VI VÄGRAR BETALA

KAPITALISMENS KRIS

Sergels torg tis 15 sept kl 17

När riksdagen öppnar den 15 september anordnar Septemberalliansen en stor demonstration i protest mot kapitalismens kris och högerpolitik – i Sverige och EU. Vi vägrar acceptera kapitalismens massarbetslöshet, attacker på arbetsrätten och kollektivavtalen, ökade klassklyftor och lönesänkningar, sociala nedrustning och privatiseringar, klimathot, rasism, deportation av flyktingar och krigspolitik.

I stället krävs gemensam och massiv kamp mot att krisens bördor läggs på arbetare, arbetslösa, sjuka, fattiga unga och gamla samt papperslösa. Ingen ska behöva gå utan arbete när vård, skola och omsorg måste rustas upp, bostäder måste byggas och hela samhället snarast måste befrias från koldioxidutsläpp och miljöförstörelse.

Septemberalliansen är ett nätverk av aktiva i lokala fack och andra sociala rörelser och föreningar. Vi uppmanar hela fackföreningsrörelsen att snarast samlas till en landsomfattande protestdag med lokala och regionala massprotester mot kapitalismens massarbetslöshet och den orättvisa krispolitiken.

Vi har inte råd att inte agera!

Demonstrationens 5 teman:

- För jobben, a-kassan och arbetsrätten

- För gemensam välfärd och rättvisa

- För klimatet och miljön

- För asylrätten och papper åt de papperslösa – mot rasism och diskriminering

- För internationell solidaritet – mot imperialism

Stöd Septemberalliansen med ett bidrag till plusgiro 51 77 33 – 2

(anmäl gärna ditt deltagande till Septemberalliansen på Facebook)

SKP:s 35:e kongress äger rum i Stockholm 7-8 november 2009. Kongressens huvudtema är :
Kampen mot kapitalismens allmänna kris kräver ett stärkt SKP

Vi startar i detta nummer av Riktpunkt en kongressdiskussion för att ta vara på kamraternas och alla läsares goda tankar kring det samhälle vi lever i, dess framtid i arbetarklassens intresse och det kommunistiska partiets roll.

Hur drabbar kapitalismens djupa kris dig själv, din familj, din arbetsplats, din bostadsort, din region?

Hur reagerar människorna runt omkring dig? Har det blivit lättare att diskutera kapitalismens inneboende destruktiva väsen efter alla exempel runt om i världen som vi tar del av?

Hur ska partiet kombinera det långsiktiga målet om socialism med den konkreta politiken på vägen dit?

Vad ligger i arbetarklassens intresse?

Hur diskuteras EU, fackliga anpassningsmodeller, privatiseringspolitiken från statliga företag ner till sjukvården, bilindustrins framtid, nya transportkoncept, energipolitik, livsmedelssituationen, miljöpolitik, internationell solidaritet och invandringspolitik, integritetsfrågor, bildnings- och kulturpolitik, utrikes- och säkerhetspolitik? Hur diskuterar du dessa frågor?

I vilka frågor saknar du synpunkter från SKP?

Hur stärker vi partiet? Utvecklingen ger kommunisterna rätt. Hur samarbetar vi i konkreta frågor med andra vänsterorganisationer och hur arbetar vi i gamla och nya folkrörelser?

Hur förvaltar vi vårt ansvar gentemot arbetarklassen på bästa sätt?  Genom att ställa upp i samtliga val 2010? Är det någon skillnad mellan en borgerlig och en reformistisk alliansregering?

SKP startar även en kongressinsamling, kombinerad med Kampfonden, inför 35:e kongressen för att trygga partiets ekonomi i allmänhet och kongressomkostnader i synnerhet.

GE DITT BIDRAG TILL ATT SKP STÄRKS POLITISKT, ORGANISATORISKT OCH EKONOMISKT!

Partistyrelsen

Kongressdebatt

Framtiden är vår

Är oppositionen ett alternativ? samt Partiets roll – strategi & taktik

Ett starkt parti är ideologiskt starkt

Viktigt för partiet att också börja ta tag i kvinnofrågorna på allvar

Vågar vi?

På Internet hittade jag av ren slump en artikel som publicerades av den konservativa amerikanska tidskriften U.S. News & World Report 13 maj 1996, med titeln ”Ängeln var en spion”. I artikeln bekräftar två namngivna CIA officer, en av dem chefen för CIA:s Historiska underrättelsesamling, att Raoul Wallenberg var en spion för OSS (Office of Strategic Services), som var föregångare till CIA. Så vitt jag vet har artikeln aldrig citerats i Sverige, inte ens av Raoul Wallenberg Institutet i Lund.

Det är inte lätt att begripa varför CIA plötsligt skulle avslöja Wallenbergs verkliga roll i Budapest 1944. Man är frestad att tro at det är för att leda bort uppmärksamhet från vidare forskning i ämnet.

I alla fall är artikeln ganska märkvärdig. I början förklaras dröjsmålen med avslöjanden med amerikanernas rädsla för att den skulle göra Sovjet arg. Men om Raoul Wallenberg hade arresterats av den Röda Armé därför att de visste att han var en amerikansk spion, måste de redan varit förbannade. Ty vid detta tillfälle var USA och Sovjetunionen allierade.

En viss Iver Olsen var OSS man i Stockholm under andra världskriget. Enligt artikeln skulle hela Wallenberg historien börjat med ett slumpmässigt möte i juni 1944 mellan honom och en ungersk judisk affärsman som hette Kalman Lauer. ”Så fort Olsen fick veta att Lauer var en ungersk jude, bad han om hjälp för att hitta en svensk med starka nerver som skulle åka till Budapest för att rädda judar”.

Bortsett från frågan om varför USA:s underrättelsechef i Stockholm skulle befinna sig i en kontorsbyggnad i Stockholm, skulle det var intressant att få veta när och varför OSS blev intresserad av att rädda judar i Ungern. De hade aldrig tidigare visat en tendens att rädda judar i andra länder. Eller efter. Dessutom skall vi tro att innan han träffade Lauer irrade Iver Olsen runt i Stockholm och undrade stillsamt var han kunde hitta en svensk som passade uppdraget. Han ville tydligen av någon anledning inte ta kontakt med svenska UD, som han gjorde efter att Kalman Lauer dök upp i hissen.

Enligt en artikel i SvD 11 december 2007 Pengar och politik omgav fallet Wallenberg: ”Trots att tyngdpunkten i Raoul Wallenbergs uppdrag var klart humanitär, stod mycket på spel för Sverige och de västallierade i Ungern 1944. Intressena gällde allt från en omfattande handel i textilier, matvaror och råmaterial (olja och bauxit) till Ungerns avancerade vapen-, ammunitions- och flygplansindustri. Svenska storföretag som SKF och Swedish Match hade inte bara lokala filialer i Budapest, utan åtnjöt även en monopolställning i Ungern. Det var därför ingen slump att en delägare av Ungerns största industrikoncern, Manfred Weiss-verken, Heinz Wahl, chefen för Skandinaviska Banken och för den svensk-ungerska handelskammaren, Erik Björkman, tillsammans med Iver Olsen, som företrädde Office of Strategic Services (OSS) och amerikanska War Refugee Board (som samarbetade med OSS) i Stockholm, var intimt involverade i förberedelserna av Raoul Wallenbergs uppdrag.

”År 1944 hade Sverige börjat få kraftig kritik från amerikansk sida för sina ekonomiska förbindelser med Tyskland. (Kritiken från USA och Storbritannien började långt innan.) Detta gällde framför allt Wallenbergföretaget SKF:s handel med kullager, men omfattade också en lönande handel i trävirke, järnmalm och tysk teknisk utrustning. Det är mindre känt att Iver Olsen i maj 1944 rapporterade till USA:s biträdande finans minister att Sverige spelade en stor roll för Tysklands försök att förvärva ansenliga belopp i neutrala valutor. På några få månader, skrev Olsen, har mellanhänder för tyskarnas räkning förvärvat cirka fem miljoner dollar från Ungern, Bulgarien, Spanien och Rumänien (ungefär 50 miljoner dollar i dagens penningvärde). Ett annat memorandum tillade att tyskarna köpte dollar i dessa länder ”med rabatt, genom framtvungna köp”. ”Enskilda banken och Skandinaviska Banken”, fortsatte Olsen, ”hör till de stora svenska köparna”. Dit uppgavs också ASEA, Electrolux, AGA Baltic och NK höra, med sammanlagda köp som uppskattades till 1,5 miljoner dollar. Allt detta var en nagel i amerikanernas ögon.”

”… lönande handel med järnmalm…”! 1934 sa Hitler att utan svensk järnmalm kunde Tyskland inte föra krig. I december 1939 kom brittiske Ministry of Economic Warfare (Ministerium för ekonomisk krigföring) till slutsatsen att om malmleveranserna från Sverige skulle upphöra skulle den tyska krigsindustrin stanna helt inom några månader, enligt Christian Leitz, Nazi Germany and Neutral Europe During the Second World War, Manchester University Press, 2000.

Järnhalten i svenska malmen var dubbelt så hög (60% mot 30%) som i malmen som bröts i Tyskland eller tyskockuperade länder, vilket gjorde att tyska stålproducenter – som krigsförbrytaren Krupp – kunde spara mycket koks, ugnskapacitet och arbetskraft. Profiterna blev ännu större. Dessutom var fosfathalten i den svenska malmen mycket låg, vilket gjorde det oumbärlig (nicht ersetzbar) för produktion av höggradigt stål, enligt tyskarna (Leitz).

De svenska kapitalisternas viktiga affärsförbindelser med nazityskland var godkända av den svenska regeringen, och var inte okände i Moskva. Misstänksamhet vore helt naturligt när man fick veta att en nära släkting till nazivännerna Marcus och Jacob Wallenberg plötsligt dyker upp i Budapest strax inom den Röda Armé lanserar ett angrepp på staden.

Enligt artikeln i U.S. News & World Report, i november 1944 fick OSS indikationer om att RW samarbetade med ungerska antinazi grupper som planerade en revolt mot nazisterna. Alltså en månad efter den mäktiga Röda Armén drar igång angreppet på Budapest skulle antinazigrupper i staden ha planerat en revolt, tydligen utan att försöka koordinera den med de sovjetiska styrkorna. Antingen är påstående fullkomlig nonsens, eller var ledarna för dessa grupper fullständiga idioter.

Enligt Raoul Wallenberg Institute började Raoul Wallenberg dela ut s.k. skyddspass till ungerska judar så fort han kom till Budapest i juli 1944. Ett skyddspass gav bäraren tillfälligt svensk medborgarskap, och som tillhörande en neutralstat kunde vederbörande i princip inte gripas av nazisterna. Institutet berättar också att liknande pass distribuerades av flera andra neutrala staters legationer i Budapest, av Påvens särskilt sändebud, och av både den internationella och det svenska röda korset. Inga av deras personal blev arresterade av den Röda Armé. Inga av dem blev hellre hjälteförklarade såsom Raoul Wallenberg.

Uppenbarligen är det att om Sovjet arresterade RW så hade det ingenting att göra med hans agerande gentemot judar. Motiven måste ha varit dels att RW tillhörde en familj som aktiv bidrog till tysklands krigsindustri och därmed förlängde andra världskriget, och dels att han hade andra spionageuppdrag.

