SKP har haft sin 35:e kongress.

Här kan man läsa alla dokument, inledningstal och den nya partistyrelsen som valdes på kongressen.

SKP:s 35:e kongress äger rum den 7-8 november 2009

SKP:s 35:e kongress äger rum i Stockholm 7-8 november 2009. Kongressens huvudtema är :
Kampen mot kapitalismens allmänna kris kräver ett stärkt SKP

Vi startar i detta nummer av Riktpunkt en kongressdiskussion för att ta vara på kamraternas och alla läsares goda tankar kring det samhälle vi lever i, dess framtid i arbetarklassens intresse och det kommunistiska partiets roll.

Hur drabbar kapitalismens djupa kris dig själv, din familj, din arbetsplats, din bostadsort, din region?

Hur reagerar människorna runt omkring dig? Har det blivit lättare att diskutera kapitalismens inneboende destruktiva väsen efter alla exempel runt om i världen som vi tar del av?

Hur ska partiet kombinera det långsiktiga målet om socialism med den konkreta politiken på vägen dit?

Vad ligger i arbetarklassens intresse?

Hur diskuteras EU, fackliga anpassningsmodeller, privatiseringspolitiken från statliga företag ner till sjukvården, bilindustrins framtid, nya transportkoncept, energipolitik, livsmedelssituationen, miljöpolitik, internationell solidaritet och invandringspolitik, integritetsfrågor, bildnings- och kulturpolitik, utrikes- och säkerhetspolitik? Hur diskuterar du dessa frågor?

I vilka frågor saknar du synpunkter från SKP?

Hur stärker vi partiet? Utvecklingen ger kommunisterna rätt. Hur samarbetar vi i konkreta frågor med andra vänsterorganisationer och hur arbetar vi i gamla och nya folkrörelser?

Hur förvaltar vi vårt ansvar gentemot arbetarklassen på bästa sätt?  Genom att ställa upp i samtliga val 2010? Är det någon skillnad mellan en borgerlig och en reformistisk alliansregering?

SKP startar även en kongressinsamling, kombinerad med Kampfonden, inför 35:e kongressen för att trygga partiets ekonomi i allmänhet och kongressomkostnader i synnerhet.

GE DITT BIDRAG TILL ATT SKP STÄRKS POLITISKT, ORGANISATORISKT OCH EKONOMISKT!

Partistyrelsen

Kongressdebatt

Framtiden är vår

Är oppositionen ett alternativ? samt Partiets roll – strategi & taktik

Ett starkt parti är ideologiskt starkt

Viktigt för partiet att också börja ta tag i kvinnofrågorna på allvar

Vågar vi?

CIA erkänner – Raoul Wallenberg var spion för USA

På Internet hittade jag av ren slump en artikel som publicerades av den konservativa amerikanska tidskriften U.S. News & World Report 13 maj 1996, med titeln ”Ängeln var en spion”. I artikeln bekräftar två namngivna CIA officer, en av dem chefen för CIA:s Historiska underrättelsesamling, att Raoul Wallenberg var en spion för OSS (Office of Strategic Services), som var föregångare till CIA. Så vitt jag vet har artikeln aldrig citerats i Sverige, inte ens av Raoul Wallenberg Institutet i Lund.

Det är inte lätt att begripa varför CIA plötsligt skulle avslöja Wallenbergs verkliga roll i Budapest 1944. Man är frestad att tro at det är för att leda bort uppmärksamhet från vidare forskning i ämnet.

I alla fall är artikeln ganska märkvärdig. I början förklaras dröjsmålen med avslöjanden med amerikanernas rädsla för att den skulle göra Sovjet arg. Men om Raoul Wallenberg hade arresterats av den Röda Armé därför att de visste att han var en amerikansk spion, måste de redan varit förbannade. Ty vid detta tillfälle var USA och Sovjetunionen allierade.

En viss Iver Olsen var OSS man i Stockholm under andra världskriget. Enligt artikeln skulle hela Wallenberg historien börjat med ett slumpmässigt möte i juni 1944 mellan honom och en ungersk judisk affärsman som hette Kalman Lauer. ”Så fort Olsen fick veta att Lauer var en ungersk jude, bad han om hjälp för att hitta en svensk med starka nerver som skulle åka till Budapest för att rädda judar”.

Bortsett från frågan om varför USA:s underrättelsechef i Stockholm skulle befinna sig i en kontorsbyggnad i Stockholm, skulle det var intressant att få veta när och varför OSS blev intresserad av att rädda judar i Ungern. De hade aldrig tidigare visat en tendens att rädda judar i andra länder. Eller efter. Dessutom skall vi tro att innan han träffade Lauer irrade Iver Olsen runt i Stockholm och undrade stillsamt var han kunde hitta en svensk som passade uppdraget. Han ville tydligen av någon anledning inte ta kontakt med svenska UD, som han gjorde efter att Kalman Lauer dök upp i hissen.

Enligt en artikel i SvD 11 december 2007 Pengar och politik omgav fallet Wallenberg: ”Trots att tyngdpunkten i Raoul Wallenbergs uppdrag var klart humanitär, stod mycket på spel för Sverige och de västallierade i Ungern 1944. Intressena gällde allt från en omfattande handel i textilier, matvaror och råmaterial (olja och bauxit) till Ungerns avancerade vapen-, ammunitions- och flygplansindustri. Svenska storföretag som SKF och Swedish Match hade inte bara lokala filialer i Budapest, utan åtnjöt även en monopolställning i Ungern. Det var därför ingen slump att en delägare av Ungerns största industrikoncern, Manfred Weiss-verken, Heinz Wahl, chefen för Skandinaviska Banken och för den svensk-ungerska handelskammaren, Erik Björkman, tillsammans med Iver Olsen, som företrädde Office of Strategic Services (OSS) och amerikanska War Refugee Board (som samarbetade med OSS) i Stockholm, var intimt involverade i förberedelserna av Raoul Wallenbergs uppdrag.

”År 1944 hade Sverige börjat få kraftig kritik från amerikansk sida för sina ekonomiska förbindelser med Tyskland. (Kritiken från USA och Storbritannien började långt innan.) Detta gällde framför allt Wallenbergföretaget SKF:s handel med kullager, men omfattade också en lönande handel i trävirke, järnmalm och tysk teknisk utrustning. Det är mindre känt att Iver Olsen i maj 1944 rapporterade till USA:s biträdande finans minister att Sverige spelade en stor roll för Tysklands försök att förvärva ansenliga belopp i neutrala valutor. På några få månader, skrev Olsen, har mellanhänder för tyskarnas räkning förvärvat cirka fem miljoner dollar från Ungern, Bulgarien, Spanien och Rumänien (ungefär 50 miljoner dollar i dagens penningvärde). Ett annat memorandum tillade att tyskarna köpte dollar i dessa länder ”med rabatt, genom framtvungna köp”. ”Enskilda banken och Skandinaviska Banken”, fortsatte Olsen, ”hör till de stora svenska köparna”. Dit uppgavs också ASEA, Electrolux, AGA Baltic och NK höra, med sammanlagda köp som uppskattades till 1,5 miljoner dollar. Allt detta var en nagel i amerikanernas ögon.”

”… lönande handel med järnmalm…”! 1934 sa Hitler att utan svensk järnmalm kunde Tyskland inte föra krig. I december 1939 kom brittiske Ministry of Economic Warfare (Ministerium för ekonomisk krigföring) till slutsatsen att om malmleveranserna från Sverige skulle upphöra skulle den tyska krigsindustrin stanna helt inom några månader, enligt Christian Leitz, Nazi Germany and Neutral Europe During the Second World War, Manchester University Press, 2000.

Järnhalten i svenska malmen var dubbelt så hög (60% mot 30%) som i malmen som bröts i Tyskland eller tyskockuperade länder, vilket gjorde att tyska stålproducenter – som krigsförbrytaren Krupp – kunde spara mycket koks, ugnskapacitet och arbetskraft. Profiterna blev ännu större. Dessutom var fosfathalten i den svenska malmen mycket låg, vilket gjorde det oumbärlig (nicht ersetzbar) för produktion av höggradigt stål, enligt tyskarna (Leitz).

De svenska kapitalisternas viktiga affärsförbindelser med nazityskland var godkända av den svenska regeringen, och var inte okände i Moskva. Misstänksamhet vore helt naturligt när man fick veta att en nära släkting till nazivännerna Marcus och Jacob Wallenberg plötsligt dyker upp i Budapest strax inom den Röda Armé lanserar ett angrepp på staden.

Enligt artikeln i U.S. News & World Report, i november 1944 fick OSS indikationer om att RW samarbetade med ungerska antinazi grupper som planerade en revolt mot nazisterna. Alltså en månad efter den mäktiga Röda Armén drar igång angreppet på Budapest skulle antinazigrupper i staden ha planerat en revolt, tydligen utan att försöka koordinera den med de sovjetiska styrkorna. Antingen är påstående fullkomlig nonsens, eller var ledarna för dessa grupper fullständiga idioter.

Enligt Raoul Wallenberg Institute började Raoul Wallenberg dela ut s.k. skyddspass till ungerska judar så fort han kom till Budapest i juli 1944. Ett skyddspass gav bäraren tillfälligt svensk medborgarskap, och som tillhörande en neutralstat kunde vederbörande i princip inte gripas av nazisterna. Institutet berättar också att liknande pass distribuerades av flera andra neutrala staters legationer i Budapest, av Påvens särskilt sändebud, och av både den internationella och det svenska röda korset. Inga av deras personal blev arresterade av den Röda Armé. Inga av dem blev hellre hjälteförklarade såsom Raoul Wallenberg.

Uppenbarligen är det att om Sovjet arresterade RW så hade det ingenting att göra med hans agerande gentemot judar. Motiven måste ha varit dels att RW tillhörde en familj som aktiv bidrog till tysklands krigsindustri och därmed förlängde andra världskriget, och dels att han hade andra spionageuppdrag.

Enligt artikeln i U.S. News & World Report ”Utöver hans försök att rädda judar verkar det som om RW hade en bredare uppgift för att samla information”. En ungersk fotograf som hette Thomas Veres berättade för tidskriften att RW gav honom uppdrag att fotografera sovjetiska artilleriposter medan Röda Armén angrepp Budapest. Artikeln förklarar inte varför.

Slaget om Budapest oktober 1994 – februari 1945 var mycket blodig. Ca 80.000 sovjetiska soldater stupade under angreppet och i tillhörande operationer inom regionen. Det vore intressant att få höra RW:s förklaring till varför han beordrade fotografering av artilleriposter.

En kalkyl om liv och död
Allmänt anses Raoul Wallenberg har räddat 100.000 ungerska judar från döden. Enligt Raoul Wallenberg Institutet kan det ha varit 33.500. Enligt U.S. New and World Report kan det ha varit så många som 20.000.

Anta siffran 33.500. Anta att Hitler och brittiske Ministry of Economic Warfare hade rätt i påstående att utan svensk järnmalm skulle tyskland inte har kunnat föra krig.

Hur många miljoner judar och icke-judar dog därför att Raoul Wallenbergs kusiner Marcus och Jacob såg till att Tyskland fick malmen som behövdes? Varför hjälteförklaras Raoul Wallenberg, medan hans kusiner slipper förklaras för vad de var – krigsförbrytare?

Peter Cohen

Anm. Denna artikel är hämtat från Riktpunkt

Joint statement of 67 communist and workers’ parties on the anticommunist resolution of OSCE

We strongly condemn the adoption on 3 July, 2009 at the regular Parliamentary Assembly session of the Organization for Security and Cooperation in Europe (OSCE) in Vilnius (Lithuania) of a new anti-communist resolution titled «Divided Europe Reunited» which contains a gross distortion of history and denies the role of the Soviet Union in the victory over fascism. The resolution equates communism and fascism. Those who do so fail to remember that it was the Soviet Union that made the largest contribution to the liberation of Europe from fascism. The authors of the resolution -those falsifiers of history- pretend to have forgotten who gave away Czechoslovakia in 1938 in Munich which led to the elimination of the state independence of the country and to the fascist enslavement of the Czech and Slovak peoples.

Those who voted for the adoption of this resolution actually justify and encourage “a witch-hunt” against communists in several countries of the OSCE where communists are persecuted, their youth organisations prohibited and the parties prosecuted for the use of their traditional symbols.

Furthermore, the resolution offers great opportunities for the prosecution of communist ideology and the adoption of measures against communist parties.

At the same time, we witness the actual rehabilitation of the Nazis in a number of countries, including the country that hosted this session of the OSCE PA.

We cannot allow anyone to insult the memory of anti-fascists, participants in the Resistance movement, who lost their lives in the fight against Nazism.

The aggravation of anti-communism in Europe is not a transient phenomenon. It shows the fear of the ruling class over the exacerbation of the capitalist crisis and of the urgency of the demand to abolish capitalist exploitation and the need for fundamental society change acquire.

The working class, all workers, regardless of the extent of agreement or disagreement with the communists, must repulse decisively anti-communism bearers, as history has proven that anti-communist attacks foretell the onset of a general offensive against the social and democratic rights of the people.

Let us reply to the provocateurs and anti-communists through our joint struggle for workers’ rights, for socialism.

The Parties

• PADS, Algeria
• Communist Party of Argentina
• Communist Party of Armenia
• Communist Party of Bangladesh
• Communist Party of Belarus
• Workers’ Party of Belgium
• Communist Party of Brazil
• Communist Party of Britain
• New Communist Party of Britain
• Communist Party of Bulgaria
• Party of the Bulgarian Communists
• Communist Party of Canada
• AKEL, Cyprus
• Communist Party of Bohemia and Moravia
• Communist Party of Estonia
• Communist Party in Denmark
• Communist Party of Denmark
• Communist Party of Finland
• Unified Communist Party of Georgia
• German Communist Party
• Communist Party of Greece
• Hungarian Communist Workers’ Party
• Communist Party of India
• Communist Party of India [Marxist]
• Tudeh Party of Iran
• Communist Party of Ireland
• The Workers’ Party of Ireland
• Party of the Communist Refoundation
• Party of the Italian Communists
• Jordanian Communist Party
• Party of the Communists of Kirgizia
• Socialist Party of Latvia
• Lebanese Communist Party
• Socialist Party of Lithuania
• Communist Party of Luxembourg
• Communist Party of Macedonia
• AKFM, Madagascar
• Communist Party of Malta
• Party of the Communists, Mexico
• Popular Socialist Party of Mexico
• New Communist Party of the Netherlands
• Communist Party of Norway
• Communist Party of Pakistan
• Peruan Communist Party
• Philippine Communist Party -PKP 1930
• Communist Party of Poland
• Portuguese Communist Party
• Romanian Communist Party
• Communist Party of Soviet Union
• Communist Party of the Russian Federation
• Russian Communist Workers’ Party – Revolutionary Party of Communists
• New Communist Party of Yugoslavia
• Party of the Communists of Serbia
• Communist Party of Slovakia
• South African Communist Party
• Communist Party of the Peoples of Spain
• Communist Party of Spain
• Party of the Communists of Catalonia
• Communist Party of Sri-Lanka
• Communist Party of Sweden
• Syrian Communist Party
• Communist Party of Turkey
• Communist Party of Ukraine
• Union of Communists of Ukraine
• Communist Party of Uruguay
• Communist Party, USA
• Communist Party of Venezuela

Other parties that also support the joint statement:

• Pole of Communist Renaissance in France
• Union do Povo Galego (UPG)

The statement is open for further parties’ endorsement.

The forthcoming days we will keep you informed about the updated list and the new signatories.

With comradely greetings

The International Relations section of the CC of CPRF
The International Relations section of the CC of KKE

Länge Lev Oktoberrevolutionen

Srebrenica igen – Att använda krig som en förevändning för mer krig

Nedanstående artikeln publicerades ursprungligen på engelska på www.counterpunch.com den 12 oktober 1995.

Att använda krig som en förevändning för mer krig

Srebrenica igen

Förra sommaren (2004), deltog nästan hela det poliska fältet i väst i en kör av självgisslande på tioårsdagen av massakern i Srebrenica. Det dominerande temat var att ”vi” tillät att det skedde, ”vi” ville inte veta om det och ”vi” får inte låta det hända igen.

Kära läsare, vem är “vi” i detta fall? Hur i hela världen kan ”vi” (du och jag) ha känt till eller gjort något åt detta då? Och faktiskt, hur mycket vet ”vi” i själva verket om det nu? Vi vet vad vi läser i tidningar och ser på TV. Men hur precis och riktig är den informationen? Hur vet vi nu att vi är mycket bättre informerade än vi var före händelsen?

Sådana frågor är i praktiken tabu. Srebrenica har blivit en helig symbol för en kollektiv skuld. Om man tar upp den minsta fråga, blir man omedelbart fördömd som försvarare av hemska brott eller som en ”förintelseförnekare”.

En person som har någon förmåga till kritiskt tänkande borde se med skepsis på detta översvällande slående på bröstet over “Srebrenica” (citattecknet avser symbolen och inte den faktiska händelsen). När mediakommentatorerna och politikerna blir så oerhört rörda över ”Srebrenica”, beror det på att det har blivit en besvärjelse för att rättfärdiga varje framtida krig som den amerikanska regeringen och media bestämmer sig för att sälja under märket ”humanitär intervention”.

Hur en massaker används
Bortsett från den framtida användningen av “Srebrenica”, finns det ett sätt som det redan har använts på. Ja, det användes kanske redan innan det hade hänt.

Av en rapport 1999 från FN:s generalsekretare framgår att idén om en ”Srebrenicamassaker” redan fanns i luften vid ett möte i september 1993 i Sarajevo mellan den bosnisk-muslimske presidenten Alija Izetbegovic och medlemmar i hans bosniska parti i Srebrenica. På dagordningen fanns ett serbiskt förslag att byta Srebrenica och Zeta mot några områden runt Sarajevo som en del i en fredsöverenskommelse.

