” (devoid of a sense of class) and the regional communities to the category of historical subjects of the revolution. The problem with these categories is that they are generic and abstract, not historically specific and therefore lack of specific class content. Speaking of ”crowds”, for example, juggles or at least distorts the class struggle that takes place not among the many and the few, but between the exploited and the exploiters, regardless of their numerical strength. Moreover, by emphasizing in a superlative way, from the leadership of the revolutionary process and the government, the central role of territorial communities, they skip or even attempt to stop the organizational and socio-political development needed by the working class and other workers, from their workplaces and by industry branches in the dynamics of class struggle for the abolition of capitalist relations of production.

At the same time, the governing bodies of the process spread the negation of dialectical materialism and the disqualification of the operation of the laws of social development (Kohan), trying to give theoretical support to voluntarism and subjectivism, to the detriment of the materialist conception of history. Within this explosion of ideological diversion, anti-communism makes its way easily into the discourse and political practice, on behalf of the socialism of the 21^st century, making concessions to bourgeois ideology and the anti-communist blackmail of psychological warfare of imperialism, weakening the political and moral force of the Bolivarian revolution against the plans of the counterrevolution.

This situation is explained to a large extent by the still insufficient quantitative and qualitative strength of the Venezuelan working class, which has so far prevented the working class to play a relevant role during the process of change underwent by the Bolivarian Republic of Venezuela, although there are undoubted increasingly manifestations of a growing political consciousness of the working class and working people of Venezuela, which favours the development of a political line for the defense, consolidation and deepening of the revolutionary changes. Some of these positive expressions are the mass actions in favour of the approval of a revolutionary new Organic Law on Labour and the struggle to advance the establishment of a new model of corporate governance, particularly in those companies owned by the state, under the principle of workers’ control with the establishment of the Socialist Councils of Workers, as instruments for the exercise of the collective leadership of the workers in the productive processes, in struggle to dismantle the oppressive capitalist relations of production and destroy the bourgeois state, promoting the formation of a revolutionary consciousness in the working class.

The Socialist Councils of Workers, as conceived by the PCV, will fully comply with its revolutionary class role, to the extent that the workers who assume their construction and development raise their consciousness, from class in itself to class for itself, unlike the ”workers’ councils” that emerged at the initiative of social reformism in some European countries.

According to the analysis made by the Communist Party of Venezuela (PCV), the changes in these years in the frame of the so-called Bolivarian Revolution are, up to this point, the result of a social-reformist practice with a patriotic and progressive tendency, with a decisive role from sectors of the petty bourgeoisie. This reality will be transcended only by a new correlation of the popular and revolutionary forces led by the working class, which will ensure the consolidation of national liberation and the creation of the conditions for real progress towards the strategic goal of the seizure of power by the working class and the advance in the construction of socialism.

The Bolivarian Revolution is then approaching to a crossroads and a historical dilemma whose outcome will be determined by the correlation of class forces operating inside: or to consolidate a process of progressive reforms that preserve the foundations of the capitalist system or to move towards a transition dismantling the bourgeois state apparatus and replacing the current dominance of capitalist relations of production.

Causes of inadequate leadership of the working class in the current Venezuelan process

Venezuelan working class has not had, historically and in general terms, a high numerical, mainly due to the traditional mono-exporting and monoproducer model of our national economy and the characteristics of industrial backwardness of our country, the result of the dependent status and the role assigned to our country in the framework of the international division of labour under the leadership of imperialism, as almost exclusive producer and exporter of raw materials, specifically crude oil.

While between the 60’s and 70’s of the 20^th century there were some important industrial conglomerates, mainly state-owned enterprises as the Corporación Venezolana de Guayana (CVG), in the 80’s the effect of the implementation of neoliberal policies began a rapid de-industrialization of the country. This trend was stopped after 1999 when the government of President Chávez broke with the neoliberal policy, but internal and external factors have prevented the activation of a sustained process of re-industrialization of the country.

While the weakness of the production has led to a relative numerical decline of the industrial proletariat (for example, the number of workers employed in manufacturing has fallen over 20% since 1990), this does not mean an absolute decrease of the working class, since there has been an increase in the labour force employed in other sectors, particularly in construction, trade and public services, including telecommunications and electricity.

However, workers in manufacturing are still very important from a qualitative point of view, despite the significant reduction in their ranks they have suffered. Their number is now below the 500 thousand, or 4 percent of the total active labour force in the country. Among them, the metallurgical industrial complex concentrated in Guyana.