Enligt artikeln i U.S. News & World Report ”Utöver hans försök att rädda judar verkar det som om RW hade en bredare uppgift för att samla information”. En ungersk fotograf som hette Thomas Veres berättade för tidskriften att RW gav honom uppdrag att fotografera sovjetiska artilleriposter medan Röda Armén angrepp Budapest. Artikeln förklarar inte varför.

Slaget om Budapest oktober 1994 – februari 1945 var mycket blodig. Ca 80.000 sovjetiska soldater stupade under angreppet och i tillhörande operationer inom regionen. Det vore intressant att få höra RW:s förklaring till varför han beordrade fotografering av artilleriposter.

En kalkyl om liv och död
Allmänt anses Raoul Wallenberg har räddat 100.000 ungerska judar från döden. Enligt Raoul Wallenberg Institutet kan det ha varit 33.500. Enligt U.S. New and World Report kan det ha varit så många som 20.000.

Anta siffran 33.500. Anta att Hitler och brittiske Ministry of Economic Warfare hade rätt i påstående att utan svensk järnmalm skulle tyskland inte har kunnat föra krig.

Hur många miljoner judar och icke-judar dog därför att Raoul Wallenbergs kusiner Marcus och Jacob såg till att Tyskland fick malmen som behövdes? Varför hjälteförklaras Raoul Wallenberg, medan hans kusiner slipper förklaras för vad de var – krigsförbrytare?

Peter Cohen

Anm. Denna artikel är hämtat från Riktpunkt

Följande uttalande antogs vid möte i Alta Finnmark i Norge 19-21 juni 2009 mellan representanter för kommunistiska partier i grannländerna i Nordeuropa.

NATO:s storövning ”Loyal Arrow” som genomfördes i Luleå i norra Sverige 8-16 juni 2009 är en del av NATO:s aggressiva krigsplaner för Europas nordligaste områden.

NATO:s stora militära övning ”Loyal Arrow” som genomfördes i Luleå i norra Sverige under 10 dagar beskrevs av en större dagstidning i USA så här: ”NATO:s styrka för en snabbreaktion på krigshandlingar (NATO rapid action force) i svenska Lappland” vilken består av ”10 länder, 2000 soldater, ett hangarfartyg och 50 stridsflygplan- inkluderande US Air Force F-15 Eagle- deltog i krigsspel nära omtvistade arktiska territorier.”

Sveriges högerregering vill påverka den allmänna svenska opinionen till att acceptera ett medlemskap i NATO och därigenom överge den traditionella svenska neutralitetslinjen. Sverige samarbetar redan nära med NATO. De flesta svenska medborgare vet ej att Sverige redan har en ambassadör och ett helt sekretariat vid NATO-högkvarteret i Bryssel och att svenska soldater slåss under direkt NATO-befäl i Afghanistan.

Den svenska regeringen fattar avgörande beslut över huvudet på Sveriges folk utan en öppen demokratisk debatt och beslutsprocess, med avsikten att smyga in Sverige i ett NATO-medlemskap.

Sveriges neutralitets- och alliansfrihetspolitik är inte längre trovärdig. De signaler som den svenska regeringen sänder till Ryssland är att man vill använda militära lösningar som ett medel för konflikthantering. Detta ökar naturligtvis spänningen i området och leder till militär upprustning.

NATO:s övning ”Loyal Arrow” är mycket provokativ. NATO demonstrerar sin styrka i den känsliga arktiska regionen i sin strävan efter strategisk kontroll över olje- och gasresurser i Barentsområdet.

Loyal Arrow startade endast en vecka efter NATO:s övning ”Lancer 09” i Georgien vid Rysslands södra gräns. Dessa NATO-övningar bör uppfattas av Ryssland som en imperialistisk maktdemonstration och som ett hot om dominans och tillgång till olje- och gasresurser.

Vi, representanter för de kommunistiska partierna i Norden, manar de fredsälskande folken i Sverige, Finland och Norge att kräva av sina regeringar att de upphör med denna upptrappning av det militära hotet och konfrontationen av Ryssland från Västmakterna genom NATO!

Ryska Federationens Kommunistiska Parti
Finlands Kommunistiska Parti, SKP
Norges Kommunistiska Parti
Sveriges Kommunistiska Parti, SKP

We strongly condemn the adoption on 3 July, 2009 at the regular Parliamentary Assembly session of the Organization for Security and Cooperation in Europe (OSCE) in Vilnius (Lithuania) of a new anti-communist resolution titled «Divided Europe Reunited» which contains a gross distortion of history and denies the role of the Soviet Union in the victory over fascism. The resolution equates communism and fascism. Those who do so fail to remember that it was the Soviet Union that made the largest contribution to the liberation of Europe from fascism. The authors of the resolution -those falsifiers of history- pretend to have forgotten who gave away Czechoslovakia in 1938 in Munich which led to the elimination of the state independence of the country and to the fascist enslavement of the Czech and Slovak peoples.

Those who voted for the adoption of this resolution actually justify and encourage “a witch-hunt” against communists in several countries of the OSCE where communists are persecuted, their youth organisations prohibited and the parties prosecuted for the use of their traditional symbols.

Furthermore, the resolution offers great opportunities for the prosecution of communist ideology and the adoption of measures against communist parties.

At the same time, we witness the actual rehabilitation of the Nazis in a number of countries, including the country that hosted this session of the OSCE PA.

We cannot allow anyone to insult the memory of anti-fascists, participants in the Resistance movement, who lost their lives in the fight against Nazism.

The aggravation of anti-communism in Europe is not a transient phenomenon. It shows the fear of the ruling class over the exacerbation of the capitalist crisis and of the urgency of the demand to abolish capitalist exploitation and the need for fundamental society change acquire.

The working class, all workers, regardless of the extent of agreement or disagreement with the communists, must repulse decisively anti-communism bearers, as history has proven that anti-communist attacks foretell the onset of a general offensive against the social and democratic rights of the people.

Let us reply to the provocateurs and anti-communists through our joint struggle for workers’ rights, for socialism.

The Parties

• PADS, Algeria
• Communist Party of Argentina
• Communist Party of Armenia
• Communist Party of Bangladesh
• Communist Party of Belarus
• Workers’ Party of Belgium
• Communist Party of Brazil
• Communist Party of Britain
• New Communist Party of Britain
• Communist Party of Bulgaria
• Party of the Bulgarian Communists
• Communist Party of Canada
• AKEL, Cyprus
• Communist Party of Bohemia and Moravia
• Communist Party of Estonia
• Communist Party in Denmark
• Communist Party of Denmark
• Communist Party of Finland
• Unified Communist Party of Georgia
• German Communist Party
• Communist Party of Greece
• Hungarian Communist Workers’ Party
• Communist Party of India
• Communist Party of India [Marxist]
• Tudeh Party of Iran
• Communist Party of Ireland
• The Workers’ Party of Ireland
• Party of the Communist Refoundation
• Party of the Italian Communists
• Jordanian Communist Party
• Party of the Communists of Kirgizia
• Socialist Party of Latvia
• Lebanese Communist Party
• Socialist Party of Lithuania
• Communist Party of Luxembourg
• Communist Party of Macedonia
• AKFM, Madagascar
• Communist Party of Malta
• Party of the Communists, Mexico
• Popular Socialist Party of Mexico
• New Communist Party of the Netherlands
• Communist Party of Norway
• Communist Party of Pakistan
• Peruan Communist Party
• Philippine Communist Party -PKP 1930
• Communist Party of Poland
• Portuguese Communist Party
• Romanian Communist Party
• Communist Party of Soviet Union
• Communist Party of the Russian Federation
• Russian Communist Workers’ Party – Revolutionary Party of Communists
• New Communist Party of Yugoslavia
• Party of the Communists of Serbia
• Communist Party of Slovakia
• South African Communist Party
• Communist Party of the Peoples of Spain
• Communist Party of Spain
• Party of the Communists of Catalonia
• Communist Party of Sri-Lanka
• Communist Party of Sweden
• Syrian Communist Party
• Communist Party of Turkey
• Communist Party of Ukraine
• Union of Communists of Ukraine
• Communist Party of Uruguay
• Communist Party, USA
• Communist Party of Venezuela

Other parties that also support the joint statement:

• Pole of Communist Renaissance in France
• Union do Povo Galego (UPG)

The statement is open for further parties’ endorsement.

The forthcoming days we will keep you informed about the updated list and the new signatories.

With comradely greetings

The International Relations section of the CC of CPRF
The International Relations section of the CC of KKE

Det kommunistiska manifestet

Teater Tribunalen och Teater Galeasen sätter upp Det Kommunistiska manifestet. Det går ett spöke genom Sverige – kommunismens spöke. Alla det gamla Sveriges makter har förbundit sig till en helig hetsjakt mot detta spöke: staten, tankesmedjor, föreningar, endimensionella historiker och tyska poliser. Spelas fredagar, lördagar, måndagar kl 19.00 och söndagar kl 16.00

RÄDDA HYRESRÄTTEN

Demonstration lör 18 oktober 2008

Samling kl 13.00 på Medborgarplatsen

HYRESRÄTT – EN SOCIAL ALLEMANSRÄTT

Efterår av ombildningar, utförsäljning och planer på lyxrenoveringar, finnsnu planer på att införa marknadsliknande hyror, och på att driva dekommunala bostadsbolagen mer affärsmässigt, dvs i princip avskaffaallmännyttan. Detta riskerar att leda till kraftigt höjda hyror både i innerstan och i många förorter. Vi får ett ännu mer segregerat Stockholm. Många kommer att tvingas flytta från sina hem. Var ska vi bo?

NEJ TILL MARKNADSLIKNANDE HYROR! 

ALLA SKA HA RÅD ATT BO

Vikräver att regering och riksdag avvisar förslagen om marknadsliknandehyror och prioriterar hyresgästernas rättighet till ett tryggt boendeföre fastighetsägarnas önskan om högre vinster.

BYGG BORT BOSTADSKÖN!

-          Bygg fler människo- och miljövänliga hyresrätter med rimliga hyror.

-          Ja till valfrihet, ja till frihet att bo i allmännyttan

-          Nej till ombildning till bostadsrätter. Nej till utförsäljning till privatvärd.

-          Rädda allmännyttan – slopa egennyttan!