“Delegationen motsatte sig idén och frågan diskuterades inte vidare. En del överlevande medlemmar i delegationen från Srebrenica har förklarat att president Izetbegovic också sade till dem att han hade fått veta att en NATO-intervention i Bosnien och Hercegovina var möjlig men att den kunde endast inledas om serberna gick in i Srebrenica och dödade minst 5.000 av befolkningen.”(1)

Izetbegovic förnekade senare detta, men det finns många vittnen som motsäger honom. Det står klart att Izetbegovics genomgående strategi var att framställa den muslimska sidan i ett blodigt inbördeskrig bara som hjälplösa offer för att på detta sätt få den amerikanska militären på sin sida. På sin dödsbädd erkände han det utan omsvep för sin ihärdige beundrare Bernard Kouchner, i närvaro av den amerikanske diplomaten Richard Holbrooke. Kouchner påminde Izetbegovic om ett samtal han hade haft med den franske presidenten Mitterand där han ”talade om förekomsten av förintelseläger i Bosnien”.

”Ni återupprepade detta för journalister. Det utlöste mycket känslor över världen. /…/ Det var hemska platser men människor blev inte systematiskt förintade. Visste ni det?”

”Ja. Jag trodde att mina avslöjanden skulle skynda på bombningarna. Jag såg reaktionerna hos fransmännen och de andra – jag hade fel. /…/ Ja, jag försökte, men påståendet var falskt. Det fanns inga förintelseläger hur hemska de där ställen än var.” (2)

Liksom de bosniska serberna samlade muslimerna också sin motståndare i “hemska” läger i början av inbördeskriget, som ett led i utvisningarna. Till skillnad från de bosniska serberna fick de bosniska muslimerna bistånd från starka amerikanska PR-experter på Ruder Finnbyrån i Washington som visste hur man gav ”spin” på den bosniska konflikten genom att jämställa serberna med nazisterna – det snabbaste och enklaste sättet att vinna över den allmänna opinionen till den muslimska sidan. Media och politiker översvämmades med pressmeddelanden och annat material som överdrev serbiska illdåd medan muslimska illdåd (som dokumenterade halshuggningar av serbiska fångar) hölls hemliga. För allmänheten rörde det sig om en ensidig konflikt mellan en serbisk ”fascistisk angripare” och oskyldiga offer, alla obeväpnade civila. 

Allmänheten visste inte att Srebrenica, som beskrevs som ett “säkert område”, i själva verket inte bara var en fristad för flyktingar utan också en muslimsk militärbas. Allmänheten kände inte till det som Lord Owen visste och berättade om i sin viktiga bok från 1995, Balkan Odyssey (s. 143), nämligen att den serbiske presidenten Slobodan Milosevic i april 1993 var väldigt angelägen om att hindra de bosnisk-serbiska trupperna från att gå in i Srebrenica. ”Jag talade den 16 april i telefon med president Milosevic om min oro för att, trots försäkringar från doktor Karadzic att han inte hade någon avsikt att ta Srebrenica, den bosnisk-serbiska armén nu var på väg att göra just detta. Enklaven hade minskat avsevärt i storlek. Jag har sällan hört Milosevic så förtvivlad men också så orolig. Han var rädd för att om de bosnisk-serbiska trupperna gick in i Srebrenica så skulle det bli ett blodbad på grund av de enormt bittra motsättningar som fanns mellan de två arméerna. De bosniska serberna ansåg att den unge muslimske kommendanten för Srebrenica, Naser Oric, var ansvarig för en massaker nära Bratunac i december 1992 där många serbiska civila hade dödats. Milosevic menade att det skulle vara ett stort misstag för de bosniska serberna att ta Srebrenica och lovade att säga detta till Karadzic.”   

Många månader före “massakern i Srebrenica” i juli 1995 kände alltså både Izetbegovic och Milosevic till vad som kunde hända och den troliga effekten – en fördel för muslimerna och en katastrof för serberna.

Man bör inte bortse från ett par andra oomtvistade fakta:

Strax före de bosniska serbernas angrepp på Srebrenica hade de muslimska trupper som var stationerade i enklaven utsatt närliggande serbiska byar för blodiga attacker. Attackerna skulle säkert framkalla en serbisk vedergällning mot militärförläggningen i Srebrenica.

Samtidigt gav den muslimske överbefälhavaren i Sarajevo order till kommendanten för Srebrenica, Oric och hans officerare, att dra sig ur Srebrenica och lämna tusentals av sina soldater utan några befäl, utan några order och i fullständig förvirring om när det förutsedda serbiska angreppet skulle ske. Överlevande muslimska tjänstemän från Srebrenica har bittert anklagat regeringen Izetbegovic för att avsiktligen ha offrat dem i statens intresse. 

Enligt den mest grundliga undersökningen av händelserna i Srebrenica, av Cees Wiebes för Nederländernas institut för krigsdokumentation, började de bosnisk-serbiska trupperna i juli 1995 begränsa de områden som hölls av de bosnisk-muslimska styrkorna omkring Srebrenica och beslutade sig för att inta själva staden först när de upptäckte att den oförväntat stod utan försvar.

“Framryckningarna för VRS (Republika Srpskas armé) gick så bra att kvällen den 9 juli sågs som en viktig vändpunkt /…/ De bosniska serberna bestämde sig för att de inte längre skulle begränsa sig till den södra delen av enklaven utan utöka operationerna och ta staden Srebrenica. Karadzic informerades om att de uppnådda resultaten gjorde att Drinastyrkorna nu kunde ta staden. Han uttryckte tillfredsställelse över detta och accepterade att fortsätta operationen för att avväpna de ’muslimska terroristgrupperna’ och uppnå en fullständig demilitarisering av enklaven. I denna order, som utfärdades av generalmajor Zdravko Tolimir, angavs också att Karadzic hade bestämt att säkerheten för soldaterna från UNPROFOR och befolkningen skulle tryggas. Order om detta gavs också till alla deltagande enheter. /…/ I orderna sades inget om tvångsförflyttning av befolkningen. /…/ En sista instruktion som också var av betydelse var att befolkningen och alla krigsfångar skulle behandlas i enlighet med Genèvekonventionerna. Den 11 juli föll hela Srebrenica i de bosniska serbernas händer.”  

I sitt vittnesmål inför den franska parlamentariska kommission som utredde Srebrenica förklarade general Philippe Morillon, den officer i UNPROFOR som först uppmärksammade världen på enklaven Srebrenica, att hans bedömning var att de bosnisk-serbiska trupperna hade hamnat i en ”fälla” när de beslutade att inta Srebrenica. 

Senare den 12 februari 2004 när general Morillon vittnade inför Internationella brottstribunalen i Haag underströk han att den muslimske kommendanten i Srebrenica, Naser Oric, ”utförde attacker under ortodoxa högtider och ödelade byar, massakrerade alla invånare – detta skapade ett hat av osedvanlig omfattning för området och föranledde särskilt området Bratunac, dvs. hela den serbiska befolkningen, att göra uppror mot själva idén om att man genom humanitär hjälp kunde hjälpa befolkningen där”.

När general Morillon tillfrågades av tribunalens åklagare hur Oric behandlade serbiska fångar svarade han, som kände Oric väl: “Naser Oric var en krigsherre som härskade genom terror över sitt område och över sin befolkning. Jag tror han insåg att så var reglerna i detta hemska krig, att han inte kunde tillåta sig att ta fångar. Såvitt jag minns letade han inte ens efter en ursäkt. Det var bara ett uttalande: Man kan inte bekymra sig om fångar”.

Morillon berättade hur “serberna förde mig till en by för att visa när man plockade fram kropparna från de invånare som hade slängts ner i hålet, en by nära Bratunac. Och detta fick mig att förstå i vilken grad dessa infernaliska förhållanden med blod och hämnd ledde till en situation där jag själv oroade mig för att det värsta kunde hända om serberna lyckades ta sig in i enklaven och Srebrenica.”

“Jag fruktade att serberna, de lokala serberna, serberna i Bratunac, deras milismän, skulle vilja ta hämnd på allt som de trodde att Naser Oric låg bakom. Det var inte bara Naser Oric som de ville ta ut hämnd på, de ville hämnas för alla deras döda, de som hade dött under den ortodoxa julen.”

En muslimsk armébas
Srebrenica, vars serbiska befolkningen hade fördrivits av de muslimska trupperna i början av inbördeskriget 1992, var alltså både ett samlingsställe för civila muslimska flyktingar och en muslimsk armébas. Enklaven levde på internationell humanitär hjälp. Den muslimska militären tillät inte att några civila lämnade staden, eftersom deras närvaro säkerställde leverans av det humanitära bistånd som militären kontrollerade.

När de bosnisk-serbiska trupperna tog staden den 11 juli flockades civilbefolkningen för att lämna enklaven, av förståliga skäl eftersom det i stort sett inte fanns något fungerande ekonomi där. Man har talat mycket om att de serbiska styrkorna delade upp befolkningen, tillhandahöll bussar till kvinnor, barn och gamla och sjuka som skulle föras till Tuzla medan man höll kvar männen. I ljuset av det som hänt tidigare var motivet till denna uppdelning uppenbart: serberna letade efter dem som gjort sig skyldiga till räderna mot serbiska byar för att hämnas.

Men vid detta tillfälle hölls bara ett ganska litet antal muslimska män kvar och en del av dem har överlevt och så småningom släppts vid utväxlingar mot serbiska fångar. När de serbiska styrkorna gick in i staden från söder flydde tusentals muslimska soldater, i oordning eftersom det inte fanns några officerare kvar där, genom de djupa skogarna mot Tuzla. Det flydde just för att de var rädda för vad alla som kände till situationen insåg: att serbiska soldaterna skulle hämnas på de män som de ansåg vara skyldiga till mord på serbiska civila och fångar.

Tusentals av dem nådde faktiskt Tuzla och skickades i all tysthet tillbaka i tjänst, något som har bekräftats av internationella observatörer. Muslimska myndigheter har dock aldrig gett någon information om dessa män utan föredragit att låta dem inräknas bland de saknade, alltså bland dem som skulle ha fallit offer för en massaker. Ett annat stort men obestämt antal av männen blev överfallna och dödades medan de flydde i panik. Detta var alltså en ”massaker”, en som inträffar i krig när flyende trupper överraskas av starkare styrkor.

Att räkna offren
Så kommer vi då till frågan om hur många. Frågan är svår, både på grund av den osäkerhet som råder kring den och eftersom bara det att man framhåller osäkerheten omedelbart leder till beskyllningar om ”revisionism” och brist på respekt för offren. Anklagelsen är inte logisk. Offer är offer, vare sig de är få eller många, och respekt kan inte stå i proportion till antalet.
Frågan om antalet är komplex och har behandlats i detalj av andra, nyligen av en fristående internationell forskargrupp om Srebrenica som snart kommer att publicera sina resultat i bokform. (3)

Det räcker att här notera följande.

1. Förhelgandet av antalet offer. I många om inte alla katastrofer brukar de ursprungliga uppskattningarna av antalet dödade vara överdrivna av olika skäl, t.ex. flera rapporter om samma saknade person, och brukar följaktligen rättas nedåt. Så var fallet när det gällde katastrofen i World Trade Center, där de första uppskattningarna på 10.000 offer slutligen nedjusterades till färre än 3.000, och det finns många andra exempel. När det gäller Srebrenica kommer siffran 8.000 från ett uttalande i september 1995 av Internationella Röda kors-kommittén, där kommittén efterlyste information om omkring 3.000 män som hade rapporterats fängslade liksom om omkring 5.000 som skulle ha flytt till centrala Bosnien. Varken bosnien-serberna eller muslimerna var öppna med den information de kan ha haft och siffran ”8.000” har därefter brukat upprepas som ett bekräftat antal ”muslimska män och pojkar som avrättats av serbiska styrkor”. Det kan noteras att detta alltid varit en uppskattning, summan av två olika grupper, den mindre avseende fångar (vars avrättning skulle ha varit en klar krigsförbrytelse) och den större avseende retirerande trupper (vars ”massaker” skulle ha varit en tragisk följd av ett bittert inbördeskrig). Den som vet hur journalism fungerar vet att det finns en professionell lättja som gör att journalister upprepar vilken siffra som helst de kan hitta i tidigare rapporter, utan bekräftelse, och med tydlig förkärlek för höga siffror. Lättjan är desto större när inga verkligt officiella siffror någonsin kommer fram. 

Antalet uppgrävda kroppar.

Trots alla försök under de senaste tio åren att hitta kroppar i området kring Srebrenica har färre än 3.000 grävts fram, och däri ingår soldater och andra – såväl serber som muslimer – som dödades i de grymma striderna som ägde rum under det treåriga kriget. Bara en bråkdel har identifierats.

2. Det politiska önskemålet om största antal offer. Bortsett från journalisternas lättja är upprätthållandet av ett obevisat högt antal offer från en massaker i fallet Srerenica ett tydligt resultat av politisk vilja hos två regeringar: Alija Izetbegovics bosnisk-muslimska regering och, mera viktigt, USA:s regering. Från det ögonblick då Madeleine Albright visade fram satellitfoton på det som hon påstod vara bevis på en serbisk massaker i Srebrenica (bevis som var både hemliga, eftersom fotografierna visade inför stängda dörrar i Säkerhetsrådet, och indicier, eftersom de bara visade förändringar i terrängen som kunde tyda på massakrer, inte de påstådda massakrerna i sig) har USA använt ”Srebrenica” i två tydliga syften:

för att dra uppmärksamheten från den USA-stödda kroatiska offensiv som drev ut den serbiska befolkningen från Krajina som, i lika hög grad som Srebrenica, egentligen skulle skyddas av FN,

för att få de bosnisk-serbiska ledarna delaktiga i “folkmord” så att de var diskvalificerade från förhandlingar om Bosnien-Herzegovinas framtida ställning. (USA föredrog att byta ut dem i Dayton mot Milosevic, vars iver att få slut på kriget kunde utnyttjas så att man kunde få fram medgivanden som de bosniska serberna skulle vägra ställa sig bakom).

En förevändning för aggressionskrig

Utnyttjandet av “Srebrenica” bidrog sedan till iscensättandet av Kosovokriget 1999:

genom att anklaga FN (vars misslyckande att skydda Srebrenica i själva verket var ett ofrånkomligt resultat av USA:s ovilja att ge fullt stöd åt FN:s marktrupper) framstod NATO som det enda organ som kunde utföra en effektiv ”humanitär intervention”,

genom att felaktigt identifiera Milosevic med det bosnisk-serbiska ledarskapet, och utnyttja idén om att dödandet i Srebrenica var en del i en omfattande serbisk ”folkmordsplan” som utfördes mot icke-serber av bara rasistiska skäl, kunde Madeleine Albright plädera för att NATO:s krig mot Jugoslavien var nödvändigt för att förhindra ett ”ytterligare Srebrenica” i Kosovo, där situationen var helt annorlunda.

För att utnyttja “Srebrenica” som ett effektivt redskap för att omvandla Jugoslavien i grunden, framför allt genom att byta ut motsträviga serbiska politiker mot mera medgörliga politiker, var det nödvändigt att brottet var så stort som möjligt: inte bara en krigsförbrytelse (som dem som USA regelmässigt utför, från Vietnam till Panama och till Irak) utan ett ”folkmord”: ”det värsta illdådet i Europa sedan Förintelsen”. Det väcker Hitlerbilden, något som alltid är bra för USA:s image – räddaren från andra sidan havet. Och det förutsätter en planering som är bestämd på högsta nivå och inte bara brutala handlingar utförda av enskilda ursinniga soldater som är utom kontroll (eller de troligen skyldiga milismännen).

Men i vilken folkmordsplan ingår at erbjuda skyddad passage åt kvinnor och barn? Och om detta verkligen var en del i en serbisk komplott för att eliminera muslimer, vad skall man då säga om de muslimer som levde fredligt i själva Serbien, bland dem tusentals flyktingar från Bosnien? Eller muslimerna i den närliggande enklaven Zepa, som inte kom till någon skada när serberna tog den staden bara några dagar efter det att Srebrenica hade intagits? För att komma runt dessa hinder av sunt förnuft har åklagarna vid Haagtribunalen dragit fram en sociolog som kan lämna ”expertsynpunkter”: muslimerna i Srebrenica levde nämligen i ett patriarkalt samhälle och det var därför tillräckligt att döda männen för att säkerställa att det inte längre skulle finnas några muslimer i Srebrenica. Detta är att förminska ”folkmord” till att passa omständigheterna.

Det var på grund av denna definition som tribunalen i augusti 2001 förklarade den bosnisk-serbiske generalen Radislav Krstiv skyldig till “medverkan till folkmord”. Trots att han varken beordrade, deltog i eller ens var medveten om några avrättningar så fanns domarna att han hade deltagit i vad tribunalen kallar ”joint criminal entreprise” bara genom att inta Srebrenica, eftersom han måste ha varit medveten om att folkmord var ”en naturlig och förutsägbar konsekvens”. Det är denna dom som har etablerat ”folkmord” som den officiella beteckningen på händelserna i Srebrenica.

Varför en sådan ihärdig vilja att framställa Srebrenica som ett ”folkmord”? En rapport från Associated Press den 27 december 2003 ger en förklaring av den amerikanske juristen Michael Scharf, en av dem som har planerat tribunalen och som också har utbildat domarna i rättegången mot Saddam Hussein: Om tribunalen finner att Srebrenica inte passar in på den legala definitionen på folkmord, skulle det av praktiska skäl vara mycket svårt att få fast Milocevic, sade Michael Sharf, professor vid Case Western Reserve University School of Law.

”Och det är synnerligen viktigt att han blir dömd för folkmord”, sade Scharf. Om Milosevic inte kan dömas, ”vem kan man då döma för folkmord i modern tid?, frågade han.

Den legala definitionen på folkmord kunde också utnyttjas i en irakisk krigsförbrytartribunal, som har lovat att följa internationella rättsliga prejudikat.

Redan från den allra första början har USA och Haagtribunalen – som USA huvudsakligen finansierar, tillsätter tjänstemän i och kontrollerar – tydligt ansträngt sig att etablera vad man kallar ”befälsansvar” för serbiska brott i stället för ett individuellt ansvar för dem som i verkligheten utförde handlingarna. Syftet är inte att identifiera och straffa dem som bröt mot Genèvekonventionerna genom att avrätta fångar utan snarare att lägga det högsta brottet på det allra översta serbiska ledarskapet.