Indeed there has been a process of decline of the industrial structure due to the unilateral closure of companies by their owners, either for political or economic reasons linked to the residual effects of the neoliberal policies that favoured the trends towards concentration and centralization of capital. Between 1996 and 2007, the total number of industrial manufacturing companies fell by nearly 40%, a reduction which particularly affected small and medium enterprises.

As for the Venezuelan oil proletariat, it has not historically recorded large numbers of members, although in the first five decades of the 20^th century, period of establishment and consolidation of the oil economy, it was the largest, most organized and combative component of all our working class. Later, it experienced a decline and debilitation resulting from the emergence of the use of new technologies and the profusion of outsourcing and subcontracting mechanisms on labour relations, as well as the pernicious and divisive influence of the corrupt currents of pro-imperialist social-democracy which dominated the oil trade unions for many years.

Today, with the intensification of the activities in the Orinoco Belt and the recent nationalization of the services linked to primary activities such as transportation, drilling and general services, among others, the state oil company Petróleos de Venezuela S.A. (PDVSA) has increased its staff to one hundred thousand workers, including the bloated administrative payroll and the social services that the Bolivarian government has assigned to the national oil corporation

Regarding the subjective aspects that define the hitherto insufficient revolutionary role of our working class, we can note the traditional organic division of the Venezuelan labour movement, its weak organization and the dominance of reformist and bureaucratic tendencies within its leadership, although there have always been very active and militant tendencies claiming classism within our labour movement, with outstanding participation of the communist militants.

The struggle against reformism and opportunism in the Venezuelan labour movement

The confrontation in Venezuela between class-oriented and reformist trade unionism and their organic groupings is not outside the universal historical struggle to win over the working masses, either to fight to break the chains of capitalist exploitation and gain the full social liberation, or to meekly accept the modern wage-slavery and condemn all humanity to the oppression exercised by the capital.

It is well known that the organic and political division of trade unionism has its origins in the very history of international labour movement, from the moment when the class enemy suceeded in developing the reformist and opportunist trends within the movement and they acted strongly within the same. Thus, with the division of the Second International in 1914, the contemporary bourgeois social-democarcy, the bearer of class collaboration, was born,.

The World Federation of Trade Unions (WFTU), founded in 1945 as the international center that expresses the genuine interests and objectives of the workers of the world, was divided a few years after its creation as a result of a conspiracy orchestrated by U.S. imperialism. In recent years, the right wing of the trade union movement at a global level, responding to the global strategy of domination of transnational capital, decided to unite in a single center, founded in November 2006, the International Trade Union Confederation (ITUC), resulting from the merger of the social-democrat ICFTU and the social-christian WCL. In America, they united the Inter-American Regional Labor Organization (ORIT), continental ICFTU affiliate, and the Latin American Central of Workers (CLAT), a continental CMT affiliate, in the Confederation of Workers of the Americas (CSA). In Venezuela, the right-wing trade union confederations, CTV, CGR and CODESA – the last two almost extinct – joined the ITUC and the CSA.

Meanwhile, the Unity Confederation of Workers of Venezuela (CUTV) has been a member of the WFTU since the 60’s. For decades, this confederation, even relatively weak in the organic sphere, was a class-oriented reference in the struggles of the Venezuelan workers, particularly in the 80’s and 90’s, when denouncing and fighting against the neoliberal policies of labour flexibility, removal of social security and company privatizations, being the counterpart of the pro-imperialist bosses and the CTV, which since the 60’s became a trade union instrument in the service of the Venezuelan oligarchy and their governments.

The beginning of the Bolivarian revolutionary process, with the election of President Chávez and the adoption of the Constitution of the Bolivarian Republic of Venezuela, intensified the class struggle but also created conditions for the displacement of the hegemony exercised by the CTV union and the search of trade union unity, from the regrouping of the very diverse occupational factors supporting the revolutionary process. The National Union of Workers (UNETE), linked to the WFTU and which supports the revolutionary process from a position of class independence, is born under these dynamics.