–       För upprustning av allmännyttan på hyresgästernas villkor

–       För ökat inflytande i boendet

Nätverket Rädda Hyresrätten

www.nejtillombildning.se

Organisationerna som står bakom demonstrationen:

Rädda Hyresrätten
Gemensam Välfärd Stockholm
Sälj inte Dalen
Järvas Framtid
Hyresgäster på Söder
HyresRättsföreningen Aspudden
NHB
Hgf Södermalm
Hgf Sydost
Hgf Bromma-Ekerö
Hgf Skärholmen
LH Kanslisten
LH Ullungen 
LH Blackeberg Centrum
LH Drachman
LH Gubbkärrsdalen
LH Önskehemsg.
LH Fyren
LH Huvudskär
LH Bredängsvägen/Gröna Stugan
SEKO Stockholm
Seko-Sossen
Seko-Vänstern
Grafikerna Stockholm
Handels Stockholm
Byggettan
Fastighetsettan
Alternativ Stad
KRIS
RSMH
Elevkampanjen
Stockholms Hemlösa
Makalösa Föräldrar
Septemberalliansen
Ung vänster
Vänsterns studentförbund
SöderS (Södertörns Högskolas Sudentkår)
Stockholmsavdelningarna av:
Arbetarmakt, 
Rättvisepartiet Socialisterna
Sveriges Kommunistiska Parti
Socialistiska partiet
Vänsterpartiet

Starkare styrning av demokratibegreppet

Det svenska utlandsbiståndet ska enligt regeringen och biståndsminister Gunilla Carlsson ”reformeras”, omdefinieras och i ökad utsträckning ges till dissidenter som kämpar för demokrati i diktaturer. Vidare ska de svenska ambassaderna i dessa länder (t.ex. Kina, Vitryssland och Kuba) i praktiken kunna användas för omstörtande verksamhet, genom att dissidenter och oliktänkande ska kunna använda respektive ambassads datorer i dessa länder för att blogga. Man får väl förmoda att detta riktade bistånd inte kommer att stanna härvid och att det i vanlig ordning är ett sätt att hjälpa USA med undergrävande verksamhet.

Det är inte bara så att Sveriges regering och regeringar har svårt att föra en självständig politik mot USA. Nej, den starkare styrningen av utlandsbiståndet syftar först och främst till att återinföra den s.k. friheten – kapitalismens frihet – där upprätthållandet och bevarandet av lagen om den ”privata egendomsrätten över produktionsmedlen” har högsta prioritet. Den lag som undanhåller de som framställer vinsten (läs arbetarna) från att ta del av den. Den lag som i ett vidare perspektiv leder till stölden av andra människors och länders naturtillgångar genom att varje dag berättiga monopolkapitalismen till att göra vilka brott de behagar mot mänskligheten.

Nu vill regeringen (läs kapitalismen) stärka de demokratiska och rättsstatliga institutionerna.

Vi vet att kapitalismen aldrig kan rymmas innanför en demokrati och det vet kapitalisterna också. Därför har de med hjälp av sina administratörer politiker omdefinierat och omstöpt demokratibegreppet och lagt beslag på det. Det har de kunnat göra emedan lagen om den privatkapitalistiska egendomsrätten styr hela ekonomin och ekonomin i sin tur styr över de politiska, sociala, kulturella (mediala) och juridiska (militära och polisiära) institutionerna.

Således gäller demokratin inte för fler än en försvinnande liten procent av vår befolkning och i ett internationellt perspektiv bara för en mikrodel. Detta är kapitalets och regeringens syn på demokrati. De dissidenter som är av samma uppfattning och förespråkar den kapitalistiska samhällsformen ska naturligtvis ha utökad yttrandefrihet, något som bara ett fåtal ekonomiskt privilegierade ska ha råd och möjlighet att köpa sig! I ett internationellt perspektiv stryper kapitalet suveräna stater och tvingar dem till underkastelse med hjälp av sanktioner, blockader, handelsembargon, terror, hot om krig och kärnvapenkrig.

Förmodligen känner sig den överväldigande delen människor, det arbetande folket sig främmande inför denna definition av demokratibegreppet.

Ska det kapitalistiska Sverige nu också öppet börja ägna sig åt omstörtande verksamhet i andra länder som valt ett annat samhällssystem?

Kanske länder som Kina, Vitryssland och Kuba kan använda sina ambassader i Sverige för att avsätta den förbannade ”Alliansregeringen” som ett steg för att avskaffa den ännu vidrigare kapitalistiska samhällsformen.

Kjell Bygdén

Internationella Utskottet SKP

Solidaritet med de fem Kubanerna

Deltagarna på det Nordiska sommarlägret ville visa sin solidaritet med de fem kubanerna, Gerardo Hernandez, René Gonzales, Ramón Labañino, Antonio Guerrero och Fernando Gonzáles, som lagvidrigt sitter fängslade i USA.

Ett likalydande brev blev sänt till var en av de fem och blev dessutom förmedlat till det kubanska folket genom Kubas ambassader i Norge, Danmark och Sverige.

Brevet till de fem:

Till (namnet på var en av de fem)

Oslo den 5 juli 2008

Kära kamrater och bröder.
Medlemmar av NKP, SKP, DKP och KPiD som deltog på Nordiskt sommarläger i Norge, sänder er våra solidariska hälsningar.
Vi bekämpar alla imperialismen, som med hjälp av terror och krig, för att nå sina ekonomiska och politiska imperialistiska mål, under parollen om att ”bekämpa terrorismen”.
Vi gör vårt bästa i våra länder för att informera om ert stora bidrag i terrorbekämpelsen mot den Miami baserade kubansk-amerikanska terrornätverken. Och om er orättfärdiga och politiska fångenskap, som med all tydlighet visar USA regeringens dubbelmoral, då de samtidigt låter terrorister som Luis Posada Carilles och Orlando Bosch gå fria i USA.
Alla ärliga människor, världen runt, stöder er och er sak.
Vi vill i september 2008 arrangera möten och demonstrationer för att uppmärksamma de tio åren som har gått sedan ni orättfärdigt fängslades på politiska grunder. Vi vill öka pressen på USA:s regering för att ni skall bli frigivna.
Tillsammans med folket i hela världen kräver vi er frigivning.

Brevet blev undertecknat personligen av alla deltagarna på sommarlägret.

Nedanstående artikeln publicerades ursprungligen på engelska på www.counterpunch.com den 12 oktober 1995.

Att använda krig som en förevändning för mer krig

Srebrenica igen

Förra sommaren (2004), deltog nästan hela det poliska fältet i väst i en kör av självgisslande på tioårsdagen av massakern i Srebrenica. Det dominerande temat var att ”vi” tillät att det skedde, ”vi” ville inte veta om det och ”vi” får inte låta det hända igen.

Kära läsare, vem är “vi” i detta fall? Hur i hela världen kan ”vi” (du och jag) ha känt till eller gjort något åt detta då? Och faktiskt, hur mycket vet ”vi” i själva verket om det nu? Vi vet vad vi läser i tidningar och ser på TV. Men hur precis och riktig är den informationen? Hur vet vi nu att vi är mycket bättre informerade än vi var före händelsen?

Sådana frågor är i praktiken tabu. Srebrenica har blivit en helig symbol för en kollektiv skuld. Om man tar upp den minsta fråga, blir man omedelbart fördömd som försvarare av hemska brott eller som en ”förintelseförnekare”.

En person som har någon förmåga till kritiskt tänkande borde se med skepsis på detta översvällande slående på bröstet over “Srebrenica” (citattecknet avser symbolen och inte den faktiska händelsen). När mediakommentatorerna och politikerna blir så oerhört rörda över ”Srebrenica”, beror det på att det har blivit en besvärjelse för att rättfärdiga varje framtida krig som den amerikanska regeringen och media bestämmer sig för att sälja under märket ”humanitär intervention”.

Hur en massaker används
Bortsett från den framtida användningen av “Srebrenica”, finns det ett sätt som det redan har använts på. Ja, det användes kanske redan innan det hade hänt.

Av en rapport 1999 från FN:s generalsekretare framgår att idén om en ”Srebrenicamassaker” redan fanns i luften vid ett möte i september 1993 i Sarajevo mellan den bosnisk-muslimske presidenten Alija Izetbegovic och medlemmar i hans bosniska parti i Srebrenica. På dagordningen fanns ett serbiskt förslag att byta Srebrenica och Zeta mot några områden runt Sarajevo som en del i en fredsöverenskommelse.

“Delegationen motsatte sig idén och frågan diskuterades inte vidare. En del överlevande medlemmar i delegationen från Srebrenica har förklarat att president Izetbegovic också sade till dem att han hade fått veta att en NATO-intervention i Bosnien och Hercegovina var möjlig men att den kunde endast inledas om serberna gick in i Srebrenica och dödade minst 5.000 av befolkningen.”(1)

Izetbegovic förnekade senare detta, men det finns många vittnen som motsäger honom. Det står klart att Izetbegovics genomgående strategi var att framställa den muslimska sidan i ett blodigt inbördeskrig bara som hjälplösa offer för att på detta sätt få den amerikanska militären på sin sida. På sin dödsbädd erkände han det utan omsvep för sin ihärdige beundrare Bernard Kouchner, i närvaro av den amerikanske diplomaten Richard Holbrooke. Kouchner påminde Izetbegovic om ett samtal han hade haft med den franske presidenten Mitterand där han ”talade om förekomsten av förintelseläger i Bosnien”.

”Ni återupprepade detta för journalister. Det utlöste mycket känslor över världen. /…/ Det var hemska platser men människor blev inte systematiskt förintade. Visste ni det?”

”Ja. Jag trodde att mina avslöjanden skulle skynda på bombningarna. Jag såg reaktionerna hos fransmännen och de andra – jag hade fel. /…/ Ja, jag försökte, men påståendet var falskt. Det fanns inga förintelseläger hur hemska de där ställen än var.” (2)

Liksom de bosniska serberna samlade muslimerna också sin motståndare i “hemska” läger i början av inbördeskriget, som ett led i utvisningarna. Till skillnad från de bosniska serberna fick de bosniska muslimerna bistånd från starka amerikanska PR-experter på Ruder Finnbyrån i Washington som visste hur man gav ”spin” på den bosniska konflikten genom att jämställa serberna med nazisterna – det snabbaste och enklaste sättet att vinna över den allmänna opinionen till den muslimska sidan. Media och politiker översvämmades med pressmeddelanden och annat material som överdrev serbiska illdåd medan muslimska illdåd (som dokumenterade halshuggningar av serbiska fångar) hölls hemliga. För allmänheten rörde det sig om en ensidig konflikt mellan en serbisk ”fascistisk angripare” och oskyldiga offer, alla obeväpnade civila. 

Allmänheten visste inte att Srebrenica, som beskrevs som ett “säkert område”, i själva verket inte bara var en fristad för flyktingar utan också en muslimsk militärbas. Allmänheten kände inte till det som Lord Owen visste och berättade om i sin viktiga bok från 1995, Balkan Odyssey (s. 143), nämligen att den serbiske presidenten Slobodan Milosevic i april 1993 var väldigt angelägen om att hindra de bosnisk-serbiska trupperna från att gå in i Srebrenica. ”Jag talade den 16 april i telefon med president Milosevic om min oro för att, trots försäkringar från doktor Karadzic att han inte hade någon avsikt att ta Srebrenica, den bosnisk-serbiska armén nu var på väg att göra just detta. Enklaven hade minskat avsevärt i storlek. Jag har sällan hört Milosevic så förtvivlad men också så orolig. Han var rädd för att om de bosnisk-serbiska trupperna gick in i Srebrenica så skulle det bli ett blodbad på grund av de enormt bittra motsättningar som fanns mellan de två arméerna. De bosniska serberna ansåg att den unge muslimske kommendanten för Srebrenica, Naser Oric, var ansvarig för en massaker nära Bratunac i december 1992 där många serbiska civila hade dödats. Milosevic menade att det skulle vara ett stort misstag för de bosniska serberna att ta Srebrenica och lovade att säga detta till Karadzic.”   

Många månader före “massakern i Srebrenica” i juli 1995 kände alltså både Izetbegovic och Milosevic till vad som kunde hända och den troliga effekten – en fördel för muslimerna och en katastrof för serberna.