Tribunalens åklagare har bestämt sig för att i hög grad lita på en enda deltagare i massakern i Srebrenica som erkänt. Denna person är en viss Drazen Erdemovic, en småförbrytare av kroatisk nationalitet som låg på sjukhus i Serbien i mars 1996 efter ett krogslagsmål i Novi Sad med nästan dödlig utgång. Troligen för att undkomma ytterligare hot från sina personliga fiender erkände Erdemovic för västlig nyhetsmedia att han hade deltagit i massmord i Bosnien. Serbiska myndigheter arresterade honom och, på hans begäran, överlämnades han till Haagtribunalen.

Därefter har åklagaren gång på gång använt Erdemovic som ett stjärnvittne, utnyttjat den amerikanska processen med ”plea-bargaining” där en brottsling som erkänner får ett mildare straff om han pekar ut någon annan som åklagaren vill ha fälld. Han berättade sin egen historia för domarna under den korta rättegången mot honom, där han slapp motförhör eftersom han hade erkänt sig skyldig, liksom under en förhandling med anklagelser mot Karadziz och Mladic (utan några försvare) och under olika rättegångar där ”Srebrenica” kommit upp.

Hans historia går så här: Sedan han en kort tid tjänstgjort i den bosnisk-muslimska armén gick han in i en internationell grupp med legosoldater som verkar ha använts av den bosnisk-serbiska befälhavaren för sabotageoperationer på fientlig mark. Den 16 juli 1995 avrättade hans enhet på åtta man mellan 1.000 och 1.200 muslimska män nära byn Pilice omkring 40 kilometer norr om Srebrenica. Mellan ungefär kl. 10.30 på morgonen till kl. 3 på eftermiddagen tömde dessa åtta legosoldater busslast efter busslast med fångar och ställde upp dem och sköt dem i grupper om tio.

Det förefaller faktiskt som att ett allvarligt brott begicks i Pilice. Rättsmedicinska utredare har grävt upp 153 kroppar. Avrättning av 153 krigsfångar är ett allvarligt brott och det finns bevis på att brottet begicks. Men 1.200? Med det sätt för avrättning som Erdemovic har beskrivit skulle det ha tagit 20 timmar att mörda så många offer. Men domarna har aldrig ifrågasatt denna grundläggande matematiska motsägelse och Haagtribunalen har konsekvent godtagit Erdemovic ord som den gudomliga sanningen. (4)

Varför detta insisterande på ett osannolikt högre antal än vad som kan stödjas av bevisningen? Det är uppenbart att tribunalen vill hålla siffrorna så höga som möjligt för att kunna upprätthålla anklagelsen om ”folkmord”. Anklagelser om ”folkmord” är det som tydligt skiljer åtalen mot serber från åtalen mot kroater och muslimer för liknande brott under krigen när Jugoslavien raserades.

I augusti 2000 efter att ha suttit knappt fyra och ett halvt år i fängelse frigavs Erdemovic som erkänt att hade utfört massmord. Han gavs en ny identitet, bostad i ett okänt västligt land och ett ”arbete”, om man kan kalla det ett arbete, som ett tidvis betalat och ”skyddat” vittne åt tribunalen.

General Kristic däremot dömdes till 35 år i fängelse och kommer att friges villkorligt om 20 år.

Det är tydligt att anklagelserna om ”folkmord” inte är att bestraffa dem som utfört brott utan att binda den bosnisk-serbiska, och den jugoslaviska, befälsordningen hela vägen upp till toppen vid brottet.

Srebrenica som en myt
Omvandlingen av Srebrenica till en myt illustrerades förra juli genom en artikel i den italienska vänstertidningen Liberazione(5)(nära partiet Rifondazione Communista) som rapporterade om en semidokumentär film med titeln ”Srebrenica, luci dall’ obglio” (”Srebrenica, ljus från glömskan”). Titeln ger intrycket att filmproducenterna har räddat en tragiskt förbisedd händelse från glömskan, när det i själva verket finns få massakrer i krigets historia som har fått så mycket uppmärksamhet.

Här finns det vanliga självgisslandet: ”det som hände i Srebrenica: massakern på 9.000 civila i fullständig tystnad från de världsinstitutioner som är ansvariga för freden …”. Författaren godtar utan något ifrågasättande begreppet ”folkmord” och för siffran på offer till nya höjder. ”Omkring 9.000 män i åldern 14-70 år transporterades med lastbilar till närbelägna center där de massakrerades och begravdes i massgravar”. Detta var ”det största massfolkmordet sedan nazismen”. Vad är syftet med denna överdrift, denna dramatisering? Varför är Srebrenica så mycket värre än det krig som härjade Vietnam, med oräkneliga massakrer och ödeläggelse av landsbygden med dödliga kemikalier, eller den kallblodiga massakern på kapitulerande irakier i slutet av det första Gulfkriget 1991? Men detta är en verkligen glömd massaker – inte bara glömd utan inte ens erkänd över huvud taget och det ”internationella samfundet” har inte skickat grupper med rättsmedicinska experter för att hitta och identifiera dem som föll offer för USA:s vapen.

Filmproducenter, uppåtsträvande konstnärer och ”folkmordsexperter” menar sannolikt att ”Srebrenica” är passande material för att beröra publikens känslor och tror att de tjänar freden och mänskligheten. Men jag vill påstå det rakt motsatta. Den falska framställningen av ”Bosnien” som en plats för avsiktligt ”folkmord” mot muslimer snarare än ett inbördeskrig med illdåd på alla sidor medverkar till att skapa ett ”civilisationernas krig”. Det har hjälpt till att rekrytera frivilliga till islamiska terroristgrupper.

Det politiska utnyttjandet av Srebrenica har förvandlat det bosniska kriget till en moralisk pantomim mellan fullständigt gott och fullständigt ont, en version av händelserna som serberna aldrig riktigt kan acceptera och som muslimerna inte har någon önskan om att ge upp. Det hindrar en objektiv undersökning och en seriös historisk analys. Försoning är i själva verket uteslutet genom det moralistiska insisterande på att en absolut skillnad måste göras mellan ”angripare” och ”offer”. Denna absoluta skillnad finns mellan NATO och Jugoslavien eller mellan USA och Irak, där en överväldigande och överlägsen militärmakt avsiktligen inledde ett angreppskrig mot ett suveränt land som varken attackerat eller hotat den.

Men kriget i Bosnien-Herzegovina var inte av detta slag. Kriget var resultatet av en extraordinärt invecklad rättslig situation (en obestämd liten förbundsrepublik som konstitutionellt bestod av tre ”nationaliteter”: serber, muslimer och kroater, själv del i en sönderfallande större förbundsrepublik), en situation som förvärrades genom en myriad lokala maktspel och motstridig intervention från stormakterna. Dessutom inträffade detta i ett område där det fortfarande fanns mycket levande minnen om ett ytterst blodigt inbördeskrig under det andra världskriget. I stor utsträckning var striderna som bröt ut 1992 ett återupptagande av den grymma rad massakrer och hämnd som ödelade Bosnien-Herzegovina 1941-1944 när den nazistiska ockupationen bröt sönder Jugoslavien och kopplade Bosnien-Herzegovina till Storkroatien, som inledde eliminering av serber.

Det är idag ett icke-ifrågasatt dogm att man måste erinras illdåd som en ”minnesskyldighet” åt offren, något som måste repeteras i oändlighet så att vi inte glömmer. Men är det verkligen så tydligt? Detta insisterande om gamla illdåd kan enkelt förbereda nästa våg, vilket är det som redan har hänt på Balkan och mer än en gång. För egentligen har de döda offren inget att vinna på sådana minnen. Men ”offergörandet” är ett moraliskt och politiskt kapital av stort värde för offrens arvingar och särskilt för deras självutsedda förkämpar. Och när det gäller Bosnien lovar det väsentlig finansiell vinst. Om Milosevic som f.d. president i Serbien kan dömas för folkmord, hoppas de bosniska muslimerna att vinna miljarder dollar i skadestånd, något som kommer att tvinga Serbien på knäna under överskådlig tid.

Långtgående negativa effekter
Den tvångsmässiga hänvisningen till ”Srebrenica” har negativa effekter långt utanför Balkan.

“Massakern i Srebrenica” utgör en del i en dominerande kulturell diskurs som går så här: Vi människor i de avancerade demokratierna har nått en ny moralisk nivå, varifrån vi både kan och är skyldiga att såväl döma andra som påtvinga dem våra ”värderingar” när detta är nödvändigt. De andra, på en lägre moralisk nivå, måste övervakas noggrant, eftersom de till skillnad från oss kan begå ”folkmord”. Det är märkvärdigt hur ”folkmord” har blivit på modet, med fler och fler ”folkmordsexperter” på universiteten, som om studerandet av folkmord skulle kunna vara en egen akademisk lära. Vad skulle alla dess människor göra utan folkmord? Jag undrar vad det finns bakom den nuvarande fascinationen med folkmord och seriemördare – och jag tvivlar på att det är ett uttryck för en hälsosam social psykologi.

I dagens värld är det få människor, inbegripet bosniska muslimer, som är hotade av “folkmord” i betydelsen av ett avsiktligt projekt att utrota en befolkning, såsom Hitlers plan – vilket är hur de flesta uppfattar begreppet. Men miljontals människor hotas inte av folkmordiska galningar utan av folkmordsliknande levnadsförhållanden: fattigdom, sjukdom, vattenbrist, miljöförändringar. Sorgekulten kring Srebrenica ger inget positivt när det gäller dessa folkmordsaktiga förhållanden. Vad värre är, kulten blir ett öppet verktyg för att rättfärdiga det värsta av alla folkmord: krig.  

Det upphöjda budskapet i det officiella talet om Srebrenica är att, eftersom “vi” lät det hända” så får ”vi” inte låta ”det” hända igen – ergo: USA måste i förebyggande syfte bomba möjliga förövare av ”folkmord”. Oavsett vad det var som hände i Srebrenica kunde det bäst ha förhindrats inte genom NATO-bomber utan genom att till att börja med förhindra ett inbördeskrig från att bryta ut i Bosnien-Herzegovina. Detta hade varit möjligt om det ”internationella samfundet”, dvs. NATO-makterna, Europa och USA, bestämt hade hållit fast vid att den jugoslaviska krisen 1990 skulle lösas genom förhandlingar.

Men den som först motsatte sig detta var Tyskland, som mobbade EU till att omedelbart erkänna Slovenien och Kroatien när dessa bröt sig ut ur Jugoslavien utan förhandlingar. Alla som var insatta i förhållandena förstod att detta hotade Bosnien-Herzegovinas existens. EU föreslog en kantonisering av Bosnien-Herzegovina, som inte skiljer sig så mycket från nuvarande arrangemang, och detta godtogs av ledarna för de muslimska, serbiska och kroatiska samhällena. Men kort därefter bröt den muslimske presidenten Alija Izetbegovic överenskommelsen, sedan den amerikanske ambassadören hade uppmuntrat honom att kräva mer. Under hela den tid av strider som följde satte USA upp hinder för varje europeisk fredsplan. (6) Dessa år med obstruktioner gjorde det möjligt för USA att ta kontroll över den fredsuppgörelse som till slut kom i Dayton i november 1995.    

Detta avfärdande av kompromiss, som kastade Bosnien-Herzegovina in i ett krig mellan bröder, stöddes då av en kör av humanitärer – inte minst politiker som satt säkert förskansade i Europaparlamentet och röstade om ”urgent resolutions” som rörde situationer som de var totalt okunniga om – som krävde att Bosnien måste vara en centraliserad stat för ”multikulturalismens” skull. Det var samma humanitärer som applåderade sönderbrytande av det mångkulturella Jugoslavien – något som i själva verket skapade krisen i Bosnien.

Det står klart att den som avrättar obeväpnade fångar begår ett mycket allvarligt brott vare sig det sker i Bosnien eller någon annanstans. Men i grund och botten är det en illusion att tro att man genom att döma förövare av en massaker i Bosnien kan säkerställa att nästa inbördeskrig på något annat håll i världen kommer att utkämpas på ett mer ridderligt sätt. Krig är en fråga om liv eller död och leder ofrånkomligt till att människor begår handlingar som de aldrig skulle göra i fredstid.

Idén om att krig skulle kunna göra “rent”, spelas enligt reglerna, borde inte vara huvudsaken för internationell rätt och för fredsrörelserna. Krig måste först och främst förhindras, inte övervakas.

Den falska tolkningen av “Srebrenica” som en del i ett pågående serbiskt projekt med ”folkmord” utnyttjades för att kunna sätta igång NATO:s krig mot Jugoslavien, ett krig som ödelade ett land och lämnade efter sig en kittel med hat och etnisk rensning i Kosovo. USA bedriver för närvarande ett ännu mera mordiskt och destruktivt krig i Irak. I detta sammanhang är de västliga klagomålen som blåser upp massakern i Srebrenica till ”det största massfolkmordet sedan nazisterna” ett sätt att avleda uppmärksamheten från det folkmord som verkligen existerar – ett folkmord som inte är någon galen rasists handling utan det orättvisa sociala och ekonomiska system som för närvarande påtvingas världen, den nya världsordning som med en förskönande omskrivning kallas ”globalisering”.
Oktober 2005
Diana Johnstone

1. Rapport av Secretary-General Pursuant to General Assembly Resolution 53/35 (1998), Section IV, paragraf C.115.

2. Bernard Kouchner, ”Les Guerriers de la Paix”, Grasset, Paris, 2004.

3. ”Srebrenica: The Politics of War Crimes”, av George Bogdanich, Tim Fenton, Philip Hammond, Edward S. Herman, Michael Mandel, Jonathan Rooper och George Szamuely. Se http://www.srebrenica-report.com/politics.htm.

4. Germinal Civikov, ”Kalaschnikow und Einzelfeuer: Der Fall Drazen Erdemovic”, Freitag, 16 september 2005.

5. Davide Turrini ”Il genocidio jugoslavo rivive sullo schermo”, Liberazione, 12 juli 2005.

6. Se David Owen, Balkan Odyssey, Victor Gollancz, London, 1995. Lord Owen, som i egenskap av vice-ordförande i styrelsen för International Conference on the Former Yugoslavia, under augusti 1992 till juni 1995 försökte förhandla fram en fredsuppgörelse i Bosnien-Hercegovina, drar slutsatsen (Indigo paperback, s.400): ”Från våren 1993 till sommaren 1995 var enligt min bedömning effekten av den amerikanska politiken att, trots att den kallades ”containment”, att förlänga bosnien-serbernas krig i Bosnien-Hercegovina.”

Kambodja

USA och Storbritannien stöder Pol Pot
Journalisten John Pilger avslöjar hur USA och Storbritannien gav stöd under många år till Pol Pot och hans Khmer Rouge i form av pengar, vapen, militärträning – och mat. En av Pol Pots medarbetare var erkänd som Kambodjas representant i FN av bl a USA, Storbritannien och Sverige – även efter att Khmer Rouge hade drivits ut ur Kambodja. Egendomligt nog finns ingen information om detta på Forums webbsajt.

Pol Pots regim hade ingenting att göra med kommunismen. Av alla dåvarande kommunistiska regimer var det bara Kina som i allians med USA hjälpte Khmer Rouge.

Följande artikel publicerades i tidskriften Covert Action Quarterly hösten 1997. Den visar hur Pol Pot och de Röda khmererna fick omfattande stöd av USA och Storbritannien. Författaren John Pilger gjorde en skakande dokumentärfilm om de Röda Khmererna som heter ”Year Zero”.

Artikeln ger en bra bild av varför varken Pol Pot eller hans medbrottslingar ställdes inför rätta. De mäktiga västländerna kunde blixtsnabbt gripa Jugoslaviens lagligt valde president Milosevic och ställa honom inför en tribunal som var olaglig. Men de hade tydligen ingen möjlighet att arrestera Pol Pot, ”den nye Hitler”, trots att alla visste att han under många år bott i en förort till Bangkok.

Pol Pot var en patologisk galning. Hans organisation hade ingenting att göra med kommunism. Med undantag av Kina, som hade gemensamma intressen med USA, fanns ingen kommunistisk regim som hjälpte honom. Tvärtom, det var kommunistiska Vietnam som drev ut honom ur Kambodja.