Despite the progress meant by the anti-neoliberal and anti-imperialist process developing in Venezuela, despite the existence of the UNETE, the Venezuelan labour and trade union movement still faces the historic tendency of the bourgeoisie and the state to submit it to their guardianship and subordination. In addition to the openly counterrevolutionary trade union currents, there are other currents that, while touting a position in favour of the revolutionary process, have a reformist and opportunist vision and practice, choosing an employer-oriented and officialist trade unionism, and advocate the division of UNETE and the formation of another trade union confederation, bureaucratically constructed from areas of the state power. This situation complicates the struggle of the workers against the public and private employers, even when from various levels of the political power there is a tendency to assume an openly anti-union position, or in any case, contrary to the independent existence of the workers’ organizatons.

For PCV, the need to defend and strengthen the autonomy and independence of the labour and trade union movement, as well as all the mass organizations, against the employers, the State and the bourgeois and petty-bourgeois parties becomes the first priority for the class-conscious workers, both from the unions and the activity of the prevention delegates (representatives of the workers to defend the health and safety at work) and the Socialist Councils of Workers, which arise as a result of the constitutional premise of participatory democracy and as tools that claim the exercise of worker’s control in processes of the production, administration and distribution of goods and services from every workplace and in the various branches of production.

This need is highlighted by the fact that a widespread tendency to place all social organizations under the subordination of the national government and other bodies of state power is developing. The issue is particularly serious in the case of working class organizations: as the petty bourgeoisie has the hegemony in the leadership of the process and the national government, it is intended that the workers decline their class independence, indispensable to demand their rights and claim their individual and collective economic, social and political interests, which are basically the same of the popular majority of the towns and countryside and, at the same time, are contrary to the interests of the sectors that basically exert much of the political power. This situation is generating continuous and increasing conflicts.

So, the struggle to move towards programmatic and organizational unity of the workers’ movement is part of the struggle to transform Venezuelan trade unionism, rearming it with the principles that should guide the liberating action of our class, essentially defeating reformism within itself and serving, in its different struggles and achievements, to the formation of class consciousness and the rise of the proletariat to the condition of ruling class, in strategic alliance with other classes and strata which also exploited and oppressed.

As stated by the 13^th Extraordinary Congress of the PCV (March 2007): “… among the most significant tasks of the party of the revolution is designing a policy capable of conquering the trade union movement to clean it up, to eradicate the enormous incubated vices which result of the tremendous perversion of reformism, the practices developed by the company unions, and the effects of patronage, to definitely break with their fragmentation, to become a frontline force in building a new society.”

The existance and strengthening of the party of the working class is necessary in the frame of the Venezuelan political process

Those from the Bolivarian process who believe that the working class is not the subject of history of social revolution, either because of the ignorance of the theory of scientific socialism or because they consider that their class interests are under threat, conclude that the working class must not organize itself independently, as a class. Therefore, they disdain and question the validity of the revolutionary party of the working class, trying to discredit the Communist Party of Venezuela, trying to make it invisible, pushing for its liquidation.

In this respect the Theses on the Party of the Revolution, issued by the 13^th Extraordinary Congress of the PCV, held in March 2007, at a time when our party was proposed to integrate the nascent United Socialist Party of Venezuela (PSUV), a party with a multi-class character, integration that would lead to its liquidation, reads as follows:

“In referring to the participation and involvement of the masses, we must make a special emphasis on organic effort for us to meet the working class and other sectors of workers. If we consider eradicate capitalism, we must become the political organization, the genuine interpreter of the interests of the social class which, by its position in the socioeconomic structure, is not only the most directly affected by capitalist exploitation and, therefore, objectively more interested in the suppression of wage slavery, but also the one that, by achieving this ultimate goal, frees the rest of society of the exploitation regime because, devoid as it is of the means of production, does not want to conquer them for the exploitation of other classes.”

Afterwards, the document follows: “… the party of the revolution must be in its content, its politics, its composition, its ideology, the interests that it embodies, the party of the working class and all working people. Of course, this party would also accept members of other classes and strata of society, but on condition that they assume as its own the interests representd by the party, which would be the interests of the working class, if we want to be consistent with the programmatic objective of strategic nature that we pursue, socialism.”

“The precise definition of the class content of the party of revolution is a historical necessity, and is not at odds with the anti-imperialist character of the Bolivarian Revolution today. This phase of our revolution demands, in effect, a broad alliance of classes around the objectives of national liberation. Taking advantage of all the contradictions and differences that may exist between sectors of the large and petty bourgeoisie, on the one hand and imperialism on the other, is one of the primary tasks of the anti-imperialist alliance, but this alliance should not occur within the party of the revolution, especially when we recognize that the course of this revolution aims to socialism.”