Man bör inte bortse från ett par andra oomtvistade fakta:

Strax före de bosniska serbernas angrepp på Srebrenica hade de muslimska trupper som var stationerade i enklaven utsatt närliggande serbiska byar för blodiga attacker. Attackerna skulle säkert framkalla en serbisk vedergällning mot militärförläggningen i Srebrenica.

Samtidigt gav den muslimske överbefälhavaren i Sarajevo order till kommendanten för Srebrenica, Oric och hans officerare, att dra sig ur Srebrenica och lämna tusentals av sina soldater utan några befäl, utan några order och i fullständig förvirring om när det förutsedda serbiska angreppet skulle ske. Överlevande muslimska tjänstemän från Srebrenica har bittert anklagat regeringen Izetbegovic för att avsiktligen ha offrat dem i statens intresse. 

Enligt den mest grundliga undersökningen av händelserna i Srebrenica, av Cees Wiebes för Nederländernas institut för krigsdokumentation, började de bosnisk-serbiska trupperna i juli 1995 begränsa de områden som hölls av de bosnisk-muslimska styrkorna omkring Srebrenica och beslutade sig för att inta själva staden först när de upptäckte att den oförväntat stod utan försvar.

“Framryckningarna för VRS (Republika Srpskas armé) gick så bra att kvällen den 9 juli sågs som en viktig vändpunkt /…/ De bosniska serberna bestämde sig för att de inte längre skulle begränsa sig till den södra delen av enklaven utan utöka operationerna och ta staden Srebrenica. Karadzic informerades om att de uppnådda resultaten gjorde att Drinastyrkorna nu kunde ta staden. Han uttryckte tillfredsställelse över detta och accepterade att fortsätta operationen för att avväpna de ’muslimska terroristgrupperna’ och uppnå en fullständig demilitarisering av enklaven. I denna order, som utfärdades av generalmajor Zdravko Tolimir, angavs också att Karadzic hade bestämt att säkerheten för soldaterna från UNPROFOR och befolkningen skulle tryggas. Order om detta gavs också till alla deltagande enheter. /…/ I orderna sades inget om tvångsförflyttning av befolkningen. /…/ En sista instruktion som också var av betydelse var att befolkningen och alla krigsfångar skulle behandlas i enlighet med Genèvekonventionerna. Den 11 juli föll hela Srebrenica i de bosniska serbernas händer.”  

I sitt vittnesmål inför den franska parlamentariska kommission som utredde Srebrenica förklarade general Philippe Morillon, den officer i UNPROFOR som först uppmärksammade världen på enklaven Srebrenica, att hans bedömning var att de bosnisk-serbiska trupperna hade hamnat i en ”fälla” när de beslutade att inta Srebrenica. 

Senare den 12 februari 2004 när general Morillon vittnade inför Internationella brottstribunalen i Haag underströk han att den muslimske kommendanten i Srebrenica, Naser Oric, ”utförde attacker under ortodoxa högtider och ödelade byar, massakrerade alla invånare – detta skapade ett hat av osedvanlig omfattning för området och föranledde särskilt området Bratunac, dvs. hela den serbiska befolkningen, att göra uppror mot själva idén om att man genom humanitär hjälp kunde hjälpa befolkningen där”.

När general Morillon tillfrågades av tribunalens åklagare hur Oric behandlade serbiska fångar svarade han, som kände Oric väl: “Naser Oric var en krigsherre som härskade genom terror över sitt område och över sin befolkning. Jag tror han insåg att så var reglerna i detta hemska krig, att han inte kunde tillåta sig att ta fångar. Såvitt jag minns letade han inte ens efter en ursäkt. Det var bara ett uttalande: Man kan inte bekymra sig om fångar”.

Morillon berättade hur “serberna förde mig till en by för att visa när man plockade fram kropparna från de invånare som hade slängts ner i hålet, en by nära Bratunac. Och detta fick mig att förstå i vilken grad dessa infernaliska förhållanden med blod och hämnd ledde till en situation där jag själv oroade mig för att det värsta kunde hända om serberna lyckades ta sig in i enklaven och Srebrenica.”

“Jag fruktade att serberna, de lokala serberna, serberna i Bratunac, deras milismän, skulle vilja ta hämnd på allt som de trodde att Naser Oric låg bakom. Det var inte bara Naser Oric som de ville ta ut hämnd på, de ville hämnas för alla deras döda, de som hade dött under den ortodoxa julen.”

En muslimsk armébas
Srebrenica, vars serbiska befolkningen hade fördrivits av de muslimska trupperna i början av inbördeskriget 1992, var alltså både ett samlingsställe för civila muslimska flyktingar och en muslimsk armébas. Enklaven levde på internationell humanitär hjälp. Den muslimska militären tillät inte att några civila lämnade staden, eftersom deras närvaro säkerställde leverans av det humanitära bistånd som militären kontrollerade.

När de bosnisk-serbiska trupperna tog staden den 11 juli flockades civilbefolkningen för att lämna enklaven, av förståliga skäl eftersom det i stort sett inte fanns något fungerande ekonomi där. Man har talat mycket om att de serbiska styrkorna delade upp befolkningen, tillhandahöll bussar till kvinnor, barn och gamla och sjuka som skulle föras till Tuzla medan man höll kvar männen. I ljuset av det som hänt tidigare var motivet till denna uppdelning uppenbart: serberna letade efter dem som gjort sig skyldiga till räderna mot serbiska byar för att hämnas.

Men vid detta tillfälle hölls bara ett ganska litet antal muslimska män kvar och en del av dem har överlevt och så småningom släppts vid utväxlingar mot serbiska fångar. När de serbiska styrkorna gick in i staden från söder flydde tusentals muslimska soldater, i oordning eftersom det inte fanns några officerare kvar där, genom de djupa skogarna mot Tuzla. Det flydde just för att de var rädda för vad alla som kände till situationen insåg: att serbiska soldaterna skulle hämnas på de män som de ansåg vara skyldiga till mord på serbiska civila och fångar.

Tusentals av dem nådde faktiskt Tuzla och skickades i all tysthet tillbaka i tjänst, något som har bekräftats av internationella observatörer. Muslimska myndigheter har dock aldrig gett någon information om dessa män utan föredragit att låta dem inräknas bland de saknade, alltså bland dem som skulle ha fallit offer för en massaker. Ett annat stort men obestämt antal av männen blev överfallna och dödades medan de flydde i panik. Detta var alltså en ”massaker”, en som inträffar i krig när flyende trupper överraskas av starkare styrkor.

Att räkna offren
Så kommer vi då till frågan om hur många. Frågan är svår, både på grund av den osäkerhet som råder kring den och eftersom bara det att man framhåller osäkerheten omedelbart leder till beskyllningar om ”revisionism” och brist på respekt för offren. Anklagelsen är inte logisk. Offer är offer, vare sig de är få eller många, och respekt kan inte stå i proportion till antalet.
Frågan om antalet är komplex och har behandlats i detalj av andra, nyligen av en fristående internationell forskargrupp om Srebrenica som snart kommer att publicera sina resultat i bokform. (3)

Det räcker att här notera följande.

1. Förhelgandet av antalet offer. I många om inte alla katastrofer brukar de ursprungliga uppskattningarna av antalet dödade vara överdrivna av olika skäl, t.ex. flera rapporter om samma saknade person, och brukar följaktligen rättas nedåt. Så var fallet när det gällde katastrofen i World Trade Center, där de första uppskattningarna på 10.000 offer slutligen nedjusterades till färre än 3.000, och det finns många andra exempel. När det gäller Srebrenica kommer siffran 8.000 från ett uttalande i september 1995 av Internationella Röda kors-kommittén, där kommittén efterlyste information om omkring 3.000 män som hade rapporterats fängslade liksom om omkring 5.000 som skulle ha flytt till centrala Bosnien. Varken bosnien-serberna eller muslimerna var öppna med den information de kan ha haft och siffran ”8.000” har därefter brukat upprepas som ett bekräftat antal ”muslimska män och pojkar som avrättats av serbiska styrkor”. Det kan noteras att detta alltid varit en uppskattning, summan av två olika grupper, den mindre avseende fångar (vars avrättning skulle ha varit en klar krigsförbrytelse) och den större avseende retirerande trupper (vars ”massaker” skulle ha varit en tragisk följd av ett bittert inbördeskrig). Den som vet hur journalism fungerar vet att det finns en professionell lättja som gör att journalister upprepar vilken siffra som helst de kan hitta i tidigare rapporter, utan bekräftelse, och med tydlig förkärlek för höga siffror. Lättjan är desto större när inga verkligt officiella siffror någonsin kommer fram. 

Antalet uppgrävda kroppar.

Trots alla försök under de senaste tio åren att hitta kroppar i området kring Srebrenica har färre än 3.000 grävts fram, och däri ingår soldater och andra – såväl serber som muslimer – som dödades i de grymma striderna som ägde rum under det treåriga kriget. Bara en bråkdel har identifierats.

2. Det politiska önskemålet om största antal offer. Bortsett från journalisternas lättja är upprätthållandet av ett obevisat högt antal offer från en massaker i fallet Srerenica ett tydligt resultat av politisk vilja hos två regeringar: Alija Izetbegovics bosnisk-muslimska regering och, mera viktigt, USA:s regering. Från det ögonblick då Madeleine Albright visade fram satellitfoton på det som hon påstod vara bevis på en serbisk massaker i Srebrenica (bevis som var både hemliga, eftersom fotografierna visade inför stängda dörrar i Säkerhetsrådet, och indicier, eftersom de bara visade förändringar i terrängen som kunde tyda på massakrer, inte de påstådda massakrerna i sig) har USA använt ”Srebrenica” i två tydliga syften:

för att dra uppmärksamheten från den USA-stödda kroatiska offensiv som drev ut den serbiska befolkningen från Krajina som, i lika hög grad som Srebrenica, egentligen skulle skyddas av FN,

för att få de bosnisk-serbiska ledarna delaktiga i “folkmord” så att de var diskvalificerade från förhandlingar om Bosnien-Herzegovinas framtida ställning. (USA föredrog att byta ut dem i Dayton mot Milosevic, vars iver att få slut på kriget kunde utnyttjas så att man kunde få fram medgivanden som de bosniska serberna skulle vägra ställa sig bakom).

En förevändning för aggressionskrig

Utnyttjandet av “Srebrenica” bidrog sedan till iscensättandet av Kosovokriget 1999:

genom att anklaga FN (vars misslyckande att skydda Srebrenica i själva verket var ett ofrånkomligt resultat av USA:s ovilja att ge fullt stöd åt FN:s marktrupper) framstod NATO som det enda organ som kunde utföra en effektiv ”humanitär intervention”,

genom att felaktigt identifiera Milosevic med det bosnisk-serbiska ledarskapet, och utnyttja idén om att dödandet i Srebrenica var en del i en omfattande serbisk ”folkmordsplan” som utfördes mot icke-serber av bara rasistiska skäl, kunde Madeleine Albright plädera för att NATO:s krig mot Jugoslavien var nödvändigt för att förhindra ett ”ytterligare Srebrenica” i Kosovo, där situationen var helt annorlunda.