Pol Pot och USA – en lång och hemlig allians

USA bidrog inte bara till att skapa de förhållanden i Kambodja som möjliggjorde för de Röda khmererna att ta makten 1975, utan stödde också aktivt denna organisation och dess folkmordsarmé både politiskt och finansiellt. Redan i januari 1980, då Pol Pots styrkor var i exil i Thailand, höll USA på att i hemlighet förse dem med pengar. Mellan 1980 och 1986 uppgick detta stöd till 85 miljoner dollar (ca SEK 910 miljoner idag), vilket avslöjades 1986 under en brevväxling mellan juristen Jonathan Winer (juridisk rådgivare åt senator John Kerry i senatens utrikesnämnd) och de amerikanska vietnamveteranernas stiftelse. Enligt Winer kom uppgifterna från kongressens forskningstjänst (Congressional Research Service, CRS). Winers brev till vietnamveteranerna kopierades och kom i händerna på Reaganregeringen där det väckte stor upprördhet. Winer tog avstånd från uppgifterna i brevet utan att förneka att de kom från CRS. Men i ett senare brev till Noam Chomsky upprepade han sina ursprungliga anklagelser. I ett senare samtal med mig bekräftade han att dessa anklagelser var ”fullständigt korrekta”.(1)

De röda khmererna fick också amerikanskt stöd i FN, som senare blev redskapet för Pol Pots återkomst. Trots att Pol Pots regering hade upphört i januari 1979 då den drevs ur landet av Vietnams armé, fortsatte representanter från Khmer Rouge att vara Kambodjas delegater till FN. Deras position försvarades av USA som en del av kalla kriget, som ett sätt att hämnas på Vietnam, och som en del av USA:s nya allians med Kina (som var Pol Pots huvudsponsor och en gammal fiende till Vietnam). President Jimmy Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski uppgav 1981 att ”Jag uppmuntrade kineserna att stödja Pol Pot”. Han sa också att USA låtsades inget se när kineserna sände vapen till khmererna genom Thailand.(2)

Som täckmantel för sitt hemliga krig mot Kambodja (d v s den regering som hade ersatt Pol Pots) bildade USA den s k Kampuchea krisgruppen (Kampuchean Emergency Group, KEG), som var baserat i den amerikanska ambassaden i Bangkok och hade en anläggning vid gränsen mot Kambodja. Gruppens uppgift var officiellt att bevaka fördelningen av västländernas humanitära bistånd till kambodjanska flyktingläger i Thailand, och att också i hemlighet se till att mat nådde fram till de Röda khmerernas baser. Amerikanerna kunde säkra flödet av förnödenheter från FN genom den thailändska arméns Specialstyrka 80, som hade egna förbindelseofficerare i kontakt med de Röda khmererna. Två amerikanska biståndsarbetare, Linda Mason och Roger Brown, skrev senare att ”USA:s regering insisterade att mat skulle nå de Röda khmererna. USA ville att leveranserna till de Röda Khmererna skulle få ett sken av trovärdighet i o m att de sköttes av en internationellt känd hjälporganisation”.(3)

Under trycket från USA överförde FN:s matprojekt (World Food Program) livsmedel till ett värde av USD 12 miljoner till Röda khmererna genom den thailändska arméns försorg. Enligt USA:s tidigare biträdande utrikesminister Richard Holbrooke fick ”mellan 20 och 40 tusen Röda Khmer gerillasoldater hjälp”.(4) Khmererna sattes på detta sätt i stånd att återupprätta sig som en stridstyrka baserad i Thailand, varifrån de under mer än 10 år fortsatte att destabilisera Kambodja.

KEG uppgavs från officiellt håll vara underställt det amerikanska utrikesdepartementet. Men dess ledning utgjordes av underrättelseofficerare med mångårig erfarenhet av Indokina (d v s Vietnam, Laos och Kambodja). Under tidigt 80-tal leddes organisationen av en viss Michael Eiland. Hans karriär återspeglar kontinuiteten i USA:s intervention i Indokina. Under 1969-70 var Eiland befälhavare för en hemlig amerikansk truppstyrka som bar täcknamnet ”Daniel Boone” och var ansvarig för spaning i samband med USA:s bombning av Kambodja.(5) 1980 satt överste Eiland på USA:s ambassad i Bangkok och var chef för KEG, som då uppgavs vara en ”humanitär” organisation. Han var ansvarig för att tolka satellitbilder tagna över Kambodja och blev en uppskattad källa för en del västerländska journalister i Thailands huvudstad, som i sina reportage hänvisade till honom som ”västerländsk analytiker”. Eilands ”humanitära” uppgifter meriterade honom för utnämningen till chef för den militära underrättelsetjänstens (Defense Intelligence Agency, DIA) verksamhet i Sydöstasien. Denna befattning är en av de viktigaste inom den amerikanska spionageverksamheten.

I november 1980 upprättade den nyligen valda Reaganregeringen direkt kontakt med de Röda khmererna då doktor Ray Cline, en tidigare biträdande direktör i CIA, gjorde ett besök på ett av khmerernas fälthögkvarter inne på kambodjanskt territorium. Cline var då en av Reagans rådgivare. Källor i Washington uppger att inom ett år efter Clines besök fanns 50 CIA-agenter i Thailand för att driva Washingtons Kambodja-projekt. Förvirringen växte angående skiljelinjen mellan internationell biståndsverksamhet och USA:s krig. T ex utsågs en överste i den amerikanska militära underrättelsetjänsten (DIA) som ”förbindelseofficer med ansvar för säkerheten” inom FN:s hjälpverksamhet (United Nations Border Relief Operation) och dess enhet för skydd av flyktingar (Displaced Persons Protection Unit). Källor i Washington uppgav att översten i själva verket fungerade som en länk mellan regeringen i Washington och de Röda khmererna.(6)

Med FN som bas
Under 1981 blev flera regeringar, vissa av dem allierade med USA, klart missnöjda med charaden att FN fortsatte att erkänna Pol Pot som Kambodjas legitime statschef. Detta missnöje yttrade sig dramatiskt när en journalistkollega till mig, Nicholas Claxton, gick in en bar i FN-byggnaden i New York tillsammans med Thaoun Prasith, som var Pol Pots representant. ”Inom några minuter var baren tom”, sa Claxton. Uppenbarligen måste någonting göras.

1982 uppfann USA och Kina, med stöd från Singapore, ”Koalitionen av Kampucheas demokratiska regering” (Coalition of the Democratic Government of Kampuchea) vilken var, som påpekades av Ben Kiernan, varken en koalition, demokratisk eller en regering, och inte fanns i Kampuchea.(7) Den var istället vad CIA kallade ”en mästerlig illusion”.

Kambodjas tidigare statschef, prins Norodom Sihanouk, hade utsetts till den så kallade koalitionsregeringens chef. Annars hade ingenting ändrats. De Röda khmererna styrde koalitionens två ”ickekommunistiska” medlemmar, Sihanouks grupp och Khmerfolkets nationella befrielsefront (Khmer People’s National Liberation Front, KPNLF). Den världsvane Thaoun Prasith, Pol Pots ambassadör till FN, fortsatte att tala på Kambodjas vägnar. Han var en av Pol Pots närmaste män och hade 1975 uppmanat sina landsmän i exil att återvända hem, varefter många av dem ”försvann”.

FN blev nu redskapet för att straffa Kambodja. Under hela FN:s historia är det bara en enda stat i Tredje världen som nekats utvecklingsstöd från FN, och det är Kambodja. USA och Kina såg till att regeringen i Phnom Penh inte fick ha någon representant vid FN. Ledande internationella finansiella institutioner utestängde Kambodja från samtliga internationella avtal om handel och kommunikationer. Till och med Världshälsoorganisationen (WHO) förvägrade Kambodja bistånd. Religiösa föreningar i USA förbjöds av regeringen att sända böcker eller leksaker till föräldralösa barn i Kambodja. En lag från första världskriget som innebar förbud mot handel med fienden (Trading with the Enemy Act) användes mot Kambodja och naturligtvis mot Vietnam. Inte ens Kuba och Sovjet utsattes för en så pass total blockad, utan några humanitära eller kulturella undantag.

År 1987 hade KEG uppstått i ny skepnad, som Arbetsgruppen för Kampuchea (Kampuchea Working Group). Chef var samme överste Eiland från Defense Intelligence Agency. Arbetsgruppens uppgift var att förse den så kallade motståndsrörelsens ”ickekommunistiska” medlemsgrupper med stridsplaner, krigsmateriel och information som inhämtats av amerikanska rymdsatelliter. Den anti-kommunistiska täckmanteln möjliggjorde att USA:s kongress, sporrad av det demokratiska partiets ledamot och vietnamhataren Stephen Solarz, godkände både öppet och hemligt stöd till den s k motståndsrörelsen. Fram till 1990 accepterade kongressens övriga ledamöter Solarz påstående att hjälpen inte alls hamnade hos de Röda khmererna eller hjälpte Pol Pot, och att massmördarens USA-stödda allierade ”är inte ens i närheten av dem (de Röda khmererna)”.(8)

Militära förbindelser
Det var regeringen i Washington som betalade räkningarna. Den thailändska armén stod till tjänst med logistik. Singapore var mellanhanden och fungerade som huvudled för leverans av västerländska vapen. Singapores tidigare premiärminister Lee Kuan Yew ställde sig bakom USA:s och Kinas krav att Khmererna borde delta i en uppgörelse om Kambodja. Enligt Yew ”var det journalisterna som har gjort dem till demoner”.(9)

Vapen från Västtyskland, USA och Sverige sändes till de Röda khmererna via Singapore eller tillverkades på licens av Chartered Industries, ett statligt ägt företag i Singapore. En del av dessa vapen erövrades senare från de Röda khmerernas styrkor.

Genom förbindelsen med Singapore kunde Bush-regeringen fortsätta med det hemliga biståndet till ”motståndsrörelsen”, trots att detta var i strid med en lag stiftad av den amerikanska kongressen 1989 som förbjöd t o m indirekt militärt bistånd till de Röda khmererna.(10)

I augusti 1990 avslöjade en tidigare medlem i de amerikanska specialstyrkorna (Special Forces) att han på order förstört dokument som visade att amerikansk ammunition överförts från Thailand till de Röda khmererna. Medlemmar av den amerikanske presidentens säkerhetsråd (NSC) hade enligt uppgiftslämnaren varit inblandade.(11)

I samband med att Kampucheas s k demokratiska koalitionsregering upprättades 1982 och Pol Pots man förblev Kambodjas representant i FN, inledde USA militär träning och utrustning av soldater som tillhörde koalitionens båda ”ickekommunistiska” medlemsorganisationer. Dessa leddes av Prins Sihanouk och hans tidigare minister Son Sann och bestod mestadels av frilansare och banditer. Som militär styrka var de värdelösa utan Pol Pots 25.000 välutbildade och disciplinerade soldater. Prins Sihanouks son och militärbefälhavare Norodom Ranariddh medgav att det var de Röda khmererna som ledde koalitionen. ”De Röda khmererna är vår främsta angreppsstyrka, och vi firar deras framgångar som om de vore våra egna”.(12)

I likhet med Contras i Nicaragua (också beväpnade och finansierade av USA) var koalitionens taktik att terrorisera landsbygden genom att angripa ur bakhåll och anlägga minfält. Syftet var att destabilisera regeringen i Phnom Penh och låsa vietnameserna i en ohållbar konflikt – deras eget ”Vietnam”.

För amerikanerna i Bangkok och Washington var Kambodjas öde länkat till ett krig som de själva hade tekniskt sett förlorat sju år tidigare. ”Att låta Vietnam förblöda på slagfält i Kambodja” var ett uttryck som gillades av de människor som bestämde USA:s politik. Det långsiktiga målet var att förinta den förlamade vietnamesiska ekonomin och om nödvändigt störta regeringen i Hanoi. På denna ruin skulle den amerikanska makten återställas i Indokina. (Enligt fredsavtalet mellan USA och Vietnam skulle USA betala 4,5 miljarder dollar i skadestånd. Inte en cent har betalats.)

Britterna, som har haft speciella militära styrkor i Sydostasien sedan andra världskriget, spelade också en nyckelroll i upprätthållandet av Pol Pots armé. Under den så kallade Irangate-skandalen 1986 avslöjades att USA hade ingått ett hemligt avtal om att leverera vapen till Iran för att få gisslan på den ockuperade amerikanska ambassaden i Teheran frisläppta.

I en intervju med journalisten Simon O’Dwyer-Russell av brittiska Sunday Telegraph sa en tjänsteman på det brittiska försvarsdepartementet ”Om kongressen hade upptäckt att amerikanerna var inblandade i hemlig träning i Indokina, inte minst med Pol Pot, skulle det ha blivit en riktig skandal (”the balloon would have gone up”), det var ett av dessa klassiska Thatcher-Reagan arrangemang. Man föreslog Thatcher att SAS (brittiska Special Army Service) skulle ta över verksamheten i Kambodja, och hon instämde”.(13)

Washington ger Pol Pot ansvarsfrihet
Strax efter början av kriget mot Irak i januari 1991 kallade George Bush den äldre Saddam Hussein ”en ny Hitler”.(14) Hans krav för ”en ny Nürnbergrättegång” för Saddam upprepades sedan i den amerikanska kongressen och i London.

Det var en ironisk distraktion. USA har sedan Hitlers död hållit sig med ett nätverk av Hitlerlika tyranner, t ex Suharto i Indonesien, Mobutu i Zaire och en rad gangstrar i Latinamerika, av vilka många hade studerat vid USA:s tortyrhögskola i Panama, den s k School of the Americas. Men bara en av dessa har av världssamfundet betraktats som fullt jämförbar med Hitler. Hans brott beskrivs i en rapport sammanställd för FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna som ”de värsta som inträffat sedan nazismen”.(15)

Denna man är givetvis Pol Pot, som måste säkerligen förundras över att han har haft sådan tur. Inte bara att han blev så varsamt behandlat. Hans trupper fick mat, utrustning och träning, hans representanter fick fulla diplomatiska privilegier, men – till skillnad mot Saddam Hussein, hans beskyddare lovade honom att han aldrig någonsin skulle behöva stå till svars för sina brott.

Deras löfte blev offentligt 1991 när FN:s utskott för de mänskliga rättigheterna avstod från att framlägga en resolution om Kambodja som hänvisade till ”övergrepp så omfattande att de motsvarade folkmord som begicks särskilt under de Röda khmerernas styre”.(16) (!) Utskottet beslöt i stället att ingen av FN:s medlemsstater skulle i framtiden ”uppleta, anhålla, utlämna eller rättsligt förfölja personer vilka bar ansvaret för i Kambodja begångna brott mot mänskligheten”. Medlemsstaternas regeringar uppmanades att inte längre ”förhindra att personer ansvariga för folkmord under perioden mellan 1975 och 1978 skulle återkomma till makten”.(17)

Försäkringar om ansvarsfrihet för folkmordsförbrytarna återfanns också i den ”fredsplan” som uppgjordes av FN:s säkerhetsråd, d v s av USA. Av hänsyn till Pol Pots kinesiska beskyddare ersattes ordet ”Folkmord” med den förskönande omskrivningen ”intill nyligen förd praktik och politik”.(18) FN:s s k fredsplan påverkades starkt av Henry Kissinger, som tidigt under 70-talet spelade en ledande roll i den massiva bombningen av Kambodja.(19)

Innan igångsättningen av FN:s ”fredprocess” i Kambodja fokuserade den västerländska propagandan på de Röda khmerernas styrka för att motivera deras deltagande i processen. Khmerernas antal uppgick enligt FN-tjänstemän och amerikanska och australiska diplomater till mellan 35 och 40 tusen man. ”Du förstår, sa de, att vi inte kan lämna denna starka kraft utanför tältet.” Så fort som de Röda khmererna hade välkomnats tillbaka till Phnom Penh och fått kontroll över mellan en kvart och en tredjedel av Kambodjas landsbygd, vägrade de att delta i de val som skulle hållas. Då ändrades melodin. Numera var de Röda khmererna ”slut” enligt den västerländska diplomatkåren. Khmererna hade blivit ”hopplöst försvagade”.

Under tiden höll de Röda khmererna på att etablera sig som historiens rikaste terroristgrupp genom att sälja ädelstenar och delar av Kambodjas skogar till köpare i Thailand, vars regering hade undertecknat ”fredsöverenskommelsen”. De Röda khmererna inrättade fyra stora nya baser på thailändskt territorium, en av dem med ett fältsjukhus. De vägar som ledde fram till khmerernas baser bevakades av den thailändska armén.

Temat ”de är slut” gäller fortfarande (1997). Gruppen har utan tvekan blivit numerärt försvagad genom utmattning och deserteringar. Men deras antal var alltid ett missvisande mått på deras styrka. USA:s utrikesdepartement (State Department) tycks i alla fall inte sätta någon tilltro till påståendet att gruppen försvagats. Talesman Nicholas Burns hävdade den 10 juli i år (1997) att Khmererna ännu räknar ”tusentals medlemmar”.(20)

Det verkliga hotet från de Röda khmerernas sida är deras varaktiga skicklighet att bedra och infiltrera. Innan de tog makten 1975 hade de sitt folk utplacerat överallt i Phnom Penh. Säkerligen håller något liknande på att ske just nu. En invånare i Phnom Penh sade nyligen om khmererna att ”de finns överallt”.

”Rättegången” mot Pol Pot i år (1997) var en uppvisning i politisk teaterkonst, men var annars värdelös som ett besked om gruppens styrka och kortsiktiga mål. Sanningen är att ingen utomstående kan ange vad dessa är, och detta i sig är ett mått på organisationens styrka och uthållighet. Den kambodjanske ledaren Hun Sen har också fortsatt att visa respekt för Khmerernas verkliga och hotande ambitioner.

Medierna tycker om att framställa Pol Pot som ett monster. Denna framställning är förenklad och farlig. Det är hans Faustliknande kompanjoner i Washington, Beijing, London, Bangkok, Singapore och på annat håll som bör uppmärksammas på allvar. De Röda khmererna har fungerat som redskap för deras konvergerande mål inom regionen.

Eric Falt, FN:s talesman i Phnom Penh då ett manipulerat FN firade sin ”seger” i Kambodja, berättade för mig med ett fruset leende att ”Fredsprocessen inriktades på att de Röda Khmererna skulle bli anständiga”.(21) De är värda ett bättre öde.