“The party of socialist revolution can not fulfill its historic purpose if it is shaped under a multi-class concept that ultimately subordinates all classes, social strata and sectors of popular character to the interests of dominant economic bloc within the respective organization. The limitations of this type of party are well known in our history: the revolutionary character of the party is diluted, the anticapitalist interests of the working people are subordinated to the interests of capital based on rearrangements, concessions and handouts, the class struggle as a mechanism of transformation is substituted by class conciliation in order to stabilize the system, the revolution is replaced by the reform, the historical horizon of socialism and communism, with which only the working class is organically linked, blurs.”

Thus, our party fixed position and made contributions to the debate then open around the character of the party needed by the Venezuelan revolution. In this 13^th Extraordinary Congress, the PCV reaffirmed its status as the revolutionary party of the working class, based on the scientific theory of Marxism-Leninism, as assumed from its founding in 1931 and, using this theoretical and methodological tool, designed a political line based on the need to resolve the main contradiction of the historical moment, between the hegemonic interests of imperialism and the Venezuelan nation and the fundamental and irreconcilable contradiction present in capitalist society between capital and labour . Hence the need for the working class, with his party and its revolutionary ideology, to take the forefront in the struggle for national liberation and socialism in the communist perspective.

A dialectical political line: anti-imperialist alliance and the need for a correlation of forces under the leadership of the working class

Based on the characterization that our party makes about the Venezuelan revolutionary process, particularly in its current stage, we have proposed the need to establish a Wide Anti-imperialist and Patriotic Front, involving the whole political and social factors that coincide in the need to confront and defeat imperialist domination and conquer our full national liberation

Precisely for this reason, simultaneously we advocate the creation of a Popular Revolutionary Bloc (BPR), necessarily confined to those who propose the complete abolition of the system of capitalist exploitation and, therefore, can not include absolutely any faction of the bourgeoisie or any organization that expresses their interests

The communists struggle for the Popular Revolutionary Bloc to be led by the working class, so that in the context of heightened class struggle, it can consistently assume the social and political battle against the domination of capital and the establishment of a revolutionary popular-democratic state that opens the way towards the building of genuine socialism with the working class acting as the vanguard. Building a Popular Revolutionary Bloc is of crucial importance for the working class in its struggle for power, as stated comrade Antonio Gramsci in 1926, consistent with the Leninist thought and with a full relevance for the Venezuelan communists today: “The proletariat can become dominant and ruling class to the extent that it manages to create a system of class alliances that can mobilize most working people against capitalism and the bourgeois state.

Statement of the Initiative on the dangerous role of the European Left Party

The economic crisis is harshly beating capitalism and its institutions. This is a moment when the peoples of Europe witness clearly how the European Union means misery, unemployment, destruction of the public services and repression, and the Communist and Workers’ Parties of Europe have to advance to denounce this imperialist inter-state alliance and all those organizations that defend and promote it, in order to deepen the ideological battle against opportunism, the characteristic example of which in Europe is the European Left Party.

The ELP was founded in 2004 and held its first congress in Athens in 2005. From its inception, forces participate in the ELP that have taken openly pro-imperialist positions. Through their platforms and practices, the leading forces in the ELP have demonstrated that they can not and do not want to break with the EU, calling for the EU to play an enhanced role in global affairs.

The ELP promotes the disorienting belief that the EU can emerge as a progressive political space. It speaks vaguely of the “need to transform the existing tools into tools for collaboration at the service of the people” and for a “transformation of the euro zone through a radical change of the architecture of the euro and European cooperation”. Recently Die Linke deleted a passage from its manifesto which originally had described the EU as a “neo-liberal, militaristic and largely undemocratic power”. Consequently rather than identifying the EU as an inter-state capitalist union the leading forces in the ELP, despite all the evidence to the contrary, view the EU as a potential “force for stability and peace”.

The ELP has adopted the institutional framework of the EU, advocating the meaningless demand for a “Europe of Rights”. They have entered into the process of compromise firmly rejecting the need for rupture. They have failed to recognise that based on a set of highly complex institutional arrangements which serve the interests of the monopolies the EU is incapable of reform. The ELP has even nominated a candidate for the President of the European Commission, a basic anti-people apparatus. The ELP conceals the reality and tries to prevent a substantial analysis about the character of the EU.

The ELP has also facilitated and engaged in a distortion of the history of the communist movement and the socialist countries. The positions adopted by the European Left Party present workers with the false perspective that there is some middle way between capitalism and socialism. The ELP distorts the real nature of capitalism and the capitalist crisis.