För att utnyttja “Srebrenica” som ett effektivt redskap för att omvandla Jugoslavien i grunden, framför allt genom att byta ut motsträviga serbiska politiker mot mera medgörliga politiker, var det nödvändigt att brottet var så stort som möjligt: inte bara en krigsförbrytelse (som dem som USA regelmässigt utför, från Vietnam till Panama och till Irak) utan ett ”folkmord”: ”det värsta illdådet i Europa sedan Förintelsen”. Det väcker Hitlerbilden, något som alltid är bra för USA:s image – räddaren från andra sidan havet. Och det förutsätter en planering som är bestämd på högsta nivå och inte bara brutala handlingar utförda av enskilda ursinniga soldater som är utom kontroll (eller de troligen skyldiga milismännen).

Men i vilken folkmordsplan ingår at erbjuda skyddad passage åt kvinnor och barn? Och om detta verkligen var en del i en serbisk komplott för att eliminera muslimer, vad skall man då säga om de muslimer som levde fredligt i själva Serbien, bland dem tusentals flyktingar från Bosnien? Eller muslimerna i den närliggande enklaven Zepa, som inte kom till någon skada när serberna tog den staden bara några dagar efter det att Srebrenica hade intagits? För att komma runt dessa hinder av sunt förnuft har åklagarna vid Haagtribunalen dragit fram en sociolog som kan lämna ”expertsynpunkter”: muslimerna i Srebrenica levde nämligen i ett patriarkalt samhälle och det var därför tillräckligt att döda männen för att säkerställa att det inte längre skulle finnas några muslimer i Srebrenica. Detta är att förminska ”folkmord” till att passa omständigheterna.

Det var på grund av denna definition som tribunalen i augusti 2001 förklarade den bosnisk-serbiske generalen Radislav Krstiv skyldig till “medverkan till folkmord”. Trots att han varken beordrade, deltog i eller ens var medveten om några avrättningar så fanns domarna att han hade deltagit i vad tribunalen kallar ”joint criminal entreprise” bara genom att inta Srebrenica, eftersom han måste ha varit medveten om att folkmord var ”en naturlig och förutsägbar konsekvens”. Det är denna dom som har etablerat ”folkmord” som den officiella beteckningen på händelserna i Srebrenica.

Varför en sådan ihärdig vilja att framställa Srebrenica som ett ”folkmord”? En rapport från Associated Press den 27 december 2003 ger en förklaring av den amerikanske juristen Michael Scharf, en av dem som har planerat tribunalen och som också har utbildat domarna i rättegången mot Saddam Hussein: Om tribunalen finner att Srebrenica inte passar in på den legala definitionen på folkmord, skulle det av praktiska skäl vara mycket svårt att få fast Milocevic, sade Michael Sharf, professor vid Case Western Reserve University School of Law.

”Och det är synnerligen viktigt att han blir dömd för folkmord”, sade Scharf. Om Milosevic inte kan dömas, ”vem kan man då döma för folkmord i modern tid?, frågade han.

Den legala definitionen på folkmord kunde också utnyttjas i en irakisk krigsförbrytartribunal, som har lovat att följa internationella rättsliga prejudikat.

Redan från den allra första början har USA och Haagtribunalen – som USA huvudsakligen finansierar, tillsätter tjänstemän i och kontrollerar – tydligt ansträngt sig att etablera vad man kallar ”befälsansvar” för serbiska brott i stället för ett individuellt ansvar för dem som i verkligheten utförde handlingarna. Syftet är inte att identifiera och straffa dem som bröt mot Genèvekonventionerna genom att avrätta fångar utan snarare att lägga det högsta brottet på det allra översta serbiska ledarskapet.

Tribunalens åklagare har bestämt sig för att i hög grad lita på en enda deltagare i massakern i Srebrenica som erkänt. Denna person är en viss Drazen Erdemovic, en småförbrytare av kroatisk nationalitet som låg på sjukhus i Serbien i mars 1996 efter ett krogslagsmål i Novi Sad med nästan dödlig utgång. Troligen för att undkomma ytterligare hot från sina personliga fiender erkände Erdemovic för västlig nyhetsmedia att han hade deltagit i massmord i Bosnien. Serbiska myndigheter arresterade honom och, på hans begäran, överlämnades han till Haagtribunalen.

Därefter har åklagaren gång på gång använt Erdemovic som ett stjärnvittne, utnyttjat den amerikanska processen med ”plea-bargaining” där en brottsling som erkänner får ett mildare straff om han pekar ut någon annan som åklagaren vill ha fälld. Han berättade sin egen historia för domarna under den korta rättegången mot honom, där han slapp motförhör eftersom han hade erkänt sig skyldig, liksom under en förhandling med anklagelser mot Karadziz och Mladic (utan några försvare) och under olika rättegångar där ”Srebrenica” kommit upp.

Hans historia går så här: Sedan han en kort tid tjänstgjort i den bosnisk-muslimska armén gick han in i en internationell grupp med legosoldater som verkar ha använts av den bosnisk-serbiska befälhavaren för sabotageoperationer på fientlig mark. Den 16 juli 1995 avrättade hans enhet på åtta man mellan 1.000 och 1.200 muslimska män nära byn Pilice omkring 40 kilometer norr om Srebrenica. Mellan ungefär kl. 10.30 på morgonen till kl. 3 på eftermiddagen tömde dessa åtta legosoldater busslast efter busslast med fångar och ställde upp dem och sköt dem i grupper om tio.

Det förefaller faktiskt som att ett allvarligt brott begicks i Pilice. Rättsmedicinska utredare har grävt upp 153 kroppar. Avrättning av 153 krigsfångar är ett allvarligt brott och det finns bevis på att brottet begicks. Men 1.200? Med det sätt för avrättning som Erdemovic har beskrivit skulle det ha tagit 20 timmar att mörda så många offer. Men domarna har aldrig ifrågasatt denna grundläggande matematiska motsägelse och Haagtribunalen har konsekvent godtagit Erdemovic ord som den gudomliga sanningen. (4)

Varför detta insisterande på ett osannolikt högre antal än vad som kan stödjas av bevisningen? Det är uppenbart att tribunalen vill hålla siffrorna så höga som möjligt för att kunna upprätthålla anklagelsen om ”folkmord”. Anklagelser om ”folkmord” är det som tydligt skiljer åtalen mot serber från åtalen mot kroater och muslimer för liknande brott under krigen när Jugoslavien raserades.

I augusti 2000 efter att ha suttit knappt fyra och ett halvt år i fängelse frigavs Erdemovic som erkänt att hade utfört massmord. Han gavs en ny identitet, bostad i ett okänt västligt land och ett ”arbete”, om man kan kalla det ett arbete, som ett tidvis betalat och ”skyddat” vittne åt tribunalen.

General Kristic däremot dömdes till 35 år i fängelse och kommer att friges villkorligt om 20 år.

Det är tydligt att anklagelserna om ”folkmord” inte är att bestraffa dem som utfört brott utan att binda den bosnisk-serbiska, och den jugoslaviska, befälsordningen hela vägen upp till toppen vid brottet.

Srebrenica som en myt
Omvandlingen av Srebrenica till en myt illustrerades förra juli genom en artikel i den italienska vänstertidningen Liberazione(5)(nära partiet Rifondazione Communista) som rapporterade om en semidokumentär film med titeln ”Srebrenica, luci dall’ obglio” (”Srebrenica, ljus från glömskan”). Titeln ger intrycket att filmproducenterna har räddat en tragiskt förbisedd händelse från glömskan, när det i själva verket finns få massakrer i krigets historia som har fått så mycket uppmärksamhet.

Här finns det vanliga självgisslandet: ”det som hände i Srebrenica: massakern på 9.000 civila i fullständig tystnad från de världsinstitutioner som är ansvariga för freden …”. Författaren godtar utan något ifrågasättande begreppet ”folkmord” och för siffran på offer till nya höjder. ”Omkring 9.000 män i åldern 14-70 år transporterades med lastbilar till närbelägna center där de massakrerades och begravdes i massgravar”. Detta var ”det största massfolkmordet sedan nazismen”. Vad är syftet med denna överdrift, denna dramatisering? Varför är Srebrenica så mycket värre än det krig som härjade Vietnam, med oräkneliga massakrer och ödeläggelse av landsbygden med dödliga kemikalier, eller den kallblodiga massakern på kapitulerande irakier i slutet av det första Gulfkriget 1991? Men detta är en verkligen glömd massaker – inte bara glömd utan inte ens erkänd över huvud taget och det ”internationella samfundet” har inte skickat grupper med rättsmedicinska experter för att hitta och identifiera dem som föll offer för USA:s vapen.

Filmproducenter, uppåtsträvande konstnärer och ”folkmordsexperter” menar sannolikt att ”Srebrenica” är passande material för att beröra publikens känslor och tror att de tjänar freden och mänskligheten. Men jag vill påstå det rakt motsatta. Den falska framställningen av ”Bosnien” som en plats för avsiktligt ”folkmord” mot muslimer snarare än ett inbördeskrig med illdåd på alla sidor medverkar till att skapa ett ”civilisationernas krig”. Det har hjälpt till att rekrytera frivilliga till islamiska terroristgrupper.

Det politiska utnyttjandet av Srebrenica har förvandlat det bosniska kriget till en moralisk pantomim mellan fullständigt gott och fullständigt ont, en version av händelserna som serberna aldrig riktigt kan acceptera och som muslimerna inte har någon önskan om att ge upp. Det hindrar en objektiv undersökning och en seriös historisk analys. Försoning är i själva verket uteslutet genom det moralistiska insisterande på att en absolut skillnad måste göras mellan ”angripare” och ”offer”. Denna absoluta skillnad finns mellan NATO och Jugoslavien eller mellan USA och Irak, där en överväldigande och överlägsen militärmakt avsiktligen inledde ett angreppskrig mot ett suveränt land som varken attackerat eller hotat den.

Men kriget i Bosnien-Herzegovina var inte av detta slag. Kriget var resultatet av en extraordinärt invecklad rättslig situation (en obestämd liten förbundsrepublik som konstitutionellt bestod av tre ”nationaliteter”: serber, muslimer och kroater, själv del i en sönderfallande större förbundsrepublik), en situation som förvärrades genom en myriad lokala maktspel och motstridig intervention från stormakterna. Dessutom inträffade detta i ett område där det fortfarande fanns mycket levande minnen om ett ytterst blodigt inbördeskrig under det andra världskriget. I stor utsträckning var striderna som bröt ut 1992 ett återupptagande av den grymma rad massakrer och hämnd som ödelade Bosnien-Herzegovina 1941-1944 när den nazistiska ockupationen bröt sönder Jugoslavien och kopplade Bosnien-Herzegovina till Storkroatien, som inledde eliminering av serber.

Det är idag ett icke-ifrågasatt dogm att man måste erinras illdåd som en ”minnesskyldighet” åt offren, något som måste repeteras i oändlighet så att vi inte glömmer. Men är det verkligen så tydligt? Detta insisterande om gamla illdåd kan enkelt förbereda nästa våg, vilket är det som redan har hänt på Balkan och mer än en gång. För egentligen har de döda offren inget att vinna på sådana minnen. Men ”offergörandet” är ett moraliskt och politiskt kapital av stort värde för offrens arvingar och särskilt för deras självutsedda förkämpar. Och när det gäller Bosnien lovar det väsentlig finansiell vinst. Om Milosevic som f.d. president i Serbien kan dömas för folkmord, hoppas de bosniska muslimerna att vinna miljarder dollar i skadestånd, något som kommer att tvinga Serbien på knäna under överskådlig tid.