John Pilger

Fotnoter

1. Brev från Jonathan Winer to Larry Chartienes, Vietnam Veterans of America, hänvisande till Congressional Research Service, 22.10.1986. Brev från Winer till Noam Chomsky, 16.06.1987. Telefonsamtal med författaren, augusti 1989. <<<

2. Elizabeth Becker, When the War Was Over, Simon and Schuster, 1986, sid 441. <<<

3. Linda Mason and Roger Brown, Rice, Rivalry and Politics: Managing Cambodian Relief, University of Notre Dame Press, 1983, sid 135, 160.<<<

4. William Shawcross, The Quality of Mercy: Cambodia, Holocaust and Modern Conscience, André Deutsch, 1984, sid 289, 345, 395.<<<

5. William Shawcross, Sideshow: Nixon, Kissinger and the Destruction of Cambodia, André Deutsch, 1979. <<<

6. Överstens roll “förtydligades” vid ett möte av staben tillhörande Senate Intelligence Committee den 10 februari 1980 enligt John Pedler, som deltog I mötet. <<<

7. Inside Asia, feb och juni 1985. Kiernan blev senare direktör för Kambodja Folkmord Program (Cambodian Genocide Program) vid Yale University.<<<

8. New York Times, 14.05.1989.<<<

9. BBC, Shortwave Broadcast Summary, 1990. <<<

10. Cambodia: The Betrayal, Central Television, 1990. <<< 

11. San Francisco Examiner, 12 och 15.08, 1990. <<<

12. 1990 meddelade Ranariddh att vid ett angrepp på Siem Reap ”skulle Röda Khmererna vara huvudstyrkan”. Associated Press, 11.10.1990, Indochina Digest, 6.10.1990. Hans uttalande om att Sihanouk firade Khemernas seger som sin egen rapporterades i Sunday Correspondent (London), nr. 5 1989. <<<

13. Berättades av en källa i Försvarsdepartementet (Defense Ministry) till O’Dwyer-Russell, som i sin tur berättade det för mig. <<<

14. The Guardian, 16.10.1991. <<<

15. The Guardian, 4.11.1989. <<<

16. Agence France Presse, 30.08.1990. <<<

17. The Cambodian Genocide: Issues and Responses, Ben Kiernan, sid 28. <<<

18. Ibid, sid 29. <<<

19. The Times (London) 5.06.1990 citerade Henry Kissinger: “Det skulle inte förvåna mig om Kina, utifall det fortsätter i nuvarande riktning, om 10 framstår som friare än Ryssland, samt rikare”. Kissinger har betydande affärsintresse i Kina, och i juli 1989 hade han uppmanat vicepresident Bush att behandla Kina som en mest gynnade nation, trots de blodiga händelser på Tianammentorg några veckor tidigare. Kissinger menar att de kinesiska ledarna har ett lugnande inflytande i Sydostasien, och stödjer Kinas ”nuvarande inriktning”. <<<

20. State Department Briefing Transcript, USA:s UD, 10.07.1997. <<<

21. Intervjuade av författaren i filmen Return to Year Zero, Central Television, Lonodon, March 1992. <<<

Vi behöver en antiimperialistisk fredsrörelse

STOP THE WAR! STOPPA KRIGET!  USA UT UR IRAK eller andra länder! CONDI GO HOME!  USCH BUSH MÖRDARE!

 

Liknande slagord klingar återkommande vid varje demonstration anordnad av fredsrörelsen världen över. Så långt är allt gott och väl, emedan det primära hotet mot mänsklighet och samhälle ju är krig.

 

Kampen mot kriget är den i särklass viktigaste uppgiften för solidaritetsrörelsen och till mänsklighetens försvar emedan kriget raserar alla grunder för människors liv och samhälle. De som överlever, gör det i ett stadium där själva grundvalen för livets existens som vatten, mat och värme m.m. ofta blir det primära att tillgodose. Åter andra blir oförmögna att ta ansvar för sig sitt eget liv, än mindre andras, uppkomna genom sjukdomar, förgiftningar och trauman orsakade av själva kriget, m.m, m.fl. tillkortakommanden. Flyktingskapet inte att förglömma.

 

Dock.

Fredsrörelsen består till största del av ett nätverk av fredsrörelser och politiska organisationer som är så pass oideologiska att man benämner alla dessa krigshandlingar som ”enskilda” företeelser, enskilda presidenters, länders, regeringars ondskefulla övergrepp. I stället för att binda upp alla ”enskilda ” handlingar till ett mönster som är uppenbart och självklart för det stora flertalet människor, när de sätts på pränt:  De ”enskilda” krigshandlingarna i brott mot internationell lag utföres av IMPERIALISMEN.

Den imperialism som är intimt förbunden med MONOPOLKAPITALISMEN och äger rum för att bl.a. införskaffa råvaror och bränsle till industrin.

 

Varför är det då så viktigt att påpeka detta? Jo, emedan de ingår i ett system som ständigt åstadkommer lidande för mänskligheten. Det KAPITALISTISKA SYSTEMFELET!

Förutom USA´s 45 rent militära angrepp mot främmande nationer utförda sedan år 1945 finns alla sanktioner samt politiska och finansiella angrepp mot suveräna länder och nationer. Poängteras bör att de utförts under 63 års tid, av ett flertal presidenter och regeringar, republikanska, demokratiska or what so ever…., ofta i samarbete med övriga kapitalistiska länder, anslutna till NATO, smyganslutna eller med ambitioner att bli det.

 

Den opportunism inom främst socialdemokrati och vänsterparti som satt den minsta gemensamma nämnaren för det samlade fredsarbetet inom antikrigsrörelsen, kan i dag inte ens peka på ordet imperialism, än mindre använda det i samma mening som kapitalism. Opportunismen har i dessa led blivit så påtaglig och räds för att ett utpekande av alla ”enskilda” krigshandlingar som imperialistiska, skulle kräva en vidare förklaring: Nämligen dess absoluta samband till kapitalismen, inom vilken opportunismen har sin födslokrok. Det skulle omintetgöra alla möjligheter för opportunisterna att lägga band på den ärligt menade fredsrörelsen som vill åstadkomma ett slut på den världsordning vi har i dag. Bidraga till att få bort det antagonistiska klassystemet. Få bort den opportunism som i sin lukrativa nitiskhet och i samarbete ömsom samförstånd med kapitalet förråder arbetarrörelsens egna mål och ideal. Få bort den opportunism som i sin värsta skepnad helt och hållet har avvecklat den forna reformismen, till förmån för ett helhjärtat deltagande för klassamhället och kapitalets fortlevnad och profithunger. Opportunismen föder kapitalismen, även när den går in i sitt imperialistiska och/eller fascistiska stadium. Den står och har alltid stått på kapitalets sida i klasskampen, d.v.s. i motsättningen mellan arbete och kapital.

 

Bort med opportunismen, Bort med munhäftan och gör ett slut på ”Status Quo”

 

Kjell Bygdén

SKP

Kris i Ukraina 1932-1933

Allvarlig brist på mat och t o m svält förekom inom många regioner i Sovjetunionen 1932-33. Många på landsbygden dog i epidemier av bl a tyfus och dysenteri.
Mycket dåliga skördar 1931 och 1932 var en huvudorsak till detta, och berodde på flera faktorer.

Extremt dåligt väder 1930-31 varierade mellan torka och långa perioder med ihållande regn.

Ca 90 % av de ryska bönderna var antingen entusiastiska angående kollektivisering eller passivt accepterande. De 10 % som visade motstånd var de bättre ställda, och de orsakade stora skador genom att sabotera jordbruksverksamheten. Bl. a. vägrade de leverera spannmål i ett försök att driva upp priserna.

Flera lokala myndigheter försökte genomföra tvångskollektivisering, vilket stred mot direktiv från regeringen och Kommunistpartiet.

Sovjetunionen var mitt uppe i ett desperat industrialiseringsprogram som var en förutsättning för att kunna försvara sig mot ett kommande angrepp. Antalet arbetare i städerna växte starkt. Regeringen satte kvoter för insamling av spannmål för att försäkra tillförsel av bröd till dem. En del lokala myndigheter satte ännu större kvoter, vilket orsakade matbrist på landsbygden.

Tidigt år 1933 var matbrist och svält mycket allvarligt. Regeringen satt igång en rad åtgärder för att lösa problemen. Tjänstemän i lokala myndigheter som hade brutit mot regler och direktiv angående kollektivisering och insamling av spannmål ersattes av andra. Ca 5,7 miljoner ton frö och mat fördelades på landsbygden i ett av de största hjälpprogram i Sovjetunionens historia. Speciella grupper tillsattes I viktiga regioner som Ukraina, Uralbergen och Volgaområdet för att dirigera vårsådd och organisera tillförsel av förnödenheter.

Skörden 1933 var mycket lyckad, och matkrisen upphörde.

Ca 2,5 miljoner människor dog i Ukraina av svält och sjukdomar under den värsta perioden. Men redan i mitten på 1930-talet uppstod en myt om att Stalinregeringen avsiktlig hade orsakat en svält som dödade många fler.

Myten analyseras i texten nedan, som också innehåller flera detaljer om vad som i verklighet hände i Ukraina omkring 1932.

 

Hur man tillverkar en myt

Myten om folkmordssvälten i Ukraina avslöjades en gång för alla av en kanadensisk journalist vid namn Douglas Tottle i Fraud, famine and fascism – The Ukrainian genocide myth from Hitler to Harvard, Progress Books, Toronto, 1987. Boken är ett imponerande exempel på historisk forskning, med omfattande dokumentation av citat och fotografier samt tydliga källhänvisningar.

Skräckhistorier om bolsjevikerna och Sovjetunionen hade varit gängse i Västs tidningar sedan revolutionen 1917. Exempelvis publicerade London Telegram 1930 en historia av en journalist som skulle ha bevittnat svält och blodiga massakrer. Det visade sig sedan att han hade lämnat Sovjetunionen nästan åtta månader innan händelserna som han skildrade skulle ha utspelat sig.

Den första historien om att den sovjetiska regeringen avsiktligen svält ut miljontals människor i Ukraina dök upp 1935 i den reaktionära Hearstpressen i USA. William Randolph Hearst hade nära kopplingar till det tyska nazistpartiet, NSDAP. De två journalister som författat rapporterna avslöjades snabbt som lögnare.

En av dem hette Thomas Walker. I hans artiklar fanns fotografier på svältande människor, som han gjorde gällande hade tagits i Ukraina 1932-1933. Men ett problem är att Walker uppehöll sig ungefär två veckor i Sovjetunionen hösten 1934 men aldrig i Ukraina. Ett annat problem är att många av bilderna visade offer för svälten 1921-1922, vilken som sagt var resultatet av det Interventionskrig som de västliga ”demokratierna” hade startat.

De andra bilderna var antingen tagna tidigare eller helt uppenbart manipulerade. En del av dem visade t ex soldater från det tidigare österrikisk-ungerska imperiet som påstods tillhöra den röda armén. En bild, som skulle ha tagits under hungersnöden sommaren 1932, visade människor som bar vinterkläder.

I detta sammanhang vore det intressant att veta vem som tagit foton av svältande barn som visas på Forum för levande historias sajt, var de tagits, och när.

Det är inte överraskande att Walkers fotografier publicerades i Voelkischer Beobachter, Der Sturmer och andra nazistiska tidningar, och spreds över hela Tyskland.

En annan nazisympatisör, doktor Ewald Annende, publicerade 1935 Muss Russland hungern?, en bok som baserades på källor från den nazistiska och fascistiska pressen, de ukrainska emigranttidningarna, och intervjuer med individer om vilka inga detaljer gavs. Boken innehöll många av samma fotografier som fanns i Walkers artiklar.

När Ronald Reagan satte igång sin propagandakampanj mot “det onda imperiet” kom 1984 en ny upplaga av Annendes bok ut i USA, med professor James E. Mace från Harvarduniversitet som redaktör och med titeln Human life in Russia. Samma fotografier användes igen.

Under tiden hade två fascistiska ukrainska emigrantorganisationer i USA 1953 gett ut Black deeds of the Kremlin, också med Walkers bilder. Boken är full med lovord för Symon Petliura, som ledde massiva pogromer (organiserad slakt av judar) i Ukraina under Interventionskriget, liksom för Roman Shukeyvych, en ukrainsk nationalisthjälte som ledde de militära enheter som nazisterna satte upp under andra världskriget.

En av bokens författare hette Alexander Hay-Holowko. Han tjänstgjorde i SS och var propagandaminister i den nazistödda “regeringen”, som leddes av fascisten och den synnerligen skicklige judedödaren Stepan Bandera en kort tid under kriget. Bland dem som stött publiceringen av boken fanns Anatole Bilotserkiwsky också känd som Anton Shpak, en f.d. officer i den ukrainska nazistiska polisen som personligen deltog i massavrättningar på judar.

The Ninth Circle av Olexa Woropay gavs ut 1953 i Storbritannien av beundrare till Bandera. Woropay hävdar att hans skildring av folkmord i Ukraina genom svält grundades på “forskning” vid ett flyktingläger i Tyskland under det sena fyrtiotalet, men han stödjer sina påståenden med Walkers bilder. Woropay ger ingen information om vad han gjorde under den nazistiska ockupationen av Ukraina.

År 1964 påstods i en artikel av jordbruksexperten Dana Dalrymple i den amerikanska tidskriften Soviet Studies att 5,5 miljoner hade dött i ett folkmord i Ukraina 1933. Dalrymples statistiska metod var enkel. Han samlade 20 olika påståenden om folkmordssvält, allt från 1 till tio miljoner, och räknade sedan ut genomsnittet. Bland hans källor fanns Walker, nazister och nazistsympatisörer, bl.a. doktor Ammende. Somliga kanske anser att nazister är pålitliga källor om den historiska sanningen, men det finns inget belägg för det i verklighet.

Dalrymple var uppenbarligen missnöjd med att det dödssiffrorna blev bara 5,5 miljoner. År 1965 skrev han ytterligare en artikel och refererade då till en rapport om 15 miljoner döda av doktor Horsley Gantt, som sade att han erhållit den siffran av ”sovjetiska myndigheter”. Ingen uppgift gavs om vad det var för myndigheter.

The Ninth Circle återutgavs av Harvarduniversitetet 1983 “för att fira 50 årsdagen av svälten”. Samma år publicerade professor James Mace Famine in the Soviet Ukraine och professor Walter Dushnyk 50 years ago – the famine holocaust in the Ukraine.  Där används samma källor, och samma falska fotografier. Mace hänvisar till och med till Walker, men han daterar dennes besök i Sovjetunionen till 1933 i stället för det korrekta 1934.

Historien om svält och folkmord berättades ännu en gång i filmen Harvest of Despair, gjord 1983 av fascistiska ukrainska emigranter i Kanada. Den vann en guldmedalj och en ”Grand Trophy” vid den 28:e internationella film- och TV-festivalen i New York 1985. De flesta av ”ögonvittnena” i filmen är ukrainska nazister eller nazistsympatisörer.

Ett problem angående filmen är att Marco Carynnik, som ledde gruppen som gjorde filmen och utförde den mesta forskningen, tvingades erkänna att “inte några av arkivfilmerna kommer från den ukrainska svälten och väldigt få autentiska fotografier från 1932-1933 finns med”. En dramatisk sekvens i filmens slut med en utmärglad flicka, som också användes för reklamen för filmen, kommer inte från svälten 1932-1933.

Carynnik förklarade i en intervju: “Jag sade till om att den här sortens felaktigheter inte fick förekomma, men de struntade i mig (Toronto Star, 20 November 1986).

Myten om folkmord-svält fick till slut sitt genombrott i Robert Conquests The Great Famine. Tidningen the Guardian avslöjade sent på sjuttiotalet att Conquest under många år arbetade för spionorganisationen MI6. Att sprida desinformation var hans yrke.

Denna s.k. historikers uppfattning om historisk korrekthet illustreras i hans bok The Great Terror, som jag tror först gavs ut 1968: “Sanningen kan bara komma fram genom hörsägen” och “egentligen är skvaller den bästa, om än inte ofelbara, källan”. Inom inget annat forskningsfält än Sovjetunionens historia skulle uttalanden som dessa accepteras. En brottmålsadvokat som gjorde liknande påståenden skulle skrattas ut ur domstolen.

Källorna i Conquests bok är för det mesta intervjuer med eller skrifter från tyska och ukrainska fascister, däribland en del av dem som nämnts ovan. Conquest återger också en lång rad falska fotografier, bl a Walkers.

När andra världskriget slutade togs omkring 10 000 fascistiska krigsförbrytare till USA med falska papper, som de hade fått av amerikanska tjänstemän, och integrerades i USA:s armé, säkerhetstjänst och affärsliv. Med president Trumans och hans regerings kännedom och godkännande. Många av förbrytarna kom från Ukraina, och de inrättade sig också i Kanada. De startade en rad organisationer med uppgift att sprida desinformation om Sovjetunionen, nästan alla finansierade av CIA och den amerikanska extremhögern. Läs Blowback, Christopher Simpson, Weidenfeld & Nicholson, NYC, 1988.

Kollektivisering – en komplex process
Under tjugotalet hade Sovjetunionen stora problem när det gällde mattillförsel, delvis på grund av bristen på boskap och utsäde som var en följd av Interventionskriget. Organisering av jordbruket diskuterades intensivt. Majoriteten av partiets ledarskap kom överens om att det var nödvändigt att kollektivisera men att detta måste göras gradvist. Kollektiviseringsprocessen visade sig bli mycket komplex.

Kulakerna utgjorde endast 4-5 procent av hushållen på landsbyggden1927, men de ägde mer än 15 procent av den brukbara jorden. De ägde också kvarnar och smedjor, lånade ut pengar på ockerränta till fattiga bönder och hyrde ut maskiner och djur till dem. D v s de skodde sig på de fattiga böndernas behov. Kulakerna kontrollerade dessutom en stor del av detaljhandeln i jordbruksområdena och naturligtvis bestämdes priserna till deras fördel.

Kollektiviseringsprogrammet som inleddes sent på tjugotalet omfattade kollektivisering av mark och andra produktionsmedel som kulakerna ägde. De rikaste kulakfamiljerna skulle vräkas och flyttas till annan plats. Kulakerna kämpade hårt för att behålla sina positioner.

Mot slutet av tjugotalet hade fattiga bönder och partifunktionärer på distrikts- eller regionalnivå satt igång spontana försök till kollektivisering, särskilt i Ukraina, ibland tillsammans med arbetare från städerna. Konflikten med kulakerna intensifierades när de vägrade leverera säd och viktiga livsmedel i ett försök att tvinga regeringen att höja priserna på jordbruksprodukter. Arbetarna i städerna riskerade svår undernäring och rent av svält, enligt Isaac Deutscher i Stalin, Penguin, 1976. Spontana försök att öka kollektiviseringstakten fortsatte, ofta utan föregående diskussion med partiets ledarskap.

Regeringen beslutade 1930 att den spontana kollektiviseringen hade gått för långt och måste stoppas. I en artikel med rubriken ”Yra av framgång”, tryckt i Pravda den 2 mars 1930, skrev Stalin:

“Vår politik med kollektiva jordbruk har haft framgångar bland annat eftersom den vilar på frivillighet hos lantbrukets kollektivrörelse och på att man har tagit hänsyn till de skilda förhållanden som råder i Sovjetunionens olika regioner. Kollektivjordbruk får inte organiseras med våld. Det skulle vara dumt och reaktionärt. Lantbrukets kollektivrörelse måste ha aktivt stöd från den stora bondemassan.”