The EU serves the interests of the monopolies; reinforces the bankers and other sections of capital against the workers. It collaborates with the US and NATO against the peoples, through interventions and wars, in pursuit of the interests of the monopolies.
Parties like the ELP are integrated in this strategy and foster illusions about the management of the system. Social-democracy and opportunism are opposed to the class struggle and the socialist revolution.

The parties in the core of the ELP support so-called “left governments” that manage the capitalist system, the interests of capital and impede the radicalization of the working class.

In these conditions, what is required is the strengthening of the communist parties that struggle decisively against the imperialist union, for socialism and the abolition of exploitation.

The communists in the parliaments and the class struggle

Giorgos Toussas, member of the CC of the KKEand MEP, participated in the “Round-table”, which was organized by the Communist Party of the Russian Federation (CPRF) on the 14-15 March 2014, with the topic : “the communists in the parliaments and the class struggle”. 

 

Dear comrades,

First of all we would also like to utilize this occasion to express our solidarity with the communists of Ukraine, who are facing a very strong reactionary political “wave” in this period which was provoked by the inter-bourgeois confrontation and the open intervention of the USA and the EU in the internal affairs of Ukraine and by their fierce competition with Russia over the control of the markets, the natural resources and the pipelines of this country.

We want to condemn the effort to ban the Communist Party of Ukraine and the communist ideology. As you know, our party has taken a series of initiatives over the last period intervening in the parliament, in the European parliament, in the parliamentary assembly of the Council of Europe against the plans to ban the communist party and the communist ideology in the Ukraine. We carried out a mass protest at the embassy of Ukraine in Athens while the joint statement which we drafted together with the German Communist Party has been supported by almost 40 communist and workers’ parties.

The position of the KKE is that in light of these reactionary political developments in the Ukraine, given the rise of reactionary or even openly fascist forces, given the danger of the working people being divided on the basis of national and linguistic characteristics and under the “false flags” of the different sections of the bourgeois class, it is necessary for the communist and labour movement to organize their independent struggle for socialism, having as their criterion their interests and not the imperialist that the one or the other section of the plutocracy of their country chooses.

Dear comrades,

As regards the subject of the today’s event: “the communists in the parliaments and the class struggle” we would like to underline that we treat parliament as an institution of bourgeois democracy, as an instrument of capitalism for the management of the monopolies’ power with the aim of  safeguarding of its interests. On this basis, we are diametrically opposed to the opportunist views which were adopted in Western Europe by the so called current of “eurocommunism”, views that foster the illusion that a “parliamentary transition” to socialism is possible through the parliaments and the participation in them. Allow me to present several fundamental positions of the KKE on the issue we are examining:

1. the examination of the issue that we are discussing points to a deeper issue, i.e. the stance of the communists towards capitalism.  The communist parties can agree that it is a socioeconomic system where the power, the bourgeois state and its institutions are in the hands of the bourgeois class that possesses the means of production and appropriates the wealth that the working class and the popular strata produce.

The starting position of the KKE is the Leninist position that stresses that
“democracy in general” does not exist in any capitalist country. What exists is only bourgeois democracy. In addition, there is no “dictatorship in general” but the dictatorship of the oppressed class, i.e. the dictatorship of the proletariat over the oppressors and the exploiters namely over the bourgeois class with the aim of defeating the resistance of the exploiters in the struggle for their dominance.

“…The most democratic bourgeois republic is no more than a machine for the suppression of the working class by the bourgeoisie, for the suppression of the working people by a handful of capitalists…[1]” and this suppression is being escalated when the power of capital is at stake or is being shaken or even in the case when the interests impose the use of the most reactionary, fascist forces as it is happening in this period in the Ukraine with the intervention of the USA, the EU and the NATO in competition with the bourgeois class of Russia over the control of the region.

However, the struggle against fascism cannot be trapped in the support for the bourgeois democracy, it cannot be restricted to the struggle for the upholding and the expansion of the democratic, trade union rights within the framework of the bourgeois political system as this would mean the entanglement of the struggle within the existent exploitative system. The struggle for these rights and against the open, fascist form of the dictatorship of the bourgeois class, the struggle for the defense of any democratic rights as for instance the right of the Communist Party to legal activity, its right to participate in the bourgeois elections cannot look to the past; it must look to the future. This is the meaning of the Marxist-Leninist perception regarding the smashing of the bourgeois state apparatus and all its institutions, with the passing of the means of production and the power into the hands of the working class, with the emergence of new institutions of power that will emanate from the people. Over the decades it has been proved, theoretically and practically, that the power will be either in the hands of the working class or in the hands of the bourgeois class. “Dreams of some third way are reactionary, petty-bourgeois limitations[2]”.