Långtgående negativa effekter
Den tvångsmässiga hänvisningen till ”Srebrenica” har negativa effekter långt utanför Balkan.

“Massakern i Srebrenica” utgör en del i en dominerande kulturell diskurs som går så här: Vi människor i de avancerade demokratierna har nått en ny moralisk nivå, varifrån vi både kan och är skyldiga att såväl döma andra som påtvinga dem våra ”värderingar” när detta är nödvändigt. De andra, på en lägre moralisk nivå, måste övervakas noggrant, eftersom de till skillnad från oss kan begå ”folkmord”. Det är märkvärdigt hur ”folkmord” har blivit på modet, med fler och fler ”folkmordsexperter” på universiteten, som om studerandet av folkmord skulle kunna vara en egen akademisk lära. Vad skulle alla dess människor göra utan folkmord? Jag undrar vad det finns bakom den nuvarande fascinationen med folkmord och seriemördare – och jag tvivlar på att det är ett uttryck för en hälsosam social psykologi.

I dagens värld är det få människor, inbegripet bosniska muslimer, som är hotade av “folkmord” i betydelsen av ett avsiktligt projekt att utrota en befolkning, såsom Hitlers plan – vilket är hur de flesta uppfattar begreppet. Men miljontals människor hotas inte av folkmordiska galningar utan av folkmordsliknande levnadsförhållanden: fattigdom, sjukdom, vattenbrist, miljöförändringar. Sorgekulten kring Srebrenica ger inget positivt när det gäller dessa folkmordsaktiga förhållanden. Vad värre är, kulten blir ett öppet verktyg för att rättfärdiga det värsta av alla folkmord: krig.  

Det upphöjda budskapet i det officiella talet om Srebrenica är att, eftersom “vi” lät det hända” så får ”vi” inte låta ”det” hända igen – ergo: USA måste i förebyggande syfte bomba möjliga förövare av ”folkmord”. Oavsett vad det var som hände i Srebrenica kunde det bäst ha förhindrats inte genom NATO-bomber utan genom att till att börja med förhindra ett inbördeskrig från att bryta ut i Bosnien-Herzegovina. Detta hade varit möjligt om det ”internationella samfundet”, dvs. NATO-makterna, Europa och USA, bestämt hade hållit fast vid att den jugoslaviska krisen 1990 skulle lösas genom förhandlingar.

Men den som först motsatte sig detta var Tyskland, som mobbade EU till att omedelbart erkänna Slovenien och Kroatien när dessa bröt sig ut ur Jugoslavien utan förhandlingar. Alla som var insatta i förhållandena förstod att detta hotade Bosnien-Herzegovinas existens. EU föreslog en kantonisering av Bosnien-Herzegovina, som inte skiljer sig så mycket från nuvarande arrangemang, och detta godtogs av ledarna för de muslimska, serbiska och kroatiska samhällena. Men kort därefter bröt den muslimske presidenten Alija Izetbegovic överenskommelsen, sedan den amerikanske ambassadören hade uppmuntrat honom att kräva mer. Under hela den tid av strider som följde satte USA upp hinder för varje europeisk fredsplan. (6) Dessa år med obstruktioner gjorde det möjligt för USA att ta kontroll över den fredsuppgörelse som till slut kom i Dayton i november 1995.    

Detta avfärdande av kompromiss, som kastade Bosnien-Herzegovina in i ett krig mellan bröder, stöddes då av en kör av humanitärer – inte minst politiker som satt säkert förskansade i Europaparlamentet och röstade om ”urgent resolutions” som rörde situationer som de var totalt okunniga om – som krävde att Bosnien måste vara en centraliserad stat för ”multikulturalismens” skull. Det var samma humanitärer som applåderade sönderbrytande av det mångkulturella Jugoslavien – något som i själva verket skapade krisen i Bosnien.

Det står klart att den som avrättar obeväpnade fångar begår ett mycket allvarligt brott vare sig det sker i Bosnien eller någon annanstans. Men i grund och botten är det en illusion att tro att man genom att döma förövare av en massaker i Bosnien kan säkerställa att nästa inbördeskrig på något annat håll i världen kommer att utkämpas på ett mer ridderligt sätt. Krig är en fråga om liv eller död och leder ofrånkomligt till att människor begår handlingar som de aldrig skulle göra i fredstid.

Idén om att krig skulle kunna göra “rent”, spelas enligt reglerna, borde inte vara huvudsaken för internationell rätt och för fredsrörelserna. Krig måste först och främst förhindras, inte övervakas.

Den falska tolkningen av “Srebrenica” som en del i ett pågående serbiskt projekt med ”folkmord” utnyttjades för att kunna sätta igång NATO:s krig mot Jugoslavien, ett krig som ödelade ett land och lämnade efter sig en kittel med hat och etnisk rensning i Kosovo. USA bedriver för närvarande ett ännu mera mordiskt och destruktivt krig i Irak. I detta sammanhang är de västliga klagomålen som blåser upp massakern i Srebrenica till ”det största massfolkmordet sedan nazisterna” ett sätt att avleda uppmärksamheten från det folkmord som verkligen existerar – ett folkmord som inte är någon galen rasists handling utan det orättvisa sociala och ekonomiska system som för närvarande påtvingas världen, den nya världsordning som med en förskönande omskrivning kallas ”globalisering”.
Oktober 2005
Diana Johnstone

1. Rapport av Secretary-General Pursuant to General Assembly Resolution 53/35 (1998), Section IV, paragraf C.115.

2. Bernard Kouchner, ”Les Guerriers de la Paix”, Grasset, Paris, 2004.

3. ”Srebrenica: The Politics of War Crimes”, av George Bogdanich, Tim Fenton, Philip Hammond, Edward S. Herman, Michael Mandel, Jonathan Rooper och George Szamuely. Se http://www.srebrenica-report.com/politics.htm.

4. Germinal Civikov, ”Kalaschnikow und Einzelfeuer: Der Fall Drazen Erdemovic”, Freitag, 16 september 2005.

5. Davide Turrini ”Il genocidio jugoslavo rivive sullo schermo”, Liberazione, 12 juli 2005.

6. Se David Owen, Balkan Odyssey, Victor Gollancz, London, 1995. Lord Owen, som i egenskap av vice-ordförande i styrelsen för International Conference on the Former Yugoslavia, under augusti 1992 till juni 1995 försökte förhandla fram en fredsuppgörelse i Bosnien-Hercegovina, drar slutsatsen (Indigo paperback, s.400): ”Från våren 1993 till sommaren 1995 var enligt min bedömning effekten av den amerikanska politiken att, trots att den kallades ”containment”, att förlänga bosnien-serbernas krig i Bosnien-Hercegovina.”

Kambodja

USA och Storbritannien stöder Pol Pot
Journalisten John Pilger avslöjar hur USA och Storbritannien gav stöd under många år till Pol Pot och hans Khmer Rouge i form av pengar, vapen, militärträning – och mat. En av Pol Pots medarbetare var erkänd som Kambodjas representant i FN av bl a USA, Storbritannien och Sverige – även efter att Khmer Rouge hade drivits ut ur Kambodja. Egendomligt nog finns ingen information om detta på Forums webbsajt.

Pol Pots regim hade ingenting att göra med kommunismen. Av alla dåvarande kommunistiska regimer var det bara Kina som i allians med USA hjälpte Khmer Rouge.

Följande artikel publicerades i tidskriften Covert Action Quarterly hösten 1997. Den visar hur Pol Pot och de Röda khmererna fick omfattande stöd av USA och Storbritannien. Författaren John Pilger gjorde en skakande dokumentärfilm om de Röda Khmererna som heter ”Year Zero”.

Artikeln ger en bra bild av varför varken Pol Pot eller hans medbrottslingar ställdes inför rätta. De mäktiga västländerna kunde blixtsnabbt gripa Jugoslaviens lagligt valde president Milosevic och ställa honom inför en tribunal som var olaglig. Men de hade tydligen ingen möjlighet att arrestera Pol Pot, ”den nye Hitler”, trots att alla visste att han under många år bott i en förort till Bangkok.

Pol Pot var en patologisk galning. Hans organisation hade ingenting att göra med kommunism. Med undantag av Kina, som hade gemensamma intressen med USA, fanns ingen kommunistisk regim som hjälpte honom. Tvärtom, det var kommunistiska Vietnam som drev ut honom ur Kambodja.

Pol Pot och USA – en lång och hemlig allians

USA bidrog inte bara till att skapa de förhållanden i Kambodja som möjliggjorde för de Röda khmererna att ta makten 1975, utan stödde också aktivt denna organisation och dess folkmordsarmé både politiskt och finansiellt. Redan i januari 1980, då Pol Pots styrkor var i exil i Thailand, höll USA på att i hemlighet förse dem med pengar. Mellan 1980 och 1986 uppgick detta stöd till 85 miljoner dollar (ca SEK 910 miljoner idag), vilket avslöjades 1986 under en brevväxling mellan juristen Jonathan Winer (juridisk rådgivare åt senator John Kerry i senatens utrikesnämnd) och de amerikanska vietnamveteranernas stiftelse. Enligt Winer kom uppgifterna från kongressens forskningstjänst (Congressional Research Service, CRS). Winers brev till vietnamveteranerna kopierades och kom i händerna på Reaganregeringen där det väckte stor upprördhet. Winer tog avstånd från uppgifterna i brevet utan att förneka att de kom från CRS. Men i ett senare brev till Noam Chomsky upprepade han sina ursprungliga anklagelser. I ett senare samtal med mig bekräftade han att dessa anklagelser var ”fullständigt korrekta”.(1)

De röda khmererna fick också amerikanskt stöd i FN, som senare blev redskapet för Pol Pots återkomst. Trots att Pol Pots regering hade upphört i januari 1979 då den drevs ur landet av Vietnams armé, fortsatte representanter från Khmer Rouge att vara Kambodjas delegater till FN. Deras position försvarades av USA som en del av kalla kriget, som ett sätt att hämnas på Vietnam, och som en del av USA:s nya allians med Kina (som var Pol Pots huvudsponsor och en gammal fiende till Vietnam). President Jimmy Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski uppgav 1981 att ”Jag uppmuntrade kineserna att stödja Pol Pot”. Han sa också att USA låtsades inget se när kineserna sände vapen till khmererna genom Thailand.(2)

Som täckmantel för sitt hemliga krig mot Kambodja (d v s den regering som hade ersatt Pol Pots) bildade USA den s k Kampuchea krisgruppen (Kampuchean Emergency Group, KEG), som var baserat i den amerikanska ambassaden i Bangkok och hade en anläggning vid gränsen mot Kambodja. Gruppens uppgift var officiellt att bevaka fördelningen av västländernas humanitära bistånd till kambodjanska flyktingläger i Thailand, och att också i hemlighet se till att mat nådde fram till de Röda khmerernas baser. Amerikanerna kunde säkra flödet av förnödenheter från FN genom den thailändska arméns Specialstyrka 80, som hade egna förbindelseofficerare i kontakt med de Röda khmererna. Två amerikanska biståndsarbetare, Linda Mason och Roger Brown, skrev senare att ”USA:s regering insisterade att mat skulle nå de Röda khmererna. USA ville att leveranserna till de Röda Khmererna skulle få ett sken av trovärdighet i o m att de sköttes av en internationellt känd hjälporganisation”.(3)

Under trycket från USA överförde FN:s matprojekt (World Food Program) livsmedel till ett värde av USD 12 miljoner till Röda khmererna genom den thailändska arméns försorg. Enligt USA:s tidigare biträdande utrikesminister Richard Holbrooke fick ”mellan 20 och 40 tusen Röda Khmer gerillasoldater hjälp”.(4) Khmererna sattes på detta sätt i stånd att återupprätta sig som en stridstyrka baserad i Thailand, varifrån de under mer än 10 år fortsatte att destabilisera Kambodja.