De flesta bönder hade en positiv inställning till kollektivisering
I motsats till borgerlig mytologi om hur bönderna i Sovjetunionen kämpade mot kollektivisering, har moderna (icke-marxistiska) forskare visat att bara ca 10 % av dem kämpade emot. Dessa var naturligtvis de bättre beställda (kulakerna) som vid kollektivisering skulle förlora deras ekonomiska dominans. Den stora majoriteten protesterade inte.

Bönderna i allmänt insåg att kollektivisering skulle förbättra deras liv, eftersom de bl a skulle få reglerade arbetstider, garanterade löner, semester och pensioner. Många av dem ansåg att det var deras plikt att förse arbetarna i städerna med mat, och att kollektivets (Kolkhoz) gemensamma jordbruk skulle bli mer effektivt än de individuella.

Dessutom hade kolkhoz många drag som påminde om en gammal rysk tradition av kollektiva landbruk och rättvis distribution.

Se Mark Tauger, “Soviet Peasants and Collectivization, 1930-39: Resistance and Adaptation,” in Rural Adaptation in Russia by Stephen Wegren, Routledge, 2005.

Lokala myndigheternas övergrepp
Professor Robert H. McNeal (icke-marxist) har ägnat en stor del av sin karriär åt att studera Stalin. I Stalin, man and ruler, Macmillan, 1988, skrev han om den omtumlande och dåligt organiserade kollektiviseringen sent på 1920-talet:

“Det finns en hel del bevis för att entusiasmen för kollektivisering och eliminering av kulakerna hade stimulerat mycket initiativtagande på lägre nivå innan Stalin uppenbart försökte ingripa i kampanjen (d v s tvångskollektivisering)…Det finns inte anledning att tro att Stalin i juni 1929 förmådde statsmyndigheten Kolkhoztsentr (Kollektivjordbruksbyrån) att bestämma att det var nödvändigt att drastiskt öka femårsplanen om kollektivisering, omfattande sju eller åtta miljoner familjer bara 1930. Inte heller var Stalin inblandad i beslutet från Khoperdistriktet, ett stort område i tidigare Don Kossakland, att man skulle uppnå fullständig kollektivisering vid slutet av planens period. Inte heller kan man direkt till Stalin koppla vräkningen av ett stort antal kulakfamiljer från sina gårdar 1929, det vill säga innan han hade tillkännagett planen att ’likvidera kulakerna som klass’. Såvitt framgår av sovjetiska studier skulle 30,000 familjer eller fler än 200,000 människor ha vräkts 1929.”  

Ändå fortsatte konflikten på landsbygden och 1932 utkämpades i själva verket ett lokalt krig mot kulakerna i Ukraina och andra områden.

Socialistiska rådsrepubliken Ukrainas officiella historiebok är synnerligen kritisk mot de partikommittéer på regional- eller distriktsnivå som försökte genomföra kollektivisering av hela Ukraina till hösten 1930.  ”Det var ett vulgärt brott mot partiets direktiv för takten och metoderna i kollektiviseringen… Politiken att stärka alliansen med mellanskiktet bönder tillsammans med de fattiga bönderna i kampen mot kulakerna ersattes av en politik som var fientlig mot leninismen, som gick ut på att kommendera mellanskiktet bönder.”

“Alla dessa förvanskningar och misstag, som inte hade något gemensamt med partiets leninistiska linje, gynnade kulakerna, de borgerliga nationalisterna, högeropportunisterna och trotskisterna.”

Den verkliga krisen i Ukraina
Det var kris i Ukraina 1932-1933: svält och omfattande epidemier med bl a tyfus, och dysenteri. Ralph Barnes från New York Herald Tribune uppskattade antalet döda till omkring en miljon, Walter Duranty vid New York Times sätt siffran två miljoner. Båda var i Sovjetunionen de åren. Enligt kanadensaren doktor Hans Blumenfeld, som var i Ukraina i 1930-talet, var förmodligen de flest av dödsfall 1933 orsakade av epidemier.

Frederick Schuman, professor i statsvetenskap på Williams College (Massachusetts, USA) besökte Ukraina på det tidiga trettiotalet. Han skrev att kulakernas ”motstånd kom inledningsvis till uttryck i att man slaktade boskap och hästar hellre än att låta dem bli kollektiviserade. Det blev en svår motgång för det sovjetiska jordbruket, eftersom nästan all boskap och alla hästar ägdes av kulakerna. Mellan 1928 och 1933 minskade antalet hästar i Sovjetunionen från nästan 20 miljoner till färre än 15 miljoner, boskap från 70 miljoner till 38 miljoner, får och getter från 147 till 50 miljoner och svin från 20 till 12 miljoner. Den sovjetiska jordbruksekonomin hade inte hämtat sig från denna enorma förlust 1941”.

“En del kulaker mördade tjänstemän, satte eld på kollektivens egendom och brände till och med upp sina egna åkrar. Fler vägrade att så och skörda, möjligen trodde de att myndigheterna skulle ge efter och under alla förhållanden hjälpa dem att klara sig. Resultatet blev den ukrainska hungersnöden 1932-1933”.

Douglas Tottle hänvisar till Isaac Mazepa, en ukrainsk nationalist, som bekräftar Schumans beskrivning och säger att kulakernas mål var att ”systematiskt ödelägga bolsjevikernas plan för jordbruket. Katastrofen 1932 var det hårdaste slag mot sovjetiska Ukraina som rådsrepubliken fick ta emot sedan svälten 1921-1922. Både höstens och vårens såningskampanjer misslyckades. Hela områden fick ligga öde… I söder lämnades skördarna ute på fälten och förstördes”.

Våren 1933 vidtog sovjetregeringen åtgärder för att lindra situationen och skickade 5,7 miljoner kg säd, mat och foder till Ukraina. Man förändrade och förbättrade också organisationen och styrelserna för kollektivjordbruken, och tusentals fler traktorer, skördetröskor och vagnar levererades. Doktor Blumenfeld skrev:

“Det kom tillräckligt med regn 1933. Partiet sände sina bästa kadrer för att hjälpa till att organisera arbetet på kollektiven. De lyckades – efter skörden 1933 förbättrades situationen radikalt och med häpnadsväckande hastighet.”

När det gäller avsiktlig utsvältning skrev Blumenfeld:

”För den som känner till Sovjetunionens desperata behov av arbetskraft under de åren framstår idén att ledarskapet skulle avsiktligen minska denna begränsade tillgång som absurt.”

Myten om Stalins allians med Hitler

Forum för levande historia påstår om Stalin att “År 1939 ingick han en allians med Hitlertyskland men anslöt sig efter det tyska anfallet på Ryssland 1941 till de allierade i andra världskriget”. Detta är historieförfalskning.

Förenade i hat mot kommunismen
Hitler talade kontinuerligt om behovet att förinta ”judeo-bolsjevismus”, d v s Sovjetunionen. Kapitalisterna i västvärlden och Japan delade hans åsikt. Det var hat mot kommunismen som drev dem att invadera Ryssland 1918.

Utvecklingen i Europa efter att Hitler blev Tysklands rikskansler 1933 återspeglar kapitalisternas gemensamma syfte. De såg fascisterna i allmänhet och Tyskland i synnerhet som spjutspetsen i kriget mot Sovjetunionen. Det tyska upprustningsprogrammet som startade 1936 var delvis finansierat av västerländska banker utanför Tyskland. Förhoppningen var att kriget skulle föras österut.

Så sent som augusti 1938, nästan exakt ett år innan Tyskland angrep Polen, skrev Winston Churchill en artikel i den amerikanska tidskriften Collier’s i vilken han lovordade Hitler och Mussolini för att ha ”räddat deras folk from den bolsjevistiska smittan”. En kopia av artikeln kan beställas från New York Public Library, i fallet att Forum för levande historia är intresserad av att sprida mera kunskaper om historia i de svenska skolorna.

Emellertid försökte Sovjetunionen att få till stånd en allians med framförallt Storbritannien och Frankrike för att stoppa Hitlers aggressionspolitik. 1934-1938 reste utrikesministern Litvinov bokstavligen i skytteltrafik mellan de europeiska huvudstäderna i ett försök att visa att det var i allas intresse att blockera Hitler, men förgäves. De franska och brittiska regeringarna hoppades att de kunde undvika ett krig med Tyskland, som istället skulle angripa Sovjetunionen.

En icke-angreppspakt är inte en allians
En allians innebär att två eller flera nationer är överens om att de skall agera tillsammans för att nå ett specifikt mål. En icke-angreppspakt innebär att två eller flera nationer är överens om att de inte skall angripa varandra.

Två viktiga icke-angreppspakter
Vid slutet av september 1938 kom Hitlertyskland, Storbritannien och Frankrike överens om en icke-angreppspakt. Enligt pakten fick Tyskland lägga beslag på Tjeckoslovakien. Hitler fick en ”fri hand” i centrala och östra Europa och lovade att inte angripa Storbritannien eller Frankrike. (Se In Our Time, Leibovitz and Finkel, Monthly Review Press, 1998, och The Drift to War 1922-1939, Richard Lamb, W. H. Allen, 1989).  För kapitalisterna i dessa länder, verkade det som om de kunde räkna med att stå utanför det kriget som alla visste skulle komma.

Tidigt 1939 började Stalinregeringen inse att en anti-Hitler allians med Storbritannien och Frankrike troligen var omöjligt att uppnå. Sovjet började själva förhandla med tyskarna om en icke-angreppspakt, men ändå fortsatte kontakter med London och Paris. Utrikesminister Litvinov, som var jude, ersatts med den icke-judisk Molotov. Litvinov blev sovjetisk ambassadör i USA.

I juli 1939 anlände en delegation av brittiske och franska representanter till Moskva, för att diskutera till synes ett detaljerat sovjetiskt förslag om en allians. När det visade sig att dessa representanter inte var behöriga att skriva under en överenskommelse, beslutade Stalinregeringen  att avsluta förhandlingar.

Sent i augusti 1939 ingick Sovjetunion och Tyskland en icke-angreppspakt – inte en allians, som Forum för levande historia påstår. Enligt villkoren skulle sovjeterna leverera spannmål, olja, mangan och andra råvaror till Tyskland. Värdet av leveranser från Sovjet juni 1940 – juni 1941 uppgick till ca en halv procent av Tysklands BNP (Brutto nationalprodukt).

I gengäld skulle Tyskland leverera industrivaror inklusive verktygsmaskiner till Sovjetunionen. Verktygsmaskiner används för att producera maskiner som i sin tur används för att producera industrivaror. Sovjet var mitt uppe i ett industrialiseringsprogram för att rusta sig mot ett kommande angrepp och hade därför stort behov av verktygsmaskiner.

Enligt pakten fick också Sovjetunionen återta de delar av västra Ukraina som Polen hade erövrat under Interventionskriget 1919-1922 samt agera i Baltikum, utan motstånd från Tyskland. D v s att Sovjets västra gräns flyttades 200-300 kilometer västerut, vilket Stalinregering ansåg var mycket viktig för att kunna försvara sig. Denna gräns var snarlik den s k Curzon line, som hade godkänt av Storbritannien, Frankrike och USA 1920 (Lord Curzon var då Storbritanniens utrikesminister).

Tsarens tidigare baltiska provinser hade blivit oberoende länder efter Oktoberrevolutionen men hade senare blivit fascistiska diktaturer, liksom alla länder på Sovjetunionens västra gräns med undantag av Tjeckoslovakien, åtminstone fram till Munchenpaktens efterspel. Baltikum hade stor strategisk betydelse i krig, och under fascisterna skulle området ha blivit en transportsträcka för den tyska armén.

De baltiska länder blev därför integrerade som republiker i Sovjetunionen 1940. Bl a fick Litauen åter staden Vilnius, som Polen hade erövrat under Interventionskriget.

Tyskland angriper Polen – ingen reaktion i väst
1937 hade Storbritannien, Frankrike och Polen ingått en försvarsallians som innebar att om ett av dem blev angripet av en främmande makt skulle de andra två kommer till dess försvar.

Nazisterna angrep Polen den 1 september 1939. Storbritannien och Frankrike deklarerade krig mot Tyskland, men det var allt. De avstod helt från att gå till strid. Hitlers armé fick härja fritt utan att Polens allierade lyfte ett finger. I Storbritannien kallades detta ”The Phony War”, och många britter, även utanför arbetarklassen, skämdes för det. Det var först när Tyskland angrep Frankrike våren 1940 som de franska och brittiska regeringarna insåg att ett riktigt krig var oundvikligt.

Inga sovjetiska illusioner om Tyskland
Stalinregeringen  hade inga illusioner om att Tyskland inte skulle angripa Sovjetunionen, för eller senare. Redan i januari 1940, mindre än sex månader efter pakten underskrevs, la den röda arméns överbefälhavare fram ett förslag till en försvarsstrategi som utgick ifrån att Tyskland skulle attackera Sovjetunionen. Och sovjeterna fortsatta sina desperata ansträngningar att blir redo för krig.

Stalinregeringen  räknade med att pakten skulle vinna tid för dem, och att Tyskland inte skulle gå till angrepp före 1942. När maj 1941 passerat utan ett tysk angrepp trodde regeringen att de hade rätt, enligt Molotov (Molotov Remembers, Felix Chuev, utgiven av Ivan R Dee, 1993). Juni ansågs vara för sent för en offensiv, eftersom den skulle försvåras av leriga vägar när regnet kom i oktober.

Men tyskarna hade för sig att deras blitzkrieg strategi inte gick att stoppa, att de skulle nå Moskva tidigt på hösten, och att Sovjet därmed skulle kapitulera. Attacken kom den 22 juni 1941. Forum för levande historia menar att Sovjet ”anslöt sig” till de allierade (Storbritannien och Frankrike) efter invasionen. Det var aldrig en fråga av anslutning. Dagen efter invasionen annonserade Churchill att alla länder som kämpade mot Tyskland var Storbritanniens bundsförvant.

Vem bär ansvaret för andra världskriget?
Detta världens mest förödande krig hade egentligen sin startpunkt vid Munchenpakten, då Hitler fick grönt ljus från kapitalisterna i Storbritannien och Frankrike att föra krig mot Sovjetunionen. Om de istället de bildat en allians med Sovjet kunde kriget ha undvikits, enligt Allan Bullock och B. H. Liddell Hart, både ledande brittiske historiker.  Detta erkändes mot krigets slut i Europa av Anthony Eden, brittiske krigsminister och senare utrikesminister i Churchill-regeringen, och senare av den franska general André Beaufre, som hade varit med i delegationen som besökte Moskva 1939.

Anthony Eden i House of Commons, 1945: ”Kan någon tvivla på att om vi 1939 hade haft den enighet mellan Sovjetunionen, vårt land och USA som vi skapade vid Jalta, skulle det nuvarande kriget aldrig ha ägt rum?” (Parliamentary Debates, House of Commons Official Report, Vol. 408).

“Idag, när man åter läser utkastet till den brittisk-fransk-sovjetiska överenskommelsen (se ovan) kan man fråga sig hur blind och petig vår diplomati måste ha varit då vi sumpade möjligheten att sluta ett avtal som var så oerhört viktigt” – André Beaufre i  Le drame de 1940, Plon, 1965.

För mer information, se 1939: The Alliance That Never Was and the Coming of World War II, av Michael Jabara Carley, Chicago, Ivan R. Dee, 1999. Professor Carleys tes är enkel och korrekt. Han menar att de brittiska och franska kapitalisternas fanatiska anti-kommunism hindrade dem från att begripa att endast en allians med Sovjetunionen skulle förhindra Tyskland från att försöka erövra hela Europa.

Men denna fanatiska anti-kommunism – vilken liknar den som kännetecknar Forum för levande historia – var och är ofrånkomlig. Den växer ur klasskampen därför att kommunismen hotar kapitalisternas intressen, och så länge som kapitalismen existerar kommer kampen att fortsätta.

14 miljoner döda – räcker det som ett brott mot mänskligheten?

Forum för levande historia skriver om ”Röda terrorn” och ett inbördeskrig efter Oktoberrevolutionen. Men kriget som härjade i Ryssland 1918-22 orsakades av att landet invaderades av militära styrkor från 14 länder, och bör därför kallas för Interventionskriget.

Syftet var att störta den nya kommunistiska regering. Invasionen var en prototyp för framtidens krig mot kommunismen. Åtskilliga nationer som har försökt – genom revolution eller genom offentlig val – att frigöra sig från kapitalismens grepp har varit utsatt för militärt, ekonomiskt och politiskt angrepp. Inget kapitalistiskt land har angripits av en kommunistisk regim.

Sovjetunionens historia kan inte diskuteras på ett vettigt sätt utan att ta hänsyn till Interventionskriget. Att döma av Forum för levande historiens hemsida har det aldrig ägt rum.

När Winston Churchill 1919 sa att “Bolsjevismen måste strypas I sin vagga”, uttryckte han de flesta västerländska kapitalisters syn på situationen i Ryssland efter Oktoberrevolutionen. Churchill betraktade bolsjevikerna som bl a ”tyfusbärande ohyra” och ”rovlystna babianer”. Han beskrev de sovjetiska regering som ”en tyrannisk regering av jude-kommissarier” som siktade mot ”en världsomfattande kommunistiskt stat dominerat av judar”, och han talade om ”en internationell sovjet av ryska och polska judar”. (Se Clive Ponting, Churchill, Sinclair-Stevenson, 1994.)

Robert Lansing, USA:s utrikesminister under president Woodrow Wilson, skrev om kommunismen att ”Den appellerar till de ointelligenta och djuriska element I mänskligheten för att de skulle beröva de intellektuella och framgångsrika av deras rättigheter och förmögenhet och degradera dem till ett tillstånd av slaveri…Bolsjevism är den hemskaste och mest monstruösa sak som har någon gång uppstått i människans hjärna…Det är sämre, mycket sämre än ett Tyskland under preussare, och skulle innebär ett ännu större hot mot människans frihet…”

Skräcken som revolutionen väckte bland kapitalisterna i väst hade flera orsaker. För det första, var de rädda för att den skulle spridas till andra europeiska länder. Dessutom hade Ryssland under Tsaren varit en guldgruva för utländska investerare, som gjorde enorma vinster från bl a oljefälterna kring Baku, där den svenska Nobelfamiljen hade stora intressen tillsammans med amerikaner och britter. Hela 25% av franska utländska investeringarna var i Ryssland.