In our opinion these are fundamental issues for the elaboration of the political line of the communist parties, issues which are very useful in the struggle to win over workers’ and people’s consciousness, for the maturation of the subjective factor.

1. The KKE has been represented in the national parliament and the European Parliament for many years. In this period our party participates in the parliament with 12 MPs and with 2 MEPs in the European parliament, having clarified the class anti-people character of the parliament and the European parliament, as well as that the participation of the people in the elections every four years cannot solve the basic problem of the class struggle.

On this basis the KKE intervenes in the national and the European parliament, it tries to impede the anti-people measures, it votes against the anti-people draft-laws, directives and other acts of the EU, it tables questions, draft-laws and amendments on serious issues that concern the working class, the popular strata, on issues regarding the protection of the unemployed, the relief of the popular strata from the loans and taxation, on health, education combined with the struggle which is organized by the class trade unions the labour and people’s movement.

Normally, the positions of the KKE are rejected by the bourgeois and the opportunist parties and there is no expectation that the people’s problems can be solved in this way. This intervention helps to reveal the exploitative character of capitalism and the bourgeois parliamentary democracy as the “dictatorship of the monopolies”.

It contributes to the enlightenment of the working class, the popular strata, the youth, it informs the working people, it prepares them so as to enhance the organization of their struggle.

When the anti-people measures and laws are adopted, our party insists, it calls them into question and makes efforts so that they are not legitimised in the people’s consciousness.

This activity i.e. the intervention with a question denouncing the measures that commercialize health or impose taxes on the people, the denunciation of a draft-law regarding the social security rights of the working people or the intervention in the European Parliament against the imperialist interventions of the EU can be integrated in the general mass struggle by means of combining the struggle with the organizations of the party and KNE; it can be adopted by the trade unions and the other organizations of the mass movement. Our party and our MPs are acting in this direction.

The communist MPs and MEPs have strong bonds with the workers in factories, enterprises, with the poor and medium sized farmers and self-employed. They act in the neighborhoods, in schools, universities, hospitals where our people live and work. The income of the communists MPs does not differ from that of the working class and the popular strata. They give the entire parliamentary pay to the KKE and the party, according to the possibilities of the class struggle, gives them a salary that cannot exceed that of the working people.

The communists MPs and MEPs, in consultation with the party organizations, collect material so that the interventions in the Parliament become more revealing, and more effective.

They are in the forefront of the workers’ and people’s mobilizations they contribute to the organization of the struggle.

That is to say, the working class the popular strata have an interest to strengthen the KKE in the EU parliamentary elections, in the municipal and regional elections that will take place May and we insist on this.

At the same time, we tell the truth to the people.

We tell them that this is merely an aspect of the struggle. The basic issue is to accelerate the regroupment of the labour movement, to strengthen the trade unions, to achieve a class orientation, to change the correlation of forces and defeat the forces that support the EU and the bourgeois policy, to defeat the forces of reformism, opportunism that foster class collaboration and seek to disarm the labour movement.

We say to the working people that it is necessary to create the people’s alliance, the alliance between the working class, the poor farmers, the small self-employed in urban centers, women and the youth from the working class families so as to strengthen the anti-capitalist anti-monopoly struggle, overthrow the capitalist barbarity, conquer working class people’s power and pave the way for the socialist-communist society.

It must be understood that the confrontation with the bourgeois and opportunist forces in the national and the European parliament regarding  the people’s problems, which is aimed at the conflict with the bourgeois class, the bourgeois state, the EU and the capitalist system, has nothing to do with the fostering of confusion and illusions that the struggle in the parliament can lead to pro-people reforms of the system or of the EU -the imperialist union of the strong monopoly groups- as the forces of the European Left Party or SYRIZA and the other forces of opportunism do.

This view causes a great deal of damage, it erodes consciousness. It starts from the dangerous illusion regarding the humanization of capitalism while at the same time the system in its current imperialist stage becomes even more reactionary and dangerous.