KEG uppgavs från officiellt håll vara underställt det amerikanska utrikesdepartementet. Men dess ledning utgjordes av underrättelseofficerare med mångårig erfarenhet av Indokina (d v s Vietnam, Laos och Kambodja). Under tidigt 80-tal leddes organisationen av en viss Michael Eiland. Hans karriär återspeglar kontinuiteten i USA:s intervention i Indokina. Under 1969-70 var Eiland befälhavare för en hemlig amerikansk truppstyrka som bar täcknamnet ”Daniel Boone” och var ansvarig för spaning i samband med USA:s bombning av Kambodja.(5) 1980 satt överste Eiland på USA:s ambassad i Bangkok och var chef för KEG, som då uppgavs vara en ”humanitär” organisation. Han var ansvarig för att tolka satellitbilder tagna över Kambodja och blev en uppskattad källa för en del västerländska journalister i Thailands huvudstad, som i sina reportage hänvisade till honom som ”västerländsk analytiker”. Eilands ”humanitära” uppgifter meriterade honom för utnämningen till chef för den militära underrättelsetjänstens (Defense Intelligence Agency, DIA) verksamhet i Sydöstasien. Denna befattning är en av de viktigaste inom den amerikanska spionageverksamheten.

I november 1980 upprättade den nyligen valda Reaganregeringen direkt kontakt med de Röda khmererna då doktor Ray Cline, en tidigare biträdande direktör i CIA, gjorde ett besök på ett av khmerernas fälthögkvarter inne på kambodjanskt territorium. Cline var då en av Reagans rådgivare. Källor i Washington uppger att inom ett år efter Clines besök fanns 50 CIA-agenter i Thailand för att driva Washingtons Kambodja-projekt. Förvirringen växte angående skiljelinjen mellan internationell biståndsverksamhet och USA:s krig. T ex utsågs en överste i den amerikanska militära underrättelsetjänsten (DIA) som ”förbindelseofficer med ansvar för säkerheten” inom FN:s hjälpverksamhet (United Nations Border Relief Operation) och dess enhet för skydd av flyktingar (Displaced Persons Protection Unit). Källor i Washington uppgav att översten i själva verket fungerade som en länk mellan regeringen i Washington och de Röda khmererna.(6)

Med FN som bas
Under 1981 blev flera regeringar, vissa av dem allierade med USA, klart missnöjda med charaden att FN fortsatte att erkänna Pol Pot som Kambodjas legitime statschef. Detta missnöje yttrade sig dramatiskt när en journalistkollega till mig, Nicholas Claxton, gick in en bar i FN-byggnaden i New York tillsammans med Thaoun Prasith, som var Pol Pots representant. ”Inom några minuter var baren tom”, sa Claxton. Uppenbarligen måste någonting göras.

1982 uppfann USA och Kina, med stöd från Singapore, ”Koalitionen av Kampucheas demokratiska regering” (Coalition of the Democratic Government of Kampuchea) vilken var, som påpekades av Ben Kiernan, varken en koalition, demokratisk eller en regering, och inte fanns i Kampuchea.(7) Den var istället vad CIA kallade ”en mästerlig illusion”.

Kambodjas tidigare statschef, prins Norodom Sihanouk, hade utsetts till den så kallade koalitionsregeringens chef. Annars hade ingenting ändrats. De Röda khmererna styrde koalitionens två ”ickekommunistiska” medlemmar, Sihanouks grupp och Khmerfolkets nationella befrielsefront (Khmer People’s National Liberation Front, KPNLF). Den världsvane Thaoun Prasith, Pol Pots ambassadör till FN, fortsatte att tala på Kambodjas vägnar. Han var en av Pol Pots närmaste män och hade 1975 uppmanat sina landsmän i exil att återvända hem, varefter många av dem ”försvann”.

FN blev nu redskapet för att straffa Kambodja. Under hela FN:s historia är det bara en enda stat i Tredje världen som nekats utvecklingsstöd från FN, och det är Kambodja. USA och Kina såg till att regeringen i Phnom Penh inte fick ha någon representant vid FN. Ledande internationella finansiella institutioner utestängde Kambodja från samtliga internationella avtal om handel och kommunikationer. Till och med Världshälsoorganisationen (WHO) förvägrade Kambodja bistånd. Religiösa föreningar i USA förbjöds av regeringen att sända böcker eller leksaker till föräldralösa barn i Kambodja. En lag från första världskriget som innebar förbud mot handel med fienden (Trading with the Enemy Act) användes mot Kambodja och naturligtvis mot Vietnam. Inte ens Kuba och Sovjet utsattes för en så pass total blockad, utan några humanitära eller kulturella undantag.

År 1987 hade KEG uppstått i ny skepnad, som Arbetsgruppen för Kampuchea (Kampuchea Working Group). Chef var samme överste Eiland från Defense Intelligence Agency. Arbetsgruppens uppgift var att förse den så kallade motståndsrörelsens ”ickekommunistiska” medlemsgrupper med stridsplaner, krigsmateriel och information som inhämtats av amerikanska rymdsatelliter. Den anti-kommunistiska täckmanteln möjliggjorde att USA:s kongress, sporrad av det demokratiska partiets ledamot och vietnamhataren Stephen Solarz, godkände både öppet och hemligt stöd till den s k motståndsrörelsen. Fram till 1990 accepterade kongressens övriga ledamöter Solarz påstående att hjälpen inte alls hamnade hos de Röda khmererna eller hjälpte Pol Pot, och att massmördarens USA-stödda allierade ”är inte ens i närheten av dem (de Röda khmererna)”.(8)

Militära förbindelser
Det var regeringen i Washington som betalade räkningarna. Den thailändska armén stod till tjänst med logistik. Singapore var mellanhanden och fungerade som huvudled för leverans av västerländska vapen. Singapores tidigare premiärminister Lee Kuan Yew ställde sig bakom USA:s och Kinas krav att Khmererna borde delta i en uppgörelse om Kambodja. Enligt Yew ”var det journalisterna som har gjort dem till demoner”.(9)

Vapen från Västtyskland, USA och Sverige sändes till de Röda khmererna via Singapore eller tillverkades på licens av Chartered Industries, ett statligt ägt företag i Singapore. En del av dessa vapen erövrades senare från de Röda khmerernas styrkor.

Genom förbindelsen med Singapore kunde Bush-regeringen fortsätta med det hemliga biståndet till ”motståndsrörelsen”, trots att detta var i strid med en lag stiftad av den amerikanska kongressen 1989 som förbjöd t o m indirekt militärt bistånd till de Röda khmererna.(10)

I augusti 1990 avslöjade en tidigare medlem i de amerikanska specialstyrkorna (Special Forces) att han på order förstört dokument som visade att amerikansk ammunition överförts från Thailand till de Röda khmererna. Medlemmar av den amerikanske presidentens säkerhetsråd (NSC) hade enligt uppgiftslämnaren varit inblandade.(11)

I samband med att Kampucheas s k demokratiska koalitionsregering upprättades 1982 och Pol Pots man förblev Kambodjas representant i FN, inledde USA militär träning och utrustning av soldater som tillhörde koalitionens båda ”ickekommunistiska” medlemsorganisationer. Dessa leddes av Prins Sihanouk och hans tidigare minister Son Sann och bestod mestadels av frilansare och banditer. Som militär styrka var de värdelösa utan Pol Pots 25.000 välutbildade och disciplinerade soldater. Prins Sihanouks son och militärbefälhavare Norodom Ranariddh medgav att det var de Röda khmererna som ledde koalitionen. ”De Röda khmererna är vår främsta angreppsstyrka, och vi firar deras framgångar som om de vore våra egna”.(12)

I likhet med Contras i Nicaragua (också beväpnade och finansierade av USA) var koalitionens taktik att terrorisera landsbygden genom att angripa ur bakhåll och anlägga minfält. Syftet var att destabilisera regeringen i Phnom Penh och låsa vietnameserna i en ohållbar konflikt – deras eget ”Vietnam”.

För amerikanerna i Bangkok och Washington var Kambodjas öde länkat till ett krig som de själva hade tekniskt sett förlorat sju år tidigare. ”Att låta Vietnam förblöda på slagfält i Kambodja” var ett uttryck som gillades av de människor som bestämde USA:s politik. Det långsiktiga målet var att förinta den förlamade vietnamesiska ekonomin och om nödvändigt störta regeringen i Hanoi. På denna ruin skulle den amerikanska makten återställas i Indokina. (Enligt fredsavtalet mellan USA och Vietnam skulle USA betala 4,5 miljarder dollar i skadestånd. Inte en cent har betalats.)

Britterna, som har haft speciella militära styrkor i Sydostasien sedan andra världskriget, spelade också en nyckelroll i upprätthållandet av Pol Pots armé. Under den så kallade Irangate-skandalen 1986 avslöjades att USA hade ingått ett hemligt avtal om att leverera vapen till Iran för att få gisslan på den ockuperade amerikanska ambassaden i Teheran frisläppta.

I en intervju med journalisten Simon O’Dwyer-Russell av brittiska Sunday Telegraph sa en tjänsteman på det brittiska försvarsdepartementet ”Om kongressen hade upptäckt att amerikanerna var inblandade i hemlig träning i Indokina, inte minst med Pol Pot, skulle det ha blivit en riktig skandal (”the balloon would have gone up”), det var ett av dessa klassiska Thatcher-Reagan arrangemang. Man föreslog Thatcher att SAS (brittiska Special Army Service) skulle ta över verksamheten i Kambodja, och hon instämde”.(13)

Washington ger Pol Pot ansvarsfrihet
Strax efter början av kriget mot Irak i januari 1991 kallade George Bush den äldre Saddam Hussein ”en ny Hitler”.(14) Hans krav för ”en ny Nürnbergrättegång” för Saddam upprepades sedan i den amerikanska kongressen och i London.

Det var en ironisk distraktion. USA har sedan Hitlers död hållit sig med ett nätverk av Hitlerlika tyranner, t ex Suharto i Indonesien, Mobutu i Zaire och en rad gangstrar i Latinamerika, av vilka många hade studerat vid USA:s tortyrhögskola i Panama, den s k School of the Americas. Men bara en av dessa har av världssamfundet betraktats som fullt jämförbar med Hitler. Hans brott beskrivs i en rapport sammanställd för FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna som ”de värsta som inträffat sedan nazismen”.(15)

Denna man är givetvis Pol Pot, som måste säkerligen förundras över att han har haft sådan tur. Inte bara att han blev så varsamt behandlat. Hans trupper fick mat, utrustning och träning, hans representanter fick fulla diplomatiska privilegier, men – till skillnad mot Saddam Hussein, hans beskyddare lovade honom att han aldrig någonsin skulle behöva stå till svars för sina brott.