Avkastningen på lån till Tsar-regeringen, inklusive statsobligationerna, var mycket tillfredsställande. Men tidigt 1918 annonserade Sovjet-regeringen att dessa lån inte skulle övertas av den nya staten. Det ryska folket skulle inte längre arbeta för utländska investerare.

Kapitalisterna i väst hade alltså mycket att förlora om den ryska arbetarklassen skulle behålla makten. 

En problematisk situation
Men det var inte så lätt. Stödet inom Ryssland för den nya regeringen var mycket stor, som framgår av faktum att maktövertagandet ägde rum utan skottlösning. Borgerliga propagandister som professor Richard Pipes har försökt göra gällande att så var inte fallet, men skildringar skrivit av ögonvittne som den amerikanska John Reed (Tio dagar som skakade världen, Rabén & Sjögren,1967) och den brittiska journalisten Morgan Philips Price (Dispatches from the Russian Revolution, Pluto Press, 1997) berättar annat. Price skrev att regering ”stöds av en massiv (eng. vast) majoritet, men en liten grupp företagare och bankirer men hjälp från utlandet strider envis för deras existens som en klass”.

När det förödande kriget 1914-18 tog slut fanns ett bitter och utbredd missnöje bland arbetarklassen i väst, vilket innebar att rekrytering av trupper för att rädda Ryssland från kommunismen var inte lätt. Kriget hade kostat så mycket att länder som Storbritannien, Frankrike och Tyskland hade inte råd med att mobilisera de mycket stora styrkorna som det visade sig skulle vara nödvändiga för att strypa Bolsjevismen.

Dessutom hade det första försöket åt en kontrarevolution misslyckats totalt. Vid slutet av 1917 gjord en del kosacker revolt med stöd av element från Tsarens armé. Revolten tog slut redan i februari 1918, inte minst därför att så många kosacker ville inte fortsätta att strida. Lenin berättade att inbördeskriget var stort sett över.

Interventionen lanseras, men det ryska folket segrar
Churchill och andra företrädare för kapitalet hade klart för sig att utan intervention fanns inget hopp av att störta den nya regeringen i Ryssland. Som följd av överenskommelser mellan regeringar i de kapitalistiska länder, vid slutet av 1918 fanns redan ca 300.000 utländska trupper i Ryssland. De kom från Frankrike, Storbritannien, USA, Italien, Tyskland. Polen, Finland, Tjechoslovakia, Rumänien, Turkiet, Japan och de tre baltiska länderna, som hade varit provinser i Tsarens Ryssland men fick sitt oberoende efter Oktoberrevolutionen.

Generalerna Kolchak och Denikin, tidigare i Tsarens armé, hade lyckats samla en del trupper, men det var först när de fick krigsmaterial från utlandet och de utländska trupper anlänt att angreppet på den nya staten kunde komma igång. Under de första månader av 1919 fick Kolchaks styrkor 1 miljoner gevär, 15.000 kulsprutor, 800 miljoner patroner och stora mängder uniformer och utrustning. Ammunitionen som levererades under dessa få månader var ungefär lika med den Sovjetstatens totala produktion av ammunition för hela 1919.  (Se antikommunisten O. Figes, A People’s Tragedy, Pimlico Press  1996.)

Vid slutet av 1919 hade Storbritanniens utgifter i Ryssland nått ca 100 miljoner pund, eller ca 34 miljarder kronor i dagens pengar. Frankrike hade spenderat nästan like mycket. Amerikanerna erkände ”betydande utgifter”.

Det ryska folkets vilja att försvara deras revolution var så stark att de invaderande länderna var tvungen att dra tillbaka sina trupper 1921-22 och avsluta leveranserna av krigsmaterial. Utan deras stöd var Kolchak och Denikin tvungna att ge upp – precis som Churchill hade tidigare varnat.

Mer än dubbelt så många döda som i Förintelsen
Som många andra krig, inte minst det i 1914-18, orsakade Interventionskriget utbredd förödelsen i form av svält och sjukdom, som tillsammans med striderna resulterade i ca 14 miljoner dödsfall, enligt Colin McEvedy och Richard Jones, Atlas of World Population History, Penguin Books 1978. Wikipedia ger siffran 15 miljoner. Detta är mer en dubbla det antalet judar som försvann i Förintelsen.

Att Forum för levande historia inte ägnar ett ord om Interventionskrigets dödsskörde är en indikation av hur Forum egentligen värdera människoliv och mänskliga lidande.

Bland de döda under Interventionskriget fanns ca 200.000 judar, av vilka de flesta mördades i Ukraina under ledning av Simon Petlura, en ukrainsk nationalist som senare dödades av en jude i Paris 1926. Idag är Petlura en hjälte för den ukrainska högern. Hans grav i Paris besöktes 2005 av den dåvarande ukrainska presidenten Viktor Yushchenko, som också ordnade en minnesfest 2006 i Ukraina för att hedra Petliura. Kanske kan Forum för levande historia upplyser mer om detta.

När Interventionskriget to slut log Rysslands industri och jordbruk i spillror. Produktionskapacitet var bara 20% av nivån 1914, då Ryssland var redan de mest efterblivet land i Europa. (Se Alec Nove, An economic history of the USSR, Penguin Books, 1992.) Arbetslöshet steg kraftig därför att så många arbetsplatser hade försvunnit. Stora problem med industri- och jordbruksproduktion fortsatt i flera år. Födelsetalet sjönk drastiskt.

Under en följd av år efter 1919 var Sovjetregeringen tvungen att introducera smärtsamma ekonomiska åtgärder som aldrig skulle ha förekommit om landet hade varit i fred. Dessa åtgärder beskrivs ofta i den borgerliga mytologin som bevis för kommunismens misslyckande, istället som en konsekvens av Interventionskriget.

Det var de västerländska kapitalisterna som orsakade förödelsen, men deras roll har varit i allmänt undantagen från borgerlig historiebeskrivning. T ex två relativa nyutgivna böcker innehåller inga kommentarer alls om kriget – Gulag, av Anne Applebaum, och Stalin av Simon Sebag Montefiore.

Inget västland har erkänt sin skuld och bett om ursäkt för Interventionskrigets fruktansvärda följder. Ingen kompensation betalades för detta brott mot mänskligheten.

Se också:
Marc Ferro, October 1917, Routledge, 1980
Christopher Read, From Tsar to Soviets, Oxford University Press, 1996
W.H. Chamberlin, The Russian Revolution, Princeton University Press, 1987
E.H. Carr, The Bolshevik Revolution 1917-1923, Pelican, 1971
M. Haynes, Social History and the Russian Revolution, in Essays on Historical Materialism, Bookmarks, 1998
Erich Wollenberg, The Red Army, New Park Publications, 1978

Brott mot mänskligheten

Misär och förtidig död – livet i vinstens tjänst
1845 publicerades Friedrich Engels ”De arbetande klassernas situation i England”, en noggrann beskrivning av den misär och förtidiga död till vilka det kapitalistiska systemet dömde arbetare i England. Boken är högaktuellt idag, med tanke på de hundratals miljoner slavar och semi-slavar som förser i-länderna med allt från mineraler till mat och billiga elektronikprodukter. För att ladda ner Engels bok i PDF-format, klicka här.

Statlig narkotikahandel
Handel med narkotika betraktas som ett brott i de flesta länder, därför att den fördärvar människor och frodar kriminalitet. Men när Storbritannien, Holland och andra kapitalistiska länder höll på att etablera kolonier i Asien, drev de storskaliga narkotikahandel för att finansiera sina verksamheter. Liknande handel drivs idag av CIA, som framgår av The Politics av Heroin – CIA Complicity in the Global Drug Trade, av Alfred McCoy, professor of Southeast Asian History at the University of Wisconsin, Lawrence Hill Books, 1991.

Dödens fält i Guatemala
1999 måste president William Clinton erkänna att personal från CIA och USA:s armé hade dirigerat ett mångårigt folkmord i Guatemala. Minst 200.000 civila dödades, enligt FN:s Human Rights Mission. Läs mer…

Atombomben – Hiroshima och Nagasaki
Då Tyskland kapitulerade i maj1945 visste Truman-regeringen i Washington att Japan var berett att gör detsamma. Men president Truman förlängde avsiktligt kriget i väntan på att atombomben skulle färdigställas. Han ville skicka en varningssignal till Sovjetunionen. Tidigt i augusti släpptes atombomber på Hiroshima och Nagasaki, städer helt utan militär betydelse. Flera hundratusen civila dog, många hundratusentals fick fruktansvärda skador.(Se The Decision to Drop the Atomic Bomb and the Architecture of an American Myth, av Gar Alperovitz, amerikansk historiker.)

Dödens fält i Europa – Första Världskriget
Mot slutet av 1800-talet konkurrerade kapitalistiska länder som Storbritannien, Frankrike och Tyskland om kontroll av marknader och råvaror runt om i världen. Detta ledde till vad som kallas för det första världskriget, 1914-1918. Lenin och den stora irländska socialisten James Connolly varnade om och om igen för att Europas arbetarklass skulle slaktas i ett krig för att tjäna kapitalisternas intresse. Och de blev slaktade i miljontals.

Koreakriget
USA:s bombningen av Nordkorea på 1950-talet var en av de mest brutala angrepp i världshistoria. Flera miljoner civila dödades. Chefen för USA:s flyg Curtis Lemay sa att ”Vi skall omvandla Nordkorea till en parkeringsplats”. (Se North Korea, av historieprofessor Bruce Cumings, The New Press, 2004, och The Hidden History of the Korean War, av I. F. Stone)

Vietnamkriget
USA:s president Dwight D. Eisenhower förklarade 1953 att ”vi” måste lägga beslag på de viktiga mineralresurserna i Vietnam (som då var en fransk koloni) och Indonesien. Efter vietnameserna hade drivit ut de franska trupperna, satt USA igång ett krig som kostade ca 2 miljoner liv. Mätt i ton, var mängden bomber som fälldes på Vietnam större än den totala mängden som släpptes av alla deltagare tillsammans under i andra världskriget.

Slakten i Indonesien
1965 ordnade västmakterna en kupp mot Indonesiens valde president och installerade en marionettregering under Mohammad Suharto för att säkra stora multinationella förtagens tillgång till landets väldiga naturresurser. Ca 1,5 miljoner människor slaktades av den nya regering, som stöddes aktivt av bl a USA, Storbritannien och Australien. Blodbadet fortsatte senare i Ost Timor, också detta med stöd av västmakterna.(Sel Memoirs of an Economic Hitman, av John Perkins, Berrett-Koehler Publishers, 2004)

Blodbadet i Latin Amerika
1946 etablerades USA:s School of the Americas (numera Western Hemisphere Institute for Security Cooperation) i Panama för att undervisa i mord- och tortyrteknik samt taktik för att kväva folkrörelser. Eleverna var polis- och militärbefäl från diktatoriska latinamerikanska regimer som stöddes av USA. Under många decennier dränktes Latinamerika i arbetarnas och böndernas blod med hjälp av lärdomar från SoA.

Blodbadet i Angola
1975 befriades Angola från portugesiskt kolonialstyre. Kampen leddes av MPLA, en marxistisk-leninistisk organisation som fick massivt förtroende i landets första fria val, och även efteråt. Men fram till 2002 drevs ett blodigt inbördeskrig av UNITA, en organisation som var finansierad och beväpnad av USA och apartheidregimen i Sydafrika. UNITA:s ledare Jonas Savimbi fick ett entusiastiskt mottagande hos USA:s kongress.

Irakiska byar utsatta för giftgas
Giftgas användes av båda sidor i det första världskriget. Strax därefter blev gasen förbjuden enligt internationell överenkommelse. Saddam Hussein blev anklagad för att ha använt giftgas mot en kurdisk by i norra Irak under 1980-talet. Men på 1920-talet i Irak, som då var kontrollerat av Storbritannien, använde Royal Air Force giftgasbomber mot Irakiska byar för att slå ner på ”upprorsmakare”. Initiativtagare till detta var Winston Churchill, som inte kunde fatta varför vissa av hans kolleger hade invändningar. (Se Air Power and Colonial Control, av David E. Omissi, Manchester University Press, 1990)

Totalitarism – inledning

För en längre analys av totalitarismteorin, dess uppkomst och fall, klicka här.

Enligt Encyclopedia Britannica myntade Benito Mussolini ordet ”totalitario” för att beskriva en stat som styr alla medborgares liv i detalj och tillåter inga avvikelser. Mussolini sa att ”Alla är inom staten, ingen utanför den”. Begreppet användes också av nazisternas propagandachef Josef Goebbels för att beskriva Tyskland under den nazistiska regeringen.

Italien under Mussolini och Tyskland under Hitler var kapitalistiska samhällen, dominerade av stora privatägda monopolföretag och banker. Detta nämns inte av Forum för levande historia. Den fascistiska staten hade två huvuduppgifter:

• Att bekämpa arbetarklassen och den kommunistiska rörelsen
• Att försvara och befrämja storkapitalisternas intressen

Forum för levande historia: ”Alla skulle stöpas i samma form och förvandlas till lydiga kuggar i det stora samhällsmaskineriet.” Men ”samhällsmaskineriet” i Italien och Tyskland förvandlade inte alla till lydiga kuggar – kapitalisterna var undantagen. Det var istället arbetarna som måste underkasta sig statens – och därmed kapitalisternas – auktoritet. Genom lagstiftning och terror berövades arbetarna de rättigheter som de hade vunnit under många år av politisk kamp.

I kapitalistiska samhällen har det alltid funnits ett nära förhållande mellan staten och kapitalägarna. Detta förhållande intensifierades under fascismen. Hitler och de stora tyska företagens representanter beslutade t.ex.i mitten på 1930-talet att ett krig måste lanseras mot Sovjetunionen. Ett upprustningsprogram behövdes för att beväpna Tysklands militära styrkor. Programmet skrevs inte av statliga tjänstemän. Det utvecklades av direktörerna i den privatägda IG Farben, då ett av världens största företag.

Den s.k. totalitarismteorin som Forum för levande historia beskriver satte likhetstecken mellan de fascistiska samhällena och Sovjetunionen. En orsak till att ekvationen inte håller finns i Forums redovisning, i vilken det påstås att ”statlig kontroll över ekonomin” kännetecknade dessa samhällen. Men ekonomin i Tyskland och Italien var kontrollerad av kapitalisterna, inte av staten.

Var Sovjetunionen ett totalitärt samhälle?
Om med ”totalitär” menas en stat som har total kontroll över sina medborgare kan inte Sovjetunionen på 1930-talet på något sätt betraktas som totalitär, vilket visats av den amerikanske, icke-marxistiske historikern J. Arch Getty i Origins of the Great Purges, Cambridge University Press, 1985.

Getty skriver: ”Sovjetunionen på 1930-talet var mycket mer lik ett efterblivet traditionellt samhälle än totalitarismens sofistikerade struktur.” Man skall komma ihåg att vid första världskrigets utbrott 1914 var tsarens Ryssland Europas mest efterblivna land (Alec Nove, An Economic History of the Sovet Union, Penguin, 1992). Att omvandla landet till ett modernt industrialiserat samhälle som kontrollerades av arbetarklassen var inte en uppgift som kunde genomföras under några få år, i synnerhet med hänsyn till den enorma förstörelse som orsakades av den västerländska invasionen efter Oktoberrevolutionen.

Visserligen överdriver Getty den sovjetiska statens brist på kontroll, med tanke på de enorma framgångar som Sovjetunionen åstadkom inom bl.a. utbildning och hälsovård för arbetarklassen, industrialisering, och avskaffandet av produktion för privata vinster. Men han har rätt när han skriver att ”Partiet (Sovjetunionens KP) var varken monolitiskt eller disciplinerat” på 1930-talet. Påståendet i Forum för levande historia att det i Sovjetunionen förekom ”organisering av människor efter militärt mön­ster” saknar grund.

Så faller Forum för levande historias påstående att ”Sovjetunionen var efter nazismens och fascismens fall den enda kvarvarande totalitära staten”.

Ideologiska likheter – eller skillnader?
”Given var också en allomfattande, utopiskt orienterad ideologi – nazism, fascism eller kommunism – som, i de nazistiska och kommunistiska fallen, åberopar förment objektiva historiska lagar som grund för maktens legitimitet.”

Det är svårt att begripa vad som är speciellt med en ”allomfattande ideologi”. Eftersom en ideologi är en livsåskådning, brukar den omfatta allt.

Behemoth, The Structure and Practice of National Socialism 1933-1944, Franz Neumann, Harper & Row, 1966, är en av de bästa och viktigaste böcker som någonsin skrivits om Nazismen. Neumann föddes i Tyskland 1900 och flydde när Nazisterna kom till makten. Boken finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm, men ytterst få människor har lånat den. Den är uppenbarligen helt okänd för människor på Forum för levande historia.

Neumann skriver om Nazismens ideologi: ”Nationalsocialismens (Nazismens) doktrin kan betecknas som ’ideologi’ bara därför att den konkurrerar på världsmarknaden för idéer, så att säga, fast den är suverän och ensam på inrikesmarknaden (dvs. Tyskland)…Nationalsocialismen har ingen samhällsteori i vanligt bemärkelse, ingen konsekvent bild av samhällets fungerande, struktur och utveckling. Den har vissa objektiv och anpassar sina ideologiska uttalanden efter en serie av mål som ändras kontinuerligt. Denna brist på en grundläggande teori är en av skillnaderna mellan Nationalsocialism (Nazism) och Bolsjevism (vår emfas). Den Nationalsocialistiska ideologin ändras kontinuerligt. Den omfattar vissa magiska trosförställningar – dyrkande av ledaren, herrefolkets överlägsenhet – men ideologin är inte uppbyggd kring en uppsättning av kategoriska och dogmatiska förklaringar…”

Neumann visar att nazisterna försökte legitimera sin politiska makt genom att ta ledningen i kampen mot kommunismen och betonar behovet av att Tyskland skulle expandera, vilket var precis vad de tyska kapitalisterna önskade. Dyrkande av ledaren och myten om herrefolkets överlägsenhet kan knappas beskrivas som ”förment objektiva lagar”.