1. We have to acknowledge that the adherence to bourgeois parliamentarianism is a source of serious problems and deviations in the communist movement, it has led to the social democratic mutation of parties as the experience of eurocommunism has demonstrated or to complacency, to the non adoption of the necessary measures in order to deal with reactionary fascist forces as the Communist Parties found themselves unprepared, with a limited class vigilance.

The KKE supports the Leninist position that stresses that the political struggle is not restricted to our stance in relation to parliamentarianism but includes the struggle of the working class as a whole which is directed towards the overthrow of the capitalist regime.

As regards the stance of the communists in relation to bourgeois democracy Lenin noted: “Communists, expose this hypocrisy, and tell the workers and the working people in general this frank and straightforward truth: the democratic republic, the Constituent Assembly, general elections, etc., are, in practice, the dictatorship of the bourgeoisie, and for the emancipation of labor from the yoke of capital there is no other way but to replace this dictatorship with the dictatorship of the proletariat. The dictatorship of the proletariat alone can emancipate humanity from the oppression of capital, from the lies, falsehood and hypocrisy of bourgeois democracy — democracy for the rich — and establish democracy for the poor, that is, make the blessings of democracy reallyaccessible to the workers and poor peasants, whereas now (even in the most democratic — bourgeois — republic) the blessings of democracy are, in fact, inaccessible to the vast majority of working people”[3].

The bourgeois parties “are playing at home”, they are utilizing the political, ideological apparatuses of the system, the repressive mechanisms, the intervention of the employers, they are deceiving the people, they are using false dilemmas, the rationale of the “lesser evil” in order to trap popular forces.

The participation of the communists in the elections takes place on a different basis. It is based on the defense of the truth. The communists do not flatter the masses; they fight against the rational of the “savior” from above. They point to the real revolutionary path while, when possible, they hold the election campaign along with the mobilization of the working people.

There is a crucial issue that has to do with the prospect of the struggle of the working class.

“ First let the majority of the population, while private property still exists, i.e., while the rule and yoke of capital still exist, express themselves in favour of the party of the proletariat and only then can and should the party take power”—so say the petty-bourgeois democrats who call themselves ‘socialists’ but who are in reality the servitors of the bourgeoisie.

“Let the revolutionary proletariat first overthrow the bourgeoisie, break the yoke of capital, and smash the bourgeois state apparatus, then the victorious proletariat will be able rapidly to gain the sympathy and support of the majority of the non-proletarian working people by satisfying their needs at the expense of the exploiters[4]”—say we” stressed Lenin.

The KKE in the resolution of its 18^th Congress (2009) which refers to the causes of the overthrow of the socialism in the Soviet Union mentioned amongst others that “since the 20^th Congress of the CPSU (February 1956) and its thesis for a “variety of forms of transition to socialism, under certain conditions”, the line of “peaceful co-existence” was also linked to the possibility of a parliamentary transition to socialism in Europe, a strategy that already existed in a number of Communist Parties and ended up gaining the upper hand in most of them. This thesis constituted in essence a revision of the lessons of the Soviet revolutionary experience and a reformist social democratic strategy”[5].

At its 19^th Congress (2013) the KKE approved unanimously our new Programme that makes clear that today in Greece there exist the material preconditions for the construction of a socialist-communist society. The impending revolution in Greece will be socialist. Our party assesses, as in its previous Programme, that there do not exist any intermediate stages between capitalism and socialism, and no intermediate types of power. We propose to the working class, the poor popular strata, to the youth and women from the working class families to form a People’s Alliance, an alliance of social forces that have their interest in struggling in an anti-monopoly anti-capitalist direction, having as its basic slogans the socialization of the monopolies and the creation of agricultural producer cooperatives, the unilateral cancellation of the debt, the non-participation in military-political interventions and wars, the disengagement from the EU and NATO, with working class-people’s power. The KKE acts in the direction of preparing the subjective factor for the perspective of the socialist revolution, even if the time frame for its manifestation is determined by objective conditions, by the revolutionary situation. Our parliamentary activity serves this very goal. We are working for the creation of a KKE with a solid basis inside the working class, a KKE which will be capable of responding to every sharp turn in the class struggle, as we say an “all-weather party”.