Deras löfte blev offentligt 1991 när FN:s utskott för de mänskliga rättigheterna avstod från att framlägga en resolution om Kambodja som hänvisade till ”övergrepp så omfattande att de motsvarade folkmord som begicks särskilt under de Röda khmerernas styre”.(16) (!) Utskottet beslöt i stället att ingen av FN:s medlemsstater skulle i framtiden ”uppleta, anhålla, utlämna eller rättsligt förfölja personer vilka bar ansvaret för i Kambodja begångna brott mot mänskligheten”. Medlemsstaternas regeringar uppmanades att inte längre ”förhindra att personer ansvariga för folkmord under perioden mellan 1975 och 1978 skulle återkomma till makten”.(17)

Försäkringar om ansvarsfrihet för folkmordsförbrytarna återfanns också i den ”fredsplan” som uppgjordes av FN:s säkerhetsråd, d v s av USA. Av hänsyn till Pol Pots kinesiska beskyddare ersattes ordet ”Folkmord” med den förskönande omskrivningen ”intill nyligen förd praktik och politik”.(18) FN:s s k fredsplan påverkades starkt av Henry Kissinger, som tidigt under 70-talet spelade en ledande roll i den massiva bombningen av Kambodja.(19)

Innan igångsättningen av FN:s ”fredprocess” i Kambodja fokuserade den västerländska propagandan på de Röda khmerernas styrka för att motivera deras deltagande i processen. Khmerernas antal uppgick enligt FN-tjänstemän och amerikanska och australiska diplomater till mellan 35 och 40 tusen man. ”Du förstår, sa de, att vi inte kan lämna denna starka kraft utanför tältet.” Så fort som de Röda khmererna hade välkomnats tillbaka till Phnom Penh och fått kontroll över mellan en kvart och en tredjedel av Kambodjas landsbygd, vägrade de att delta i de val som skulle hållas. Då ändrades melodin. Numera var de Röda khmererna ”slut” enligt den västerländska diplomatkåren. Khmererna hade blivit ”hopplöst försvagade”.

Under tiden höll de Röda khmererna på att etablera sig som historiens rikaste terroristgrupp genom att sälja ädelstenar och delar av Kambodjas skogar till köpare i Thailand, vars regering hade undertecknat ”fredsöverenskommelsen”. De Röda khmererna inrättade fyra stora nya baser på thailändskt territorium, en av dem med ett fältsjukhus. De vägar som ledde fram till khmerernas baser bevakades av den thailändska armén.

Temat ”de är slut” gäller fortfarande (1997). Gruppen har utan tvekan blivit numerärt försvagad genom utmattning och deserteringar. Men deras antal var alltid ett missvisande mått på deras styrka. USA:s utrikesdepartement (State Department) tycks i alla fall inte sätta någon tilltro till påståendet att gruppen försvagats. Talesman Nicholas Burns hävdade den 10 juli i år (1997) att Khmererna ännu räknar ”tusentals medlemmar”.(20)

Det verkliga hotet från de Röda khmerernas sida är deras varaktiga skicklighet att bedra och infiltrera. Innan de tog makten 1975 hade de sitt folk utplacerat överallt i Phnom Penh. Säkerligen håller något liknande på att ske just nu. En invånare i Phnom Penh sade nyligen om khmererna att ”de finns överallt”.

”Rättegången” mot Pol Pot i år (1997) var en uppvisning i politisk teaterkonst, men var annars värdelös som ett besked om gruppens styrka och kortsiktiga mål. Sanningen är att ingen utomstående kan ange vad dessa är, och detta i sig är ett mått på organisationens styrka och uthållighet. Den kambodjanske ledaren Hun Sen har också fortsatt att visa respekt för Khmerernas verkliga och hotande ambitioner.

Medierna tycker om att framställa Pol Pot som ett monster. Denna framställning är förenklad och farlig. Det är hans Faustliknande kompanjoner i Washington, Beijing, London, Bangkok, Singapore och på annat håll som bör uppmärksammas på allvar. De Röda khmererna har fungerat som redskap för deras konvergerande mål inom regionen.

Eric Falt, FN:s talesman i Phnom Penh då ett manipulerat FN firade sin ”seger” i Kambodja, berättade för mig med ett fruset leende att ”Fredsprocessen inriktades på att de Röda Khmererna skulle bli anständiga”.(21) De är värda ett bättre öde.

John Pilger

Fotnoter

1. Brev från Jonathan Winer to Larry Chartienes, Vietnam Veterans of America, hänvisande till Congressional Research Service, 22.10.1986. Brev från Winer till Noam Chomsky, 16.06.1987. Telefonsamtal med författaren, augusti 1989. <<<

2. Elizabeth Becker, When the War Was Over, Simon and Schuster, 1986, sid 441. <<<

3. Linda Mason and Roger Brown, Rice, Rivalry and Politics: Managing Cambodian Relief, University of Notre Dame Press, 1983, sid 135, 160.<<<

4. William Shawcross, The Quality of Mercy: Cambodia, Holocaust and Modern Conscience, André Deutsch, 1984, sid 289, 345, 395.<<<

5. William Shawcross, Sideshow: Nixon, Kissinger and the Destruction of Cambodia, André Deutsch, 1979. <<<

6. Överstens roll “förtydligades” vid ett möte av staben tillhörande Senate Intelligence Committee den 10 februari 1980 enligt John Pedler, som deltog I mötet. <<<

7. Inside Asia, feb och juni 1985. Kiernan blev senare direktör för Kambodja Folkmord Program (Cambodian Genocide Program) vid Yale University.<<<

8. New York Times, 14.05.1989.<<<

9. BBC, Shortwave Broadcast Summary, 1990. <<<

10. Cambodia: The Betrayal, Central Television, 1990. <<< 

11. San Francisco Examiner, 12 och 15.08, 1990. <<<

12. 1990 meddelade Ranariddh att vid ett angrepp på Siem Reap ”skulle Röda Khmererna vara huvudstyrkan”. Associated Press, 11.10.1990, Indochina Digest, 6.10.1990. Hans uttalande om att Sihanouk firade Khemernas seger som sin egen rapporterades i Sunday Correspondent (London), nr. 5 1989. <<<

13. Berättades av en källa i Försvarsdepartementet (Defense Ministry) till O’Dwyer-Russell, som i sin tur berättade det för mig. <<<

14. The Guardian, 16.10.1991. <<<

15. The Guardian, 4.11.1989. <<<

16. Agence France Presse, 30.08.1990. <<<

17. The Cambodian Genocide: Issues and Responses, Ben Kiernan, sid 28. <<<

18. Ibid, sid 29. <<<

19. The Times (London) 5.06.1990 citerade Henry Kissinger: “Det skulle inte förvåna mig om Kina, utifall det fortsätter i nuvarande riktning, om 10 framstår som friare än Ryssland, samt rikare”. Kissinger har betydande affärsintresse i Kina, och i juli 1989 hade han uppmanat vicepresident Bush att behandla Kina som en mest gynnade nation, trots de blodiga händelser på Tianammentorg några veckor tidigare. Kissinger menar att de kinesiska ledarna har ett lugnande inflytande i Sydostasien, och stödjer Kinas ”nuvarande inriktning”. <<<

20. State Department Briefing Transcript, USA:s UD, 10.07.1997. <<<

21. Intervjuade av författaren i filmen Return to Year Zero, Central Television, Lonodon, March 1992. <<<

STOP THE WAR! STOPPA KRIGET!  USA UT UR IRAK eller andra länder! CONDI GO HOME!  USCH BUSH MÖRDARE!

Liknande slagord klingar återkommande vid varje demonstration anordnad av fredsrörelsen världen över. Så långt är allt gott och väl, emedan det primära hotet mot mänsklighet och samhälle ju är krig.

Kampen mot kriget är den i särklass viktigaste uppgiften för solidaritetsrörelsen och till mänsklighetens försvar emedan kriget raserar alla grunder för människors liv och samhälle. De som överlever, gör det i ett stadium där själva grundvalen för livets existens som vatten, mat och värme m.m. ofta blir det primära att tillgodose. Åter andra blir oförmögna att ta ansvar för sig sitt eget liv, än mindre andras, uppkomna genom sjukdomar, förgiftningar och trauman orsakade av själva kriget, m.m, m.fl. tillkortakommanden. Flyktingskapet inte att förglömma.

Dock.

Fredsrörelsen består till största del av ett nätverk av fredsrörelser och politiska organisationer som är så pass oideologiska att man benämner alla dessa krigshandlingar som ”enskilda” företeelser, enskilda presidenters, länders, regeringars ondskefulla övergrepp. I stället för att binda upp alla ”enskilda ” handlingar till ett mönster som är uppenbart och självklart för det stora flertalet människor, när de sätts på pränt:  De ”enskilda” krigshandlingarna i brott mot internationell lag utföres av IMPERIALISMEN.

Den imperialism som är intimt förbunden med MONOPOLKAPITALISMEN och äger rum för att bl.a. införskaffa råvaror och bränsle till industrin.

Varför är det då så viktigt att påpeka detta? Jo, emedan de ingår i ett system som ständigt åstadkommer lidande för mänskligheten. Det KAPITALISTISKA SYSTEMFELET!

Förutom USA´s 45 rent militära angrepp mot främmande nationer utförda sedan år 1945 finns alla sanktioner samt politiska och finansiella angrepp mot suveräna länder och nationer. Poängteras bör att de utförts under 63 års tid, av ett flertal presidenter och regeringar, republikanska, demokratiska or what so ever…., ofta i samarbete med övriga kapitalistiska länder, anslutna till NATO, smyganslutna eller med ambitioner att bli det.

Den opportunism inom främst socialdemokrati och vänsterparti som satt den minsta gemensamma nämnaren för det samlade fredsarbetet inom antikrigsrörelsen, kan i dag inte ens peka på ordet imperialism, än mindre använda det i samma mening som kapitalism. Opportunismen har i dessa led blivit så påtaglig och räds för att ett utpekande av alla ”enskilda” krigshandlingar som imperialistiska, skulle kräva en vidare förklaring: Nämligen dess absoluta samband till kapitalismen, inom vilken opportunismen har sin födslokrok. Det skulle omintetgöra alla möjligheter för opportunisterna att lägga band på den ärligt menade fredsrörelsen som vill åstadkomma ett slut på den världsordning vi har i dag. Bidraga till att få bort det antagonistiska klassystemet. Få bort den opportunism som i sin lukrativa nitiskhet och i samarbete ömsom samförstånd med kapitalet förråder arbetarrörelsens egna mål och ideal. Få bort den opportunism som i sin värsta skepnad helt och hållet har avvecklat den forna reformismen, till förmån för ett helhjärtat deltagande för klassamhället och kapitalets fortlevnad och profithunger. Opportunismen föder kapitalismen, även när den går in i sitt imperialistiska och/eller fascistiska stadium. Den står och har alltid stått på kapitalets sida i klasskampen, d.v.s. i motsättningen mellan arbete och kapital.

Bort med opportunismen, Bort med munhäftan och gör ett slut på ”Status Quo”

Kjell Bygdén

SKP