Fiktiva hot för att mobilisera befolkning
Enligt Forum för levande historia ”har man undersökt det ’totalitära språket’, som på olika sätt mobiliserar människor bakom regimen genom att måla upp hot mot samhället både utifrån (främmande makter) och inifrån (förrädare, spioner)”.

Detta är en ganska exakt beskrivning av den massiva och kontinuerliga propagandan som västerländska regeringar drev under senare hälften av 1900-talet för att övertyga deras befolkningar att Sovjetunionen hotade deras existens. Detta trots att Center for Defense Information (bestående av amerikanska befälhavare) i Washington konstaterade vid flera tillfällen att Sovjetunionens militära strategi var uteslutande defensiv.

Ett slående och grotesk exempel av denna propaganda var skräckhistorien som spreds i Sverige från 1982 framöver angående sovjetiska ubåtar som skulle ha kommit in i svenska kustvatten för att spionera på Sverige och förberedda en invasion. Anklagelserna mot Sovjetunionen upprepades ideligen av ledande ministrar i Olof Palmes regering, Carl Bildt, höga militära befälhavare och de svenska massmedierna. Det var uppenbart då och det har bevisat sedan att det hela var en lögn.  

Backgrunden till detta falsarium var att Sovjetunionen hade kommit med ett förslag om att göra östersjöområdet kärnvapenfri. Skräckhistorien om hotet från sovjetiska ubåtar omöjliggjorde offentlig diskussion av detta förslag.

Är kommunism ”utopiskt orienterad”?
Kommunistiska Partiets makt i Sovjetunionen legitimerades på ett enkelt sätt, inte genom att åberopar ”förment objektiva lagar”.

Kommunister hävdar att eftersom det är arbetarklassen – inklusive jordbruksarbetarna – som producerar de varor och tjänster som samhället behöver, är det arbetarklassen som bör ha makten i samhället. Arbetarklassen bör ha beslutsfattanderätt angående vad som produceras, hur mycket, och hur produkter distribueras.

Den stat som kontrolleras av arbetarklassen skall äga systemen för produktion och distribution. Produktion för privat vinst får inte förekomma. Produktion och samhällsfunktioner skall inriktas på att möta arbetarklassens behov.

Naturligtvis menar kapitalisterna – vars talan Forum för levande historia för – att detta är fel. Arbetarklassen skall enligt dem bli ”lydiga kuggar i det stora samhällsmaskineriet” (se ovan), med uppgift att maximera vinster för den försvinnande liten minoritet som äger systemen för produktion och distribution i ett ”demokratisk” land.

Den kommunistiska ideologin är grundad på Marxism, en vetenskaplig världsåskådning. Här är en kort presentation av Marxismens huvudprinciper.

Kommunister menar att allt eftersom socialistiska samhällen utvecklas, kommer människor att inse att de kan leva i ett tillstånd av jämlikhet, ta direkt ansvar för samhället, och fritt utveckla sin mänskliga potential tillsammans, för första gången i historien. Detta skulle innebär att staten i sig kommer så småningom att upphöra. Ett dylikt tillstånd kan naturligtvis inte uppnås så länge kapitalismen existerar.

Att kalla detta tillstånd för utopiskt är irrelevant. Kommunisterna menar att det är ett mål som är värt att kämpa för, även om många av oss kommer aldrig att se det förverkligat inom vår livstid.

Däremot har ett kapitalistiskt samhälle endast ett mål, oavsett allt prat om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Detta mål är att maximera vinster för den försvinnande liten minoriteten som äger samhället, på arbetarklassens bekostnad.

Den Kapitalistiska Förintelsen

Under 1500-talet började representanter för den europeiska marknadsekonomin en frenetisk jakt efter vinster i den s k Nya Världen. Som ett resultat av deras ansträngningar försvann ca 90% av ursprungsbefolkningen i Latinamerika, och ca 97,5% i Nordamerika, i en av historiens största och mest utdragna folkmord.

Dödstalet fortsatt att öka i takt med utvecklingen av kapitalismen. Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawn gick ca 100 miljoner människor under mellan 1815 och 1914 som följd av kapitalisternas vinstbegär. Denna siffra omfattar inte de ca 20 miljoner som offrades i frihandelns namn i Indien under 1980-talet.

Det var vid första världskriget som den kapitalistiska dödsmaskinen verkligen kom igång. Sedan dess har kapitalisternas strävan att dominera den globala ekonomin lett till en förintelse av enorma proportioner.

Mellan 1914 och 2004 har kapitalisternas ständiga jakt efter större vinster lett till förtidig död för miljoner människor världen över, som följd av krig, svält och sjukdom.

Tabellen nedan är en uppskattning av antalet döda som orsakades av krig, svält eller sjukdom under den kapitalistiska förintelsen 1914-2007. Obs! Uppskattningen är inte fullständig.

Första världskriget	22 miljoner
14 nationer angriper Sovjetunion, 1918-22	14 miljoner
Japansk aggresion i Kina, 1935-45	22 miljoner
Tyska koncentrationsläger och dödspatruller, 1933-45	10 miljoner
Andra världskriget, sovjetiska medborgare, exkl. 2 miljoner ryska judar i tyska läger	18 miljoner
Andra världskriget, exkl. ovanstående	34 miljoner
Koreakriget, 1950-53	2 miljoner
Vietnam, Laos, Kambodja, 1964-75	3 miljoner
Indonesien, 1965-66	2 miljoner
Irak, bombningar och sanktioner, 1992-99	2 miljoner
Irak, krig 2003-, minimalt	1 miljoner
Svält, 1970-1990, (24.000 per dag året runt), minimalt	185 miljoner
Barn under 5 år, brist på medicinsk behandling, beräknad kostnad per barn ca SEK 15, 1990-2007	280 miljoner
Svält, 1990-2007, 30 miljoner/år	540 miljoner
Totalt	1.135 miljoner

Källor: Encyclopedia Britannica, FN rapporter, How the other half dies, av Susan George, Penguin Books, 1986.

Observera att dessa siffror inte omfattar dödsfall på grund av sjukdomar hos barn över fem år som enkelt kunnat förhindras. De visar inte det elände som är resultatet av slavlöner, barnarbete, brist på utbildning, brist på grundläggande hälsovård eller arbetslöshet. Omkring en tredjedel av världens vuxna är utan arbete, enligt FN:s International Labor Organization (Internationella arbetsorganisationen).

Inte heller omfattar siffrorna antalet barn med hjärna och kropp som aldrig kommer att utvecklas riktigt eftersom de inte får tillräckligt med näring under sina tio första år i livet.

Siffrorna inkluderar inte det omätbara slöseriet med mänsklig intelligens och energi i ett system som hindrar att så många människor får en rimlig utbildning och en god bostad. Inte heller det omätbara lidandet hos hundratals miljoner människor som aldrig kommer att få ett fast jobb eller en hygglig inkomst.

Siffrorna omfattar inte de barn och vuxna av båda könen som det kapitalistiska systemet tvingar att sälja sina sexualorgan och analöppningar till turister från OECD-länderna, så att de kan tjäna tillräckligt med pengar för att de och deras familjer skall kunna överleva.

Fascism – ett kapitalistiskt fenomen

Massmedier och många akademiker i Sverige och andra kapitalistiska länder brukar skilja mellan kapitalism och fascism. Men fascism kan inte skiljas från kapitalism. Mussolini-Italien, Hitler-Tyskland och Franco-Spanien var kapitalistiska samhällen.

Att döma av informationen från Forum för levande historia, var antisemitism kärnan i de fascistiska rörelserna. Så var inte fallet – det var antikommunism. Det är därför att fascisterna fick stöd från kapitalisterna över hela västvärlden.

Herbert Tingsten, professor i statsvetenskap vid Stockholms högskola 1935-1946 och chefredaktör för Dagens Nyheter 1946-1959, beskriver fascism i Nazismens och fascismens idéer, Ratio, 1992 (ursprunglig utgåva 1935): ”Fascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerliga, antisocialistiska folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.”  (Notera ”i princip fria konkurrensen”, som i verkligheten blev privata monopol.)

Fascismen i Italien
Situationen i Europa efter revolutionen i Ryssland 1917 och slutet på första världskriget 1918 var mycket turbulent. Konflikten mellan arbetarklassen och kapitalisterna skärptes och blev i många fall våldsam.

T.ex. i Finland, som fick sitt oberoende av Leninregeringen, vann arbetarna parlamentsvalet och utropade en socialistisk republik 1918. De borgerliga gjorde revolt och med hjälp av soldater från Tyskland krossades den nya regeringen. Mer än 14 000 tillfångatagna arbetare arkebuserades. Ca 90 000 män, kvinnor och barn från arbetarklassen kastades i fängelser, där ca 30 000 dog.

I de baltiska länderna, också oberoende tack vara Leninregeringen, kämpade arbetarna mot tyska förband (s.k. Freikorps) och en brittisk blockad. I länder som Tyskland, Österrike och Ungern förekom beväpnade strider under flera år.

I Italien var situationen alarmerande, enligt USA:s UD: ”Om vi inte vidtar åtgärder kommer det att bli en revolution till”. Olika fraktioner av den italienska borgarklassen hade svårt att ena sig politiskt. Benito Mussolini insåg att dessa klassfraktioner hade en viktig sak gemensamt – sitt hat mot kommunismen – och övertygade dem att satsa på hans fascistiska rörelse.

Med aktivt stöd från borgarklassen tog Mussolini makten i oktober 1922 och började en klappjakt på fackföreningar och arbetarklassens ledare. Traditionella demokratiska institutioner blev nedlagda. Västvärldens ledare var nöjda. Den amerikanske ambassadören i Rom rapporterade till Washington att fascisterna var ”förmodligen den starkaste kraft för att krossa bolsjevismen i Italien”.

En av Mussolinis största beundrare utanför Italien var Winston Churchill, som sade att den italienske diktatorn ”hade ett fast grepp om den ekonomiska verkligheten” och var ”vår tids största lagstiftare”. (Se Richard Lamb, The Drift to War, W. H. Allen, 1939, och Mussolini and the British, John Murray, 1997).

Mussolinis regering fick omfattande finansiellt stöd från USA, och amerikanska bolags investeringar i Italien under 1920-talet var större än i något annat land. (David Schmitz, The United States and Fascist Italy, University of North Carolina Press, 1988).

Antisemitismen spelade ingen roll i Mussolinis fascistiska rörelse. T o m hans mångåriga älskarinna var judinna. Detta förklarar varför fascismen i Italien så sällan diskuteras av borgerliga historiker eller av Forum för levande historia. Ty om man skulle börja syna de gemensamma dragen i de italienska, tyska och spanska versionerna av fascism skulle man snabbt komma fram till Herbert Tingstens slutsats, nämligen att fascismen är ett borgerligt – kapitalistiskt – fenomen.

Fascismen i Tyskland
I likhet med utvecklingen i Italien fanns intressekonflikter mellan olika fraktioner av den tyska borgarklassen, vilket gjorde att de hade svårt att ena sig politiskt i den s.k. Weimar-republiken som hade etablerats 1918. Exempelvis ville de stora godsägarna få bort tullen på importerade jordbruksmaskiner, medan tyska tillverkare av sådana maskiner och deras underleverantör av bl. a. stål ville ha höga tullar för att skydda sig mot utländsk konkurrens.

I likhet med Mussolini insåg Adolf Hitler att hatet mot kommunismen kunde ena hela borgarklassen, och övertygade dess ledare att hans parti skulle kunna bli spjutspetsen i kampen mot kommunismen och därmed mot arbetarklassen.

Redan 1923 kom det första finansiella bidraget från tyska storföretag till nazistpartiet i form av 100 000 Reichmark i guld. Fler och fler företagsledare följde med, och bidragen ökade kontinuerligt. Utan dem skulle nazisterna aldrig ha kommit till makten.

Enligt boken ”Om detta må ni berätta” valdes Hitler till makten pga. den höga arbetslösheten i Tyskland. Men den tyska arbetarklassen röstade inte på Hitler. Rösterna kom från borgarklassen, småföretagare och bönder. De såg Hitler som den man som skulle rädda Tyskland från kommunismen, och han hade lovat att tillgodose deras enskilda ekonomiska intressen.

I valet sommaren 1932 fick nazisterna 37,3% av rösterna. I valet i november sjönk antalet röster till 33 %. Både de nazistiska ledarna och borgarklassen var nästan i panik. Hitler tillsattes som statsminister av president Hindenburg i en regelrätt statskupp och 81 folkvalde kommunistiska parlamentsledamöter arresterades. Den traditionella borgerliga demokratin avskaffades och tillsammans med storföretagare kontrollerade nazisterna Tyskland genom terror.

Angreppet på arbetarklassen började omedelbart. Fackföreningarnas tillgångar beslagtogs och deras ledare arresterades. Tidningen The Guardian rapporterade 21 mars 1933 att det första koncentrationslägret inom kort skulle öppnas i den bayerska staden Dachau och enligt chefen för polisen i München vara avsett för ca 5 000 kommunister och andra representanter för arbetarklassen.

Kapitalisterna hittade ett drömläge i Hitlers Tyskland. Arbetarnas reallöner sjönk med 25 % under 1930-talet och storföretag gjorde rekordvinster (Ernst Mandel, Late Capitalism,Verso, London, 1978). Amerikanska bolag som Standard Oil (numera Exxon), IBM, ITT, Ford och General Motors investerade stort i Tyskland och tog hem mycket tillfredsställande vinster.

IBM:s dåvarande hålkortssystem för sökbara databaser användes flitigt av Hitlerregeringen för att hålla reda på kommunister, socialdemokrater och judar. General Motors köpte biltillverkaren Opel som senare under andra världskriget levererade motorer för pansarvagnar till den tyska armén. GM tog emot utdelningar på aktierna i Opel under hela kriget genom Bank for International Settlements i Schweiz. Opel-fabrikerna bombades av de allierade under kriget och efteråt fick GM kompensation för skadorna – från den amerikanska regeringen.

I mitten på 1930-talet fattades beslutet att sätta igång med en massiv upprustning av den tyska militärmakten för att kunna lansera ett angrepp på Sovjetunionen. Upprustningsplanen togs fram av direktörerna för storföretaget IG Farben, som senare blev ägare till en del av Auschwitzlägret och tillverkade gasen Zyklon för massdödande av judar, romer och ryska krigsfångar.

Upprustningen finansierades till en betydande del av västerländska banker. En orsak var att kapitalisterna i väst liksom deras motpart i Tyskland betraktade det kommande tyska angreppet på Sovjetunionen som en fortsättning av deras angrepp på Ryssland 1918. En fortsättning som de hoppades skulle bli framgångsrik den här gången.

Varken i boken ”Om detta må ni berätta” eller i den s.k. informationen på Forum för levande historias sajt förekommer så mycket som ett ord om kapitalisternas förhållande till nazismen och andra former av fascism.

Fascismen i Spanien
Regeringen som valdes i Spanien 1936 var en koalition av flera vänsterpartier, inklusive kommunisterna. Främst på programmet stod en omfördelning av mark till fattiga bönder samt en förstärkning av fackföreningarnas rättigheter.

Juli 1936 ledde general Franco en revolt för att skydda kapitalisternas och storgodsägarnas intressen. Det tyska flygvapnet bidrog med flygplan för att transportera Francos trupper från Marocko, då en spansk koloni, till Spanien. Spanska arbetare och bönder visade snart att de inte skulle låta sin regering krossas. För att hjälpa Franco skickade Italien och Tyskland soldater som stred mot folket. USA skickade militärt material.

Västmakterna såg Spanien som en blivande kommuniststat och hade inga invändningar mot de tyska och italienska insatserna. För att hjälpa till att strypa Spaniens lagligt valda regering uppfann västmakterna den s.k. Non-intervention policy, vilket innebär en blockad som hindrade den spanska regeringen från att köpa militärt material på den internationella marknaden.

Som i så många andra sammanhang, uttryckte Winston Churchill kapitalisternas syn på kriget i Spanien på ett tydligt sätt. Han beskrev den legitima spanska regeringen som ”ett utfattigt och efterblivet proletariat som vill störta kyrkan, staten och egendom, och tillsätta en kommunistisk regim”. Emot dem var ”patriotiska, religiösa och borgerliga krafter under arméns ledning… som marscherade för att återställa ordningen genom att etablera en militär diktatur”. I sina memoarer The Gathering Storm (1948) skrev Churchill att ”I denna konflikt var jag neutral”, vilket var en grov lögn. (se Clive Ponting, Churchill, Sinclair-Stevenson, 1994.)

Sovjetunionen var det enda europeiska land som hjälpte den spanska regeringen. Mexiko skickade krigsmaterial.

Efter tre år av blodiga strider segrade fascisterna. Kapitalisterna i väst kunde andas ut. Som i Italien och Tyskland började snabbt angreppet på arbetarklassen och i detta fall fattiga bönder. Ca 200 000 människor mördades av Francoregimen under ett fåtal år. Den spanska arbetarklassen levde i flera decennier under hårt förtryck.

Kanske det mest intressanta i sammanhanget är att 1945 fanns bara en fascistisk regim kvar i Europa, nämligen Francos. Under andra världskriget hade han skickat soldater till östfronten för att kämpa med nazisterna mot Sovjetunionen som var allierad med USA och Storbritannien. Västmakterna kunde ha avsatt Franco inom några veckor under sommaren 1945. Men istället skrev USA ett avtal med honom för upprättande av amerikanska flygbaser i Spanien.

Dessa baser skulle kunna utnyttjas i ett senare angrepp på Sovjetunionen. USA bidrog också med finansiellt stöd till Spanien och hade tillsammans med andra västmakter goda relationer med den fascistiska regimen fram till Francos död 1975.