At the same time we seek the regroupment of the labour movement on  a class basis and we support the All-workers’ Militant Front (PAME) and the alliance with other anti-monopoly rallies of the small businessmen (PASEVE), the poor farmers (PASY), the students (MAS), the women (OGE). We believe that the formation of the People’s Alliance, which will have a social basis (and it will not be a welding together of political “leaderships”) is what is needed today. A social alliance  which will struggle for all the problems of the people, for salaries, pensions, public health, education, social security, for the relief of the unemployed etc and will have a clear anti-monopoly and anti-capitalist character.  This social alliance, in conditions of the revolutionary situation, can be transformed into a revolutionary workers’-people’s front, which will create organs of working class-people’s power and will have nothing to do with the bourgeois parliamentary democracy.

The foundation of working class power will be the productive unit, the social services, the administrative unit, the productive cooperatives. The structure of the organs of power will include: the Workers’ Council, the Regional Council and the Highest Organ of Working Class Power. All three levels of the organs of power – Workplace, Regional, Nationwide- will engage in the organisation of the protection of the revolution, in the People’s Judiciary and the control mechanism.

---

[1] V.I. Lenin, First Congress of the Communist International, Collected Works, Synchroni Epochi, vol.37, pp. 487-511.

[2] Ibid.

[3] V.I. Lenin, Democracy and Dictatorship, Collected Works, Synchroni Epochi, vol.37, pp. 388-393.

 

[4] V.I Lenin, The Constituent Assembly Elections andThe Dictatorship of the Proletariat,Synchroni Epochi Collected Works, Vol. 40 , pp. 1-24.

[5] Resolution of the 18th Congress of the KKE.

Solidaritet med Ukrainas Kommunistiska Parti

Uttalande av Sveriges Kommunistiska Parti SKP:s Internationella Utskott

Solidaritet med Ukrainas Kommunistiska Parti

I dag den 22 juli beslutade Ukrainas riksdag (Rada) att upplösa Ukrainas Kommunistiska Partis riksdagsgrupp. Av 450 ledamöter var 250 närvarande och 232 av dem röstade för ett förbud. På torsdag den 25 juli äger domstolsförhandlingar rum för att förbjuda hela partiet. Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) anser att det är ett helt oacceptabelt förfarande, liksom att via domstolsbeslut förbjuda Ukrainas KP.

Samtidigt har låtsasregeringen i Kiev beslutat om allmän mobilisering för att i ökad omfattning fortsätta dödandet av det egna folket i sydöstra Ukraina sedan det envist vägrar godkänna den fascistiska statskuppen i Kiev och dess utveckling som legitim.

De ideologiska arvingarna till de ukrainska nazisterna fortsätter alltså med stöd av USA och EU att attackera sitt eget folk och spilla blod samt att ta bort alla demokratiska rättigheter.
Statskuppen går inte bara emot Ukrainas KP men hela det ukrainska folket.

USA och EU med stora kapitalistiska intressen, fortsätter sitt ekonomiska, politiska och militära understöd till statskuppens Ukraina, till förmån den nationalism och fascism som redan visat sitt rätta ansikte. Och som alltid där kapitalet i sin mest militanta form: fascism/nazism tagit makten är dess första åtgärd att förbjuda kommunistiska organisationer. Så var det i Hitler-Tyskland, Mussolinis Italien, i general Francos Spanien och general Pinochets Chile. Vi vet dess följder.

Fascism/nazism är antikommunismen förkroppsligad. All samhällskritik ska tystas och skrämmas till lydnad för att kapitalägarna fritt ska få utöva sina måttlösa utsvävningar på folkets bekostnad.
Vem som helst med en smula erfarenhet och insikt förstår att detta samhällssystem kommer att intensifiera exploateringen av de arbetande och övertagandet av folkets egendom. Med andra ord kommer det att följa en intensiv antifolklig, antifacklig och arbetarfientligt politik.

Härför uttalar SKP sitt stöd och sin solidaritet för Ukrainas Kommunistiska Parti och de 11,8 % kommunister och sympatisörer som stödde partiet i de Ukrainska parlamentsvalen 2012.

Statskuppen i Ukraina har från början understötts och presenterats som en demokratins triumf i svensk media och av ‘våra’ högsta politiska representanter. Deras syn på demokrati och demokratiska spelregler är minst sagt monstruös.

SKP uppmanar alla antifascister, antiimperialister och demokratiskt sinnade människor i Ukraina och runt om i världen att ställa upp till försvar för Ukrainas KP och kräva kuppregeringens avgång samt USA och EU lämnar landet.

Händerna bort från Ukrainas Kommunistiska Parti och kommunister!

Antikommunismen/fascismen kommer inte att segra!

Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)
Internationella Utskottet

Stockholm 2014-07